Samtidigt.. stor oro i min kropp. Inte kul att han är där igen, där han senast nästan hamnade i graven. Jag vill aldrig mera vara fru på intensivvårdsavdelningen igen. Jag inser också att det är helt normalt att känna så, att bete sig överbeskyddande. Det är mitt arbete att göra, att försöka "släppa" på kontrollen. Det är bara att jag inser att alla hemskheter kan hända, för att det hände oss en gång och det var helvetet på jorden som jag aldrig mera vill uppleva.

Det är svårt ibland att veta hur man ska göra - hur jag ska göra för att vara M. Det känns så ofta som jag blivit lite av en enstörning, alla min erfarenheter sitter i kroppen på något sätt och gör att jag känner mig lite udda i kontakten med andra människor. Det är det sista jag vill vara, avvikande med en stämpel i pannan! Samtidigt som jag så gärna vill och behöver att någon ska fråga hur det är, förstå och vara intresserad. Jag inser att alla andras liv fortsätter runtomkring men det är också det som är svårt, för att det är så lätt att känna sig så ensam mitt i allting.

Hur gör man? kan ingen komma med en livsmanual med rätt beteende?

Usch, vad deppigt det blev nu..

Dagens glada får bli att solen har varit framme idag igen och framkallat vårkänslor! Det gillar jag.

Dagens andra glada får bli att Svt1 idag börjar sända en dokumentärserie som heter Så levde de lyckliga som skildrar tre (eller var det fyra?) par sju år efter bröllopet. Hur blev livet efter bröllopet - blev det som paren hade tänkt sig? I dagens metro kunde jag läsa om paren och kortfattat vad som hänt i deras liv efter bröllopsdagen. Det var en salig blandning av att bli föräldrar, lägga arbetslivet på hyllan för att ägna tid åt familjen, sjukdomar, kriser etc. Jag tyckte att det lät som en väldigt spännande serie så jag kommer alldeles snart att sätta mig vid tv:n för att titta på programmet. En serie som säkert passar alla som är intresserade av relationer och människor!

Imorse när jag läste tidningen kunde jag inte låta bli att reflektera kring hur våra egna liv sett ut efter vårt bröllop för snart två år sedan. När vi stod när under eken och sa ja så kunde jag aldrig föreställa mig det vi gått igenom det senaste halvåret. Men på något sätt är det ändå häftigt hur det inte alls blir som man tänkt sig, men att man ändå följer varandra genom toppar och dalar.

Det är visst bara blommor i denna blogg:-)

/M

Förra helgen gjorde vi något ovanligt för oss (men ack, så roligt!) nämligen gick på teater! Det var två biljetter som A fick till julklapp av mig som vi nyttjade. Pjäsen vi såg var Fröken Julie och det var första gången för oss båda som vi såg Strindbergs verk på scenen.

Tyckte att pjäsen var riktigt bra och en intressant historia som väckte mycket tankar efteråt.

Nu hoppas jag att vi kommer att bli duktigare teaterbesökare!

Sedan har veckan gått i rasande fart. Fram till onsdagen den 7 mars - då det var på dagen ett halvår sedan dendär hemska dagen då jag pussade min man hejdå vid busstationen på morgonen för att sedan under samma dygn se honom ligga livlös i traumasäng på neurokirurgiska intensivvårdsavdelningen. Dagen då mitt liv på ett ögonblick förvandlades till en mardröm. Tack gode gud fick du komma tillbaka till mig...

Dagen väckte såklart väldigt mycket tankar och känslor hos oss båda. Det känns för oss båda som att den dagen är mycket längre borta än bara ett halvår. Känns snarare som flera år sedan. Ett annat liv på många sätt.

Lite ironiskt kanske så var det också samma dag A fick åka och träffa polisen ytterligare en gång. Känns lite jobbigt att det fortfarande pågår en utredning, önskar bara att det kunde bli klart snart så att vi kan lägga detta bakom oss nu.

På torsdagen hade A ett stort möte på sjukhuset där handläggare från Försäkringskassan närvarade, samt A: s chef och hans team på sjukhuset med överläkare. Ett möte som vi känt oss väldigt oroliga inför. Mycket på grund av att det känns jobbigt för oss båda med tanken att gå tillbaka till samma arbetsplats där olyckan skedde.

Hursomhelst så gick mötet väldigt bra och A kommer nu att gå tillbaka till sin gamla arbetsplats och arbetsträna 25% från och med redan imorgon. Känns samtidigt bra med detta steg som det känns oroligt och läskigt.

Jag kommer att ha ett pickande oroshjärta framöver, inte helt lätt att släppa oron och inte vara överbeskyddande efter allt vi gått igenom. Detta innebär också att A nu är helt utskriven från sjukhus och hjärnskaderehab. Kan inte med ord beskriva vilken lättnad det känns som i min kropp. Jag är otroligt tacksam för all hjälp och stöttning, framförallt kompetens vi mött på avdelningarna 80,83 och dagrehab men det känns väldigt skönt för oss att klippa banden till sjukhus efter detta halvår. Att varje dag åka till ett sjukhus gör ju trots allt att man känner sig som en patient vilket också påverkar båda i en relation. Känns som att vi sakta men säkert nu går mot att vara mera som ett "normalt par".

Jag är också otroligt stolt över oss efter att ha tagit oss igenom detta halvår! Vi har verkligen kämpat tillsammans varje dag och det gör mig alldeles varm i hjärtat.

Annars - så underbart att våren är här! Nu kan det bara bli bättre!

/M