Igår var det 15 månader sedan den där dagen på BB. 15 månader! Redan - men samtidigt så långt borta, i en annan tid. Det händer så galet mycket på de 15 månaderna, både med barnet och oss som föräldrar. Från den första skriknatten på BB då vi inte fattade att vi kunde ringa efter barnmorskan till idag då vår lilla bebis faktiskt inte alls är en liten bebis längre utan en liten kille som kan gå, stå springa, äta själv och inte minst säga både mamma och pappa. Då inser man att vi själva utvecklats massor i vårt föräldraskap. Det känns som en belöning när Frank efter alla kvällar med magont och skrik, bära runt bära runt, maratonamning, lära äta riktig mat, första och andra och tredje febern, tandsprickning etc etc. säger mamma och pappa! och man vet att det är vi som gjort allt det där och funnits där så att han utvecklats till den trygga kille han är idag. Känslan är obeskrivlig.

Frank 15 månader är en viljestark liten kille som tydligt visar vad han vill eller inte vill. Han säger mamma, pappa, titta!, kråka och klocka. Djur är väldigt poppis och han härmar hund, katt, gris, kråka, höna, lejon och nu senast häst. Han älskar att sitta och titta i böcker, både ensam och tillsammans. Han älskar fortfarande sin myspöl och lägger sig eller sätter dig där flera gånger dagligen. Han gillar skarpt när mamma och pappa lägger sig där så att man kan gosa tillsammans. Böckerna når han genom att öppna tv-bänkens ena skåp och de ligger mest utspridda hela dagarna. Favoriten är min gamla bok "Ludde och alla djuren". Frank trivs väldigt väl inne på sitt rum och går ofta självmant in där och sätter sig och leker själv med bilar, då brummas det för fulla muggar. Han har nyligen lärt sig klättra upp i soffan och det senaste är att klättra upp på toastolen och på fönsterbrädan i sovrummet. Livsfarligt! Att spana på bilar och människor genom vardagsrumsfönstrena är också poppis. Åka vagn är fortfarande kul men då ska vagnen helst rulla så man kan spana på allt spännande som händer. Snuttisarna är ett måste när det ska sova. En blivande musiker kanske? Musik i alla former och olika rytmer är roligt. Ibland kan man till och med dansa till rytmen av rivjärnet som mamma och pappa använder vid matlagning.

Grattis Frank 15 månader - du är vårt allt och du har berikat vårt liv fullständigt.

 

 

Nu är jag hemma igen!
Inatt när klockan visade ett öppnade jag dörren här hemma och därmed var min Londonweekend avslutad. Kändes lite skumt att komma tillbaka hem till allt välbekant när det känns lite som att man varit i en annan värld under några dagar.
Jag har haft det jätteroligt och lyxigt i några dagar nu och efter snart ett och ett halvt års föräldraledighet har detta varit en riktigt egohelg för mig. Allt har gått galant både i London och här hemma och även om jag var spänd över att saknaden efter min plutt skulle bli alltför stor har jag faktiskt kunnat släppa det helt och bara njuta och vara i stunden. Imorse när sonen fick komma mellan oss i dubbelsängen gav han mig ett härligt leende och kom och gosade.Tycker inte att han reagerat på något sätt förutom att han kanske varit lite mera pappig istället för mammig men nu ikväll har han varit ganska mycket efter mig också och myst i lekpölen där vi läste böcker och rumlade runt. Idag har det varit lugna dagen och har inte gjort något speciellt alls förutom en promenad och lek i parken och så passade jag på att packa ur min väska direkt. Mera om min weekend kommer senare!

Fredag igen! Veckan har gått i organiseringens tecken - har fått organisering&förvaring på hjärnan och rensat och städat nere i förrådet flera kvällar i rad. Allt man spar på! Allt ifrån gratulationskort från min sjunde (!) födelsedag till gamla mjöktänder, makens peruk från svensexan etc. Tröttnade helt enkelt på kaoset och "kan vara bra att ha tänket". Vill inte få ångest varje gång jag går ner i förrådet. Ganska nöjd med resultatet faktiskt och näst står alla rum inne i lägenheten på tur.

Men först är det andra saker som gäller. Det är nämligen inte en helt vanlig fredag för min del. Snart bär det av mot Arlanda och hotelleövernattning där och imorgon bitti lyfter flygplanet till London. Det är en kompis som bjudit med mig på 50-årspartaj och det är inte direkt ofta jag blir bjuden på fest i London så självklart tackade jag ja! Det är blandade känslor nu inför min weekend, både härligt och roligt - det är liksom något helt annat än min vardag som mamma och föräldraledig, att prioritera sig själv och gå på fest. Samtidigt är inget så svartvitt i mammaland för även om man kan åka iväg och ha roligt så gnager det dåliga samvetet nånstans därinne och saknaden tror jag kommer bli enormt stor. Det blir ett äventyr och en prövning. Har försökt kramas allt jag kan och berätta för sonen att mamma åker iväg men kommer tillbaka. Visade även på hans jordglob vart jag åker någonstans.
Vid middagen nyss hade maken skrivit en liten lapp som han lagt på min tallrik där han önskade mig en härlig resa och ett "Vi älskar dig" undertecknat med hans och sonens namn. Blev nästan gråtfärdig..

Snart åker jag - här kommer jag London!

Till skillnad från förra veckan har denna vecka fått en riktigt bra start. Vår minsta familjemedlem har sovit hela natten flera nätter i rad och då menar jag mellan 7-8 på kvällen fram till 5-6 då det varit nappinstoppning/dricka vatten och sedan slumra till en stund till.
Riktigt skönt! Hoppas det fortsätter i samma takt. Igår verkade det även som att förra veckans invänjning av att sova en gång per dag gav resultat då vi fick till 1 h och 45 min sömn under dagen. Kanske är det sova inne som är grejen trots allt? Ja, det är mycket funderingar med sömnen för småbarnsföräldrar..

Igår hade vi en riktigt mysig morgon, sov till halv nio och satt vid frukostbordet till elva! Då satt Frank och läste i sina böcker, tittade ut på trafiken genom fönstret och jag kunde sitta och läsa tidningen och dricka kaffe utan stress. Vår nya ljusslinga piggar upp i höstmörkret och skänker lite begynnande julstämning såhär i novembermörkret. Än så länge har denna morgon gått i samma tecken, Frank är inne på sitt rum och leker just nu och jag fnular på om vi ska bege oss ut på en liten runda..

 

Ha en bra dag!

Här kommer ett inte-så-lull-lulligt-rosamoln-inlägg. Istället blir det ett rakt från verkligheten där många dagar är underbara och somliga dagar är sådär och så vissa dagar som bara är jobbiga.
I-landsproblem jag vet men denna vecka har varit en av de jobbigaste veckorna sedan jag blev mamma.
Dels närmar sig jobbstart för mig med rasande fart och det är många frågetecken som hopar sig, fast anställning har jag vilket jag är glad för men det är mycket som är ovisst än. Det tär på mig just nu. Förutom det har jag under hela min föräldraledighet jobbat 5% på distans med webbrelaterade saker. På sistone har dessa 5% varit mera än bara 5% och jag har jobbat över mycket. Just denna vecka har det varit mycket, förutom två telefonmöten har jag jobbat några timmar och det har helt enkelt varit mycket med det. Lägg till att min högt älskade son (tro inget annat!!) har varit extra mammig, gnällig och skrikig - missnöjd nästan varenda minut som tillbringats innanför hemmet fyra väggar. En utvecklingsfas förmodar vi, alldeles snart fyller han 15 månader och en snabb googling visade att det nog finns andra också som upplevt något liknande med sina småttingar. Vad vi än ska göra vill sonen göra tvärtom och det är en hel del lägga-sig-ner-på-golvet-och-skrika. Vanligtvis har jag mycket tålamod men denna vecka har tålamodet sviktat några gånger. Vilket naturligtvis inte alls känns bra! Har känt mig otillräcklig, sur och trött. Vill vara supermamma, superfru, supervän, superdotter och lite till men det går ju inte att vara allt.

Nåväl, förutom de negativa har vi faktiskt gjort lite roligheter denna vecka också - bland annat kommit iväg till öppna förskolan, småbarnsrytmik idag och så har jag kommit iväg och tränat tabata och bodybalance en gång samt kommit igång igen med långpromenader med lite powerwalk.

Imorgon är det fredag och nya positiva tag!