Idag är det en stor dag för oss. Det har gått ett helt år sedan vår lilla son kom till världen. Så många minnen och känslor!

 

Klockan 15.12 26 augusti 2013 var dagen då han först såg dagens ljus på Danderyds sjukhus. Kommer nog aldrig att glömma det när jag såg honom för första gången, det ögonblicket har etsat sig fast i minnet för alltid.

Han liksom hängde över armen på barnmorskan och hade ryggen och rumpan vända mot oss och vi såg inte om det var en flicka och pojke. Jag kommer ihåg den ofattbara, stora känslan av att jag utfört det som innan kändes som helt ogenomförbart - att föda barn. Men här var han nu och jag hade gjort arbetet med att föda fram honom till världen. Det ruset satt i ganska länge vill jag lova.

 

Värkarna började redan lördagkväll och natten mellan söndagen och måndagen var vi sömnlösa, i dubbelsängen klockandes värkar och jag andades profylax hela natten lång. På morgonen tog vi en dusch och jag satt i duschen och maken duschade på magen med varmt vatten. Det var så skönt för jag fick en paus i värkarbetet som varit ganska jobbigt hela natten.

 

Jag kan inte förstå att tiden gått så fort detta år - på ett sätt känns det som att det är hundra år sedan vi var på BB och på ett annat sätt känns det som igår. 

Det går inte att beskriva i ord den exakta upplevelsen av att bli förälder och uppleva det första året med sitt barn. Det är bara för stort. Det är alltifrån den enorma omställningen att bli tre till blöjor, mjölkkräkor, dom där små handdukarna från Ikea som fått torka både spya och dregel och kiss, BVC, amningskupor och nappar.. Mammaträning två gånger i veckan och mammagruppen. Öppna förskolan, family pack av hushållspapper och hormoner och maratonamning och sanera golvet efter varje måltid. Det är den lilla, varma kroppen som kommer emot dig flera gånger om natten och letar,letar och hittar tryggheten och maten och allt är varmt, stilla och tryggt. Det är tröttheten och ibland gråten som kommer för att tiden plötsligt är så knapp och alla känslor så stora och ibland så motstridiga. Gråten för att hemmet är kaos och gråten för att man älskar den lilla, lilla varelsen på ett sätt man inte visste fanns innan hen kom. Känslan av att plötsligt vara en annan, en mor med det nya mammahjärtat som bultar och slår som en vilde. Att plötsligt bli betraktad som en annan av andra när man går med vagnen, skötväskan och lillen. Säkerheten och tryggheten som växer fram för varje ny mammaerfarenhet. Aldrig har världen varit så liten men livet så stort.

 

Och kärleken! Den som ingen berättade innan. Hur det är att älska ditt barn. Kärleken som dimper ner som en tegelsten i huvudet och sprider sig i varje cell och varje ådra i kroppen. Så mäktig och så stor.

 

Att vara mamma är det största som hänt mig och detta år är det bästa året i mitt liv. Grattis vår älskade Frank på ettårsdagen! (och ja, jag har blivit tårögd både en och två gånger idag!)