Min hjälte!

I måndags var det min makes första semesterdag.
Min make som knappt jobbat något alls i år, men som ändå fått arbeta mera än någonsin.

Efter åtta år tillsammans trodde jag verkligen att jag kände honom utan och innan.
Men det fanns så mycket mera att upptäcka!

Det fanns en människa som vaknade upp till en helt ny verklighet. En verklighet där han plötsligt hade förvandlats till en patient med sjukhuset som ett nytt hem. En människa som inte visste hur han hade hamnat där. Som fick höra från alla runtomkring att det var en allvarlig olycka som gjort att han nu befann sig i en vårdkarusell.

En människa som inte kände igen sig själv i sin egna kropp. Som fick upptäcka fler och fler saker som inte fungerade automatiskt som det gjort innan. Som fick ta den känslomässiga smällen av att inse att det var han som ramlade ner från taket och att det var han som låg där på den kalla betongen där ett kapitel avslutades och ett nytt påbörjades. Att han skulle få jobba sig tillbaka med svett och många många tårar.

Och han har varit den mannen. Som gått från avdelning efter avdelning på sjukhuset, utstått tester för att kartlägga hans nedsättningar, suttit på planeringsmöte efter planeringsmöte för att upprätta rehabplan, åkt bussen dag efter dag för att gå in på en dagrehabiliteringsavdelning med en skylt där det står "hjärnskaderehab", suttit i sin älskade cadillac och vetat att han troligtvis aldrig mera kommer att köra den, gått in i flera stolpar och blivit så frustrerad över att han inte sett dem! , gått tillbaka till ett jobb där det värsta hände, gått tillbaka till en arbetsplats där han inte längre klarar av att prestera som innan, jobbat halvtid med all administration en sjukskrivning och arbetsplatsolycka medför, jobbat för att acceptera att det hänt en så olycklig och onödig sak till just honom.

...och trots allt har han varit så otroligt positiv och omtänksam, verkligen kämpat för att hitta ljuspunkterna i något som många gånger känts som ett mörker.

Kay Pollack sa något bra,
att man kan se det som att varje människa man stöter på i livet är ett sändebud för att vi ska lära oss något. Varje människa för med sig en lärdom.
Han sa också att de bästa lektionerna får man av sin livspartner.

Det är så sant. För jag har verkligen fått så bra lektioner av min make. Mycket bättre än alla universitetskurser man kan läsa i lösningsfokuserad metodik.. Bättre än alla självhjälpsböcker och citatböcker.

Min make.

Min hjälte!

/Mel


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Mels blogg

Bloggar om mina mammadagar & små och stora tankar !

RSS 2.0