Idag har vi haft en riktig heldag på BVC. Eller rättare sagt en halvdag men i en ettårings värld räknas det definitivt som en heldag.

Vi gick upp strax innan sju och halv nio kom vi ut utanför dörren och promenerade till BVC där vi hade första tiden halv tio. Det hade visst blivit något missförstånd för halv tio tiden som jag trodde var en privattid till tandsköterskan visade sig vara ett gruppinfotillfälle (som jag redan varit på när Frank var ca 5-6 månader gammal). Nåväl,på plats lyssnade vi till samma info igen. Efter det blev det ett stopp på ÖF (samma lokaler), där det var förmiddag med 0-2 års öppet. Frank lekte och jag fick äta väldigt gott nybakt bröd med kaffe. Fick med mig receptet - ska testbakas!
Sedan var det dags för läkarbesök och ettårskontroll. Passade på att fråga om sömnen och det var fullt normalt att barn i denna ålder vaknar någon gång per natt, det händer väldigt mycket utvecklingsmässigt och många barn drömmer mycket& sover oroligt. Bara för det var förra natten ganska bra, ett tillvaknande vid midnatt och sedan sova till sju. I övrigt såg allt toppen ut!
Efter läkaren var det dags att besöka vår BVC-kontakt Inga-Lill och få två sprutor i bägge låren. Usch, det var inte populärt och det gör ont i mammahjärtat att se sonen ledsen.
Det var första gången Frank själv kunde gå in till Inga-Lills rum. Så stor så fort!

Eftermiddagen gick sådär, rekordlite sömn och övertrött liten gubbe som vägrade sova. Det har varit lite gnälligt och skrikigt vilket jag tror beror på för lite sömn och vaccinet idag.. Vid halv sju var det akutläggning som gällde och sedan dess har Frank sovit som en stock - inte ett pip. En jobbig dag för liten. Konstaterar att vi i vanliga fall har en nöjd och glad kille som för det mesta faktiskt är på bra humör och hänger med på allt bara mat och sovrutinerna följs.
Imorgon är det en ny dag och då får vi besök av morbror!

Nu närmar sig slutet på ännu en dag, sista måndagen i september och dagen har bjudit på fint höstväder - härligt! För min del får hela oktober vara såhär soligt och fint, inte minst för att slippa stå ute i rusk och vind då Frank gärna vill vara ute och leka trots regn och rusk.

Vi har haft en riktig heldag med en mamma jag lärt känna via Öppna förskolan, och ja hennes lilla Roffe också såklart. Vi började med tidig lunch på Espressohouse, klockan elva perfekt tid att vara ute innan den stora lunchruschen. Det tar ju lite tid numera då två små ska få maten serverad samtidigt som en själv. Det gick hur bra som helst och vi satt i nästan två timmar och lunchade. Måste vara rekord, våra småttingar satt i sina matstolar under tiden och det måste vara rekord. Sedan bar det av för att köpa jacka till Roffe, Frank lyckades kasta av sig sin keps under tiden och till slut fann vi den - tack vänliga människa som plockade upp den och så att jag kunde få syn på den där utanför butiken vid skyltfönstret!
Vi avslutade vår dejt med en långpromenad i höstsolen, massor med snack och det mesta kretsar kring barn&moderskapet - det som är det mest centrala i våra liv nu helt enkelt. Det är så härligt när man kan känna igen sig i varandras tankar och känslor, mycket som är lika. Våra små somnade gott i sina vagnar när mammorna fick välbehövlig motion. Vi var hemma strax efter fyra så sedan var det middag och sedvanliga kvällsrutinen med lek, mys i lekpölen och så natti natti för lilleman.

Imorgon väntar en riktig mastodontdag med heldag på BVC, både läkarkontroll, tandsköterska och vaccin hos vår Inga-Lill. Hoppas det går bra!

Nu kör vi igång en ny vecka på hemmaplan, jag&lilleman.
Som vanligt blev jag väckt av skönsjungande lite gubbe, uppställd i spjälsängen och sedan blev det grötfrukost och macka för både lilleman och mamma. I vanlig ordning var det himla bråttom för Frank att få gröten i sig och det är riktigt bråttom med att få mackan i handen - hans absoluta favorit. När mackan väl är i händerna på honom är det lugnt ett tag och även jag får i mig lite frulle..
När Frank ätit klart fick han hoppa ner på golvet, själv satt jag kvar och läste tidningen och drack kaffe en stund. Det slog mig att jag faktiskt nuförtiden KAN sitta kvar en bra stund och läsa tidningen då Frank underhåller sig själv. Antingen går han in på sitt rum och leker eller också sitter han i vardagsrummet och läser i sina pekböcker/röjer under matbordet.
Två påklädningar och en hårtvätt (min) senare blev det dags för vila för Frank. Rutinen sedan ca två veckor tillbaka är att jag lägger ner honom i spjälsängen med napp och alla snuttarna, runt 10tiden och går efter en kort stund ut ur rummet. Då ligger han antingen kvar vaken eller också sitter ner och pratar. Efter en stund tystnar det och då har han somnat. En ganska angenäm rutin tycker jag som är van vid en något längre nattning. Idag hade han somnat halvsittandes, lilla gubben:)

Nu ska vi alldeles strax bege oss ut för att möta upp lilla Roffe, tio månader med mamma. Utelunch och bebishäng står på schemat!

Ha en fin måndag!

Oj oj, här händer det grejer mest helatiden..

De senaste veckorna har innehållit allt ifrån en liten kille som lärt sig gå (vår lille kille!!) till en riktigt jobbig tandsprickning(dessa två samma vecka dessutom), fika med nya bekantskaper, småbarnsrytmik, bebisteater osv osv.

 

Vet inte hur många gånger jag skrivit det här men tiden går så fort. Det är helt galet vad dagarna bara kommer och går. Håller med till 100% med alla de tiotal föräldrar jag tidigare hört berätta om hur fort tiden går så fort man blir förälder. 

 

Denna helg startade med prinsesstårtfika på hemmaplan, barnvakt mormor = biodejt med maken. Detta var fredagen, ingen dålig start på helgen alltså. Lördagen bjöd på spontan middagsbjudning hemma hos oss, våra nya familjevänner med två barn - en ettåring och en lite äldre tjej. Mamman har jag lärt känna på mammaträningen i vintras och resten av familjen har jag också haft den stora förmånen att få träffa och jag måste säga att det är så roligt och uppfriskande att få nya vänner i vuxen ålder! Middagen hemma hos oss var både kaos (med tre barn varav 2 småttingar som far runt överallt mest helatiden) och väldigt lugnt på slutet då samtliga barn somnade och föräldrarna kunde sitta uppe en stund och bara prata oss vuxna emellan. Trots kaoset är det på något konstigt sätt härligt charmigt det här nya livet med barn och allmän kaos, även om det är hög ljudnivå och tio saker som händer samtidigt känner vi att vi verkligen gått all in för det här nya livet, med buller och bång och det är så roligt att känna så. Att man inte längtar tillbaka till strikta vuxenmiddagar med skinande rena, städade hem. Nu är det bara charmigt och kladdigt, skrik,skratt och gråt allt på samma gång. Och vi gillar det!

 

Söndagen har bjudit på strålande fint höstväder och vi har varit väldigt mycket utomhus, blev en familjeutflykt med fika utomhus och även lite fiske (mest maken, vi andra tittade på och njöt av höstvädret).

Nu väntar en ny vecka..

 

Ha en fin söndagskväll därute ni som tittar in..

 

Dagarna susar iväg otroligt fort och den senaste veckan har det varit program i stort sätt varje dag. Väldigt roligt och intensivt!

Förra helgen var det dags för bröllop - makens syster gifte sig och det var barnfritt bröllop. Min mamma ställde upp som barnvakt och hon kom hem till oss redan på fredagen för att vi skulle kunna testa nattning redan kvällen innan, lite som en säkerhetsåtgärd inför dagen d. Kanske inte nödvändigt men tycker ändå att det känns mycket tryggare för oss som föräldrar och även vår lilla kille.

Vi begav oss ut på en promenad på fredagskvällen och under tiden tog min mamma nattning med lilleman och det gick galant vilket var skönt att höra för oss. På lördagen var det dags för bröllop och att göra sig i ordning med kläder, smink etc. var lite annat nu med en ettåring som är överallt till skillnad från tiden innan barn;) Lilleman var extra gnällig och jag tror att han uppfattade att något var i görningen innan vi kom iväg.

Mitt klänningsbekymmer löste sig till slut - 75 kronors klänningen som jag "fyndat" på rean på H&M för något år sedan blev efter en tur hos sömmerskan riktigt fin. Dock blev jag tvungen att köpa en ny passande bh till så hela kalaset blev i slutändan något dyrare än 75 kronor..

 

Bröllopet var vackert och romantiskt, ganska likt vårt eget vad gäller borgerlig vigsel&middag och liveband så det var i mina ögon lyckat. Maken höll ett av kvällens bästa tal, flera från familjen som blev rörda till tårar. Vi stannade kvar ända fram till klockan ett på natten vilket nog var rekord för oss småbarnsföräldrar. Det kändes något ovant att sitta på en lång middag så sent som klockan sju/åtta, vanligtvis ser ju vardagen något annorlunda ut än så.

En rolig detalj var att brudparet vigdes under samma tält som vi gjorde så vi fick en chans att återuppleva gamla bröllopsminnen. Hemma hade allt gått strålande bra men efteråt var det en extra mammig liten kille. Kan bara konstatera att gå på fest är numera ett något större projekt och om folk utan barn skulle förstå hur mycket ansträngning som ligger bakom att kunna gå på fest skulle de förmodligen känna sig väldigt hedrade och uppskattade över att deras fest prioriteras så mycket :-)

 

 

 

Det här med årsdagar är speciellt.

Det som för andra är en alldeles vanlig dag är alltid för någon enstaka eller flera andra just den dagen, den man kommer att komma ihåg för alltid. En dag som är fullkomlig lycka och glädje eller den största sorgen eller både och. En dag som delar upp livet i ett före och ett efter. En dag som många, många år och kanske resten av livet väcker tankar och påminner en om att det var just idag för x antal år sedan det hände..

 

Just en sådan dag var det för oss igår.

Tre år har gått - vilket egentligen är en galet kort tidsperiod och ändå har vårt liv förändrats i grunden en gång till efter det.

Ibland har man kommit så långt att man inser att ingen annan någonsin kommer att kunna förstå vad man själv upplevt, gått igenom eller storheten i det man vet. Ibland räcker det till att man själv vet.

 

Hursomhelt var det för tre år sedan den värsta och svåraste dagen i våra liv. Samtidigt en av de bästa paradoxalt nog. Att vi tre år senare är tre och en liten familj, att vi går på ettårskalas med vår lille son - det är ett mirakel som får oss att nypa oss själva hårt i armen. Det går inte att förstå intellektuellt allt som hänt i våra liv på denna korta tidsperiod, det känns snarare som tio år och inte tre år. Att vinna livet. I dubbel bemärkelse! Orden räcker inte till...

 

 

Tacksamhet.

 

Ta hand om era nära och kära, vad framtiden bär med sig i sitt sköte vet man aldrig före man är där.