för att man ska få mera energi&ork.
Idag har det varit en sådan dag. En halvkass, less dag. Jag älskar sonen så att det gör ont, jag älskar att vara hemma med honom och se honom utvecklas och växa. Känslan när han ler och skrattar mot mig är helt oslagbar.
Men. Det är också sjukt påfrestande ibland att vara hemma 24/7 med en bebis.
Som kräver din uppmärksamhet och omsorg varje minut av dagen och ja, ibland natten också. Det har varit fallet hos oss den senaste tiden och lilleman har ätit med 1-2 timmars mellanrum natten igenom inatt. Då tycker jag ändå att vi haft tur med sömnen då han somnar lätt efter matning utan större anstägningar. Trots detta känner jag ändå av en trötthet.
Ibland är det lätt att känna att man längtar efter att bara få ligga i soffan och pilla sig i naveln utan att höra barnskrik eller utan att ha ständig beredskap för att ta itu med blöjbyte/underhållning etc.
Jag tror inte att jag är en dålig mamma som känner såhär. Men det tycks vara lite "fult" och tabu att prata om detta.

Idag räckte det med att maken kom hem tidigt, att vi tillsammans tog en lyxig fredagsfika med semla och kaffe samt att jag fick bläddra en stund i nya mama-tidningen. En liten, liten stund som gjorde att jag blev lite gladare, lite piggare och en lite bättre mamma och fru.

Hur känner ni andra mammor som är hemma och föräldralediga? och vad gör ni för att tanka energi?

 

 

Dagarna går så fort som föräldraledig och ändå upplever jag det som att jag inte precis "hinner med" så mycket saker alla dessa dagar som kommer och går! Huvuduppgiften nu är ju trots allt att ta hand om mitt barn och ta till vara på varje minut även om vissa stunder kan kännas påfrestande. Tänker på det rätt ofta, hur fort tiden går och hur fort Frank växer. Småbarnstiden känns som en otroligt intensiv livsperiod som samtidigt bara rinner igenom fingrarna. Innan jag fick barn kunde jag aldrig föreställa mig hur mycket tid&uppmärksamhet en så liten person faktiskt kräver 24/7. Hur svårt kan det vara liksom? Tja, kan kräva all tid faktiskt.
Just nu är Frank inne i en mammig period och vill vara nära, nära i famnen hela tiden. Så fort jag försöker lägga ner honom för att pyssla med något annat en stund (värma lunch, plocka undan, klä på mig you name it!) så protesterar han genom gallskrik. Hemmet är inte i tipp topp form just nu - men vad gör det om tio år? Gäller att passa på att njuta av alla små stunder med min lilla pojke. Idag har vi inte gjort många knop, det har varit påklädning, lek under babygymmet och så har jag gjort ett försök till att få ordning inne på Franks rum och främst hans garderob som är katastrof. Det gick sådär, Frank fick sitta i sin spjälsäng och titta på men det var han sådär lagom nöjd med så fick avbryta det projektet. Resultatet blev ännu mera kaos inne på hans rum än det var när jag började..Det var hursomhelst roligt att se Frank sitta i sin spjälsäng då han knappt använt sig av den hittills. Just nu sover han mest mellan oss i dubbelsängen, hans vagga hänger i taket i vårt sovrum och spjälsängen har stått orörd inne på hans rum. Eftersom Frank äter med ca 2-4 timmars mellanrum så går det fortfarande mycket tid till matning&mys. Timmarna går fort med andra ord. Idag orkade vi inte ut på den vanliga promenaden, istället fick det bli en kaffe. Ibland får man vara lat!

Igår var det en stor dag för oss. Det var nämligen hela 10 år sedan jag och min prins, numera maken A fann varandra ute i Stockholms nattliv. Galet men underbart! Vi var bara 18 och 20 år gamla, väldigt små! Det var ödet som gjorde att vi råkade befinna oss på samma nattklubb, jag var ute med en tjejkompis och maken ute på lumparträff. Valet föll på nattklubben på grund av den generösa öppettiden ända fram till klockan fem. Hur vi lyckades hålla oss vakna till klockan fem på morgonen då är idag en stor gåta för mig men jag antar att tiderna och preferenserna förändras.. Hursomhelst är det ganska häftigt då maken min i stort sett aldrig lämnade sina hemtrakter för att gå ut i Stockholms centrala nattliv men just där och då gjorde han det, denna enda kväll och då befann vi oss på samma plats. Vi fann varandra helt och hållet utan att vara sällskap kände varandra eller integrerade på något sätt dvs. det var inte genom gemensamma vänner eller bekanta. Det var alltså så enkelt men ovanligt (?) att just vi två råkade se varandra och fatta tycke. Det är så jag kommer ihåg det och att det var en väldigt stark känsla av KLICK.. Om man upplevt den så vet man vad jag pratar om. Våra kemier klickade direkt och det var en väldigt stark känsla direkt. 

 

Hursomhelst så var det så vår kärlekssaga började. Eftersom vi var väldigt unga när vi träffades har vi hunnit uppleva väldigt mycket tillsammans, allt från att ta studenten till att välja yrke, studieåren, första jobbet, flytt, förlovning, bröllop. Även väldigt tuffa händelser som de flesta par aldrig upplever under sin livstid och faktum är att sjukdom/skada gjort att det inte alls är att ta för givet att vi faktiskt står här idag, vid liv tillsammans. Trots de tråkiga och tuffa tiderna i våra liv har vi lyckats ta oss igenom dem tillsammans och är nu starkare än någonsin. Tillsammans har vi blivit vuxna och det största äventyret som vi nyligen gett oss in på är naturligtvis att bli föräldrar. Alla ord känns egentligen för futtiga eftersom det är en väldigt stark känsla för mig, omöjlig att sätta ord på hur man kan känna efter så många år&upplevelser tillsammans. Känner mig rörd, glad& stolt!  Vänner, älskare &tvillingsjälar - mitt allt, det är det närmaste jag kan komma med ord!