En estetikers bekännelser

Jag är något av en estetiker.
Jag älskar allt som är vackert. Och det finns mycket som är vackert här i världen och i livet.
Det gäller bara att öppna upp ögat för saker och tings inneboende skönhet. Njuta av ett höstlöv i rödaste rött, en natthimmel, den första frosten eller bara ett tänt ljus hemma vid köksbordet.
 
Tänk vad mycket skönhet och njutning vi missar om vi jämt och ständigt har bråttom och blundar. 
Jag kanske är lite konstig men jag ser en stor njutning i ganska enkla ting, som att gosa ner mig i soffan här hemma och tända flera ljus och bara njuta av lugnet, av att bara vara. Det är vardagslyx för mig. Minst en sådan stund per dag behövs för mig. Fylla på med energi. Jag tror att det är extra viktigt i det samhället vi lever i. För att allt ska gå så himla fort hela tiden. Det är ett ständigt informationsflöde och det är bråttom, bråttom.
Ibland behöver man därför bara stänga av. Annars tror jag att man till slut blir sjuk. Sjuk i själen. Och det vill jag inte. Så jag fortsätter med mina njut-stunder.
 
 
 
 
/Mel

Den kusliga maskinen

I ditt bröst
Finns en kuslig maskin
Den har en röst
I ditt bröst
Finns en kuslig maskin
Den har en röst
Och slukar dyrbar bensin
Den producerar hopp
Och kastrerar drömmar ibland
När den säger stopp
Så känner du just ingenting

Vi som krossas
Krossar och går på
Små späda barn
Med hjärtan som elefanter

Gud uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar vänta
Mer

Gud uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar vänta
Mer

Mitt hjärtas röst
Kan nog va ostämt ibland
Instängd I ett bröst
En ambasad som saknar sitt land
Men för blommor
Hjärtan ängar
Makalösa stränder
För lättsamrätten rätt I
Krister Sjögrens händer

Vi som krossas
Krossar och går på
Små späda barn
Med hjärtan som elefanter

Gud uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar vänta
Mer

Gud uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar vänta
Mer
(Text: Olle Ljungström) Låten framfördes av Miss Li i "Så mycket bättre" som gick på tv igårkväll. Tror inte att vi var de enda som satt bänkade framför tv:n!

Tycker att Olles texter var riktigt bra och gjorde mig berörd, väckte något i mig själv.

Och idag känns verkligen som en sådan dag då den kusliga maskinen i bröstet tar över.
Ibland blir det bara övermäktigt.
Speciellt då man går runt och upplever att det inte riktigt fungerar med vissa relationer runtomkring oss. Det slukar massor av energi av oss. Det slukar massor av energi av två som redan har mycket att bära på i sina ryggsäckar.

Ibland gör det mig frustrerad att folk runtomkring tar en "lätt utväg" och väljer att måla ut mig/döma mig på ett visst sätt utan att ha fullständig insyn i hur mitt liv ser ut.
Det är allt annat än lätt att vara jag - så många gånger. Det är inte lätt att vara fru då det krävs 150% jämt och ständigt. Ibland vill jag, och behöver ge till mig själv. För att orka!

Den kommande veckan kommer att vara fullspäckad för mig. Jag kommer att vara praktikhandledare för student från universitetet - fem veckor framåt. Det ska bli jätteroligt men också krävande. Dessutom ska jag på torsdag hålla i fem föredrag för stor publik, vilket gör mig lite nervös. Samtidigt har jag en hel del som oroar, i mitt privatliv.

Därför tror jag på att säga nej även om det gör andra sura och oförstående. Jag tror att det är extra viktigt att fylla på med positiv energi och "må bra-saker" när man befinner sig i en påfrestande livssituation.
För att det ska kunna produceras mera hopp i bröstet. För dom som väntar. Som orkar vänta.
För dom som måste vänta.


/Mel



365 dagar - min största bedrift!

Idag är det exakt ett år sedan min make var med om en allvarlig olycka. Det är så konstigt att en endaste dag att präntas så tydligt i minnet. Att jag kan komma ihåg, exakt! den enorma känslan av overklighet och brist på kontroll över sitt liv.
Jag har aldrig känt mig så liten och rädd. Det är så konstigt att tänka att jag för ett år sedan kräktes av chock. Jag förstod inte hur jag skulle orka den kommande timmen.. men jag orkade. En timme i taget, sedan en dag, en vecka. En höst, vinter, vår och sommar. Ett helt år.
Och han fick komma tillbaka till mig! Så fantastiskt. Så konstigt. Framförallt så skört. Det kunde likagärna inte ha blivit så.
Men det fick bli så.
Jag kommer tyvärr aldrig att glömma känslan när maken låg på neurointensiven, nedsövd. Kommer fortfarande ihåg lukten där och alla ljud. Känslan av ångest så hårt packad att den nästan tog över allt. Det var det värsta jag varit med om. Det kommer alltid att sitta som ett litet hack i mitt hjärta. Att det faktiskt hände.

När jag kom tillbaka till jobbet efter en och en halv månads sjukskrivning var det en kollega som sa till mig "vilken resa". Han hade rätt men han hade också fel.
För att resan var långt ifrån färdig.
Det är en lång resa. Att långsamt inse det som hänt, långsamt först efter ganska lång tid kunna ta till sig vidden av det hela. Att sörja de saker man mist, acceptera. Hitta nya lösningar, anpassa sig. Falla ner i deppiga gropar, kravla sig upp igen och kämpa vidare. All rehabilitering, för att inte tala om byråkrati och strul med försäkringskassor. Oro för framtiden. Att inse att det inte blir som förut. Att det inte går att hitta tillbaka. Att man måste hitta till något nytt. Det tar sådan tid att våga inse det.

Jag har aldrig kämpat så mycket som i år. Vi har nog upplevt mer i år än vad många hinner göra under en hel livstid.

Det positiva med allt är att jag ser livet från helt nya perspektiv. Jag inser att de flesta av mina problem innan var allt annat än problem. Att de små sakerna vi ofta tar för givet är de som är mest betydelsefulla i livet. Jag är en bättre människa på många sätt. Mera empatisk och ödmjuk. Ödmjuk inför livet.

Jag beundrar människor som tagit sig vidare från svåra händelser i livet. Som kämpat sig upp. Det är stort. Mycket större än vad jag fattade innan. För att det kräver så otroligt mycket mental styrka.

Det som känns så underbart är att jag haft en riktigt bra dag idag. En riktigt bra dag! Med tanke på vilken dag jag hade för ett år sedan så kan jag inte annat än förundras över livet och vilka överraskningar det bjuder på.

Är så stolt över mig själv och oss.
Min absolut största bedrift hittills är att jag lyckats ta mig igenom dethär året, som varit mitt svåraste hittills.

Det högsta är ej att falla utan att resa sig efter varje fall


/Mel

Min hjälte!

I måndags var det min makes första semesterdag.
Min make som knappt jobbat något alls i år, men som ändå fått arbeta mera än någonsin.

Efter åtta år tillsammans trodde jag verkligen att jag kände honom utan och innan.
Men det fanns så mycket mera att upptäcka!

Det fanns en människa som vaknade upp till en helt ny verklighet. En verklighet där han plötsligt hade förvandlats till en patient med sjukhuset som ett nytt hem. En människa som inte visste hur han hade hamnat där. Som fick höra från alla runtomkring att det var en allvarlig olycka som gjort att han nu befann sig i en vårdkarusell.

En människa som inte kände igen sig själv i sin egna kropp. Som fick upptäcka fler och fler saker som inte fungerade automatiskt som det gjort innan. Som fick ta den känslomässiga smällen av att inse att det var han som ramlade ner från taket och att det var han som låg där på den kalla betongen där ett kapitel avslutades och ett nytt påbörjades. Att han skulle få jobba sig tillbaka med svett och många många tårar.

Och han har varit den mannen. Som gått från avdelning efter avdelning på sjukhuset, utstått tester för att kartlägga hans nedsättningar, suttit på planeringsmöte efter planeringsmöte för att upprätta rehabplan, åkt bussen dag efter dag för att gå in på en dagrehabiliteringsavdelning med en skylt där det står "hjärnskaderehab", suttit i sin älskade cadillac och vetat att han troligtvis aldrig mera kommer att köra den, gått in i flera stolpar och blivit så frustrerad över att han inte sett dem! , gått tillbaka till ett jobb där det värsta hände, gått tillbaka till en arbetsplats där han inte längre klarar av att prestera som innan, jobbat halvtid med all administration en sjukskrivning och arbetsplatsolycka medför, jobbat för att acceptera att det hänt en så olycklig och onödig sak till just honom.

...och trots allt har han varit så otroligt positiv och omtänksam, verkligen kämpat för att hitta ljuspunkterna i något som många gånger känts som ett mörker.

Kay Pollack sa något bra,
att man kan se det som att varje människa man stöter på i livet är ett sändebud för att vi ska lära oss något. Varje människa för med sig en lärdom.
Han sa också att de bästa lektionerna får man av sin livspartner.

Det är så sant. För jag har verkligen fått så bra lektioner av min make. Mycket bättre än alla universitetskurser man kan läsa i lösningsfokuserad metodik.. Bättre än alla självhjälpsböcker och citatböcker.

Min make.

Min hjälte!

/Mel

Mels första semestervecka..

är snart slut.

Det har varit en bra vecka, men helt ärligt har jag haft några mindre dippar under dessa dagar.

Har plötsligt haft all tid i världen att tänka, tänka.

Naturligtvis har jag tänkt en hel del över allt som hänt i mitt liv under de senaste månaderna. Det är inte helt enkelt att verkligen förstå vad det egentligen är för karusell man är passagerare på. Ibland funderar jag mycket på hur vår framtid kommer att se ut..

För tio månader sen sa en av alla läkare att jag skulle räkna med minst ett halvårs rehabilitering för min make. Då kunde jag inte förstå att min make inte skulle jobba under det kommande halvåret, det var ett så oväntat händelseförlopp i våra liv. Sedan var det en annan läkare som ändrade prognosen till ett år eller ett och ett halvt år.
I nuläget känns ett års tid mindre realistiskt, om man tänker sig att målet är att komma tillbaka till arbetslivet 100%. Jag tror snarare att det kommer att ta minst ett och ett halvt år att komma tillbaka till arbetslivet på heltid.

Innan olyckan tog vi för givet att man jobbade och att jobba innebar 100% (eller mer).
Känns konstigt ibland att vi idag diskuterar detta som ett mål vi jobbar mot när det innan var en självklarhet och inget vi behövde arbeta mot.
Maken fyller 30 om ett drygt år och idag pratade vi om att ett bra mål till 30årsdagen är att jobba heltid igen.
Vanliga mål till 30årsdagen är kanske att bo i villa, ha barn eller ha det där toppjobbet. Då känns det lite knasigt att tänka sig vårt mål. Men i slutändan kan man enbart jämföra sig med sig själv utifrån sina egna, unika förutsättningar.

...och som vi kom fram till med maken så kan man ha det bra ändå, även om man inte har arbetsförmåga till 100%.


/Mel funderar

...och den ljusnande framtid är vår!

Igår var det en glädjens dag då tusentals ungdomar, uppklädda i vitaste vitt, fnittriga och saliga sprang ut från landets gymnasieskolor - ut i livet och allt som väntar där ute i det vuxna, egna livet.
Kommer ihåg min egen studentdag som igår. Redan sju år har passerat men jag kommer ihåg känslan av att hela livet ligger framför mig, som ett oskrivet blad.
Tänk om jag känt till alla överraskningar och händelser som väntade bakom varje hörn. All glädje och all smärta, det ljusa skrattet och de salta tårarna, alla underbara och grymma vändningar livet kan ta.
Tur är väl det att jag inte hade en aning! Annars är risken stor att jag aldrig hade gjort det där utspringet, språnget ut i livet.
För trots allt så blir alla händelser en del av dig själv, även de svåra och i efterhand kan man förhoppningsvis konstatera att allt som hänt gjort en till en starkare och bättre människa.
Idag är det nationaldag och vi har mjukstartat dagen med sovmorgon och lugn frukost. Vet inte än vad vi hittar på en dag som denna, än så länge njuter vi bara av att vara lediga mitt i veckan!
Njuter av mina vackra pioner som sprider sommarkänsla i vardagsrummet


/M

Det lilla är det stora i livet!

Fantastiskt citat av min make - en som fått en andra chans här i livet och reflekterat en hel del över vad som egentligen är viktigt i livet.
Vad är det lilla i livet?
Min definition på det är allt ifrån att vakna upp varje morgon och höra andetag tätt intill sig, inse att det är just den personen som ligger där, han som får ditt hjärta att sjunga. Som du somnat och vaknat tillsammans med i många år.
Att se en söt katt på hemvägen och stanna för att kela.
Att kunna avnjuta en kopp kaffe i soffan efter middagen och bara vara.
Läsa en bra bok och tillåta sig att leva sig in i bokens värld.
Ligga en hel eftermiddag och kramas i sängen.
Eller som idag, komma hem till ett tomt hem (sker inte så ofta numera!) och upptäcka en handskriven lapp på köksbordet med matanvisningar och att maken gjort köttfärssås med fullkornspastaskruvar. Värma maten i mikron och veta att det finns en så omtänksam och underbar människa som orkar laga mat till sin fru innan sin återträff på dagrehabiliteringen på hjärnskaderehab. Lycka!
Alla saker jag räknat upp är ofta de vi tar för givet. Men också de första man saknar när livet ställs upp och ner.
Ibland får jag tanken att och känslan att det finns något nytt och positivt som kan växa ur en personlig katastrof.
För oss har det och är att inte ta saker och ting för givet på samma sätt som innan och att kunna se charmen med att leva enkelt. Vi har båda omvärderat många saker i livet. För mig personligen var det en riktig väckarklocka när min A låg nedsövd i koma. Då blev det plötsligt väldigt kristallklart vad som är viktigt och stort i mitt liv. Nämligen kärleken!
Jag upplever att det inte är det lilla som hyllas i vårt samhälle. Snarare är det materiella ting och fina titlar som ger status. Är du något av en downshifter så blir du många gånger betraktad som en lite udda typ..
Mera av dessa tankegångar en annan gång, ville bara dela med mig av positiva känslor!
/M

Mels blogg

Bloggar om mina mammadagar & små och stora tankar !

RSS 2.0