Ensam
Känner mig ensam ikväll:-( Har varit och hälsat på min älskade på sjukhuset. Han var inte lika livlig som igår men han reagerade litegrann men inte alls så mycket som igår. Jag önskar av hela mitt hjärta att det går mot rätt håll nu. Idag tänkte jag på hur länge jag blir tvungen att bo utan honom, hur länge jag blir tvungen att leva en vardag utan honom. Hur många nätter jag blir tvungen att sova utan honom. En tung tanke.
Orkar inte tänka tanken färdigt.
Känner mig ensam när jag ser andra par som går hand i hand, går och handlar mat tillsammans etc. När jag ser på facebook att folk äter mysmiddagar tillsammans. Känner mig riktigt missunnsam och avundsjuk. Det dröjer länge tills jag får ha en mysmiddag med min älskling.
Mitt hjärta är lätt just nu
Dagen började med att jag gick upp och åt frukost som vanligt. Tittade på Malou på efter tio som kom på fyran och på nåt vis så flöt timmarna iväg medans jag satt i soffan iklädd badrock och nattklädsel. Först vid klockan tolv klädde jag på mig, bäddade sängen och åt lunch. Klockan kvart över två gick jag ut och promenerade mot tunnelbanestationen där jag skulle möte upp min mamma. Andra promenaden jag tagit på två veckor. Efter olyckan känner jag mig ganska obekväm med att vara utomhus på annat ställe än sjukhuset. Det känns som att alla ser på mig att jag är avvikande eller onormal, det känns som att all oro och kris syns på mig. Kände mig ganska obekväm när jag stod och väntade på min mamma vid tunnelbaneperrongen, som att världen och alla människor rör sig så snabbt och jag är så långsam och har bomull i huvudet. Kände mig nästan folkskygg och mitt hjärta klappade i snabb takt i mitt bröst. När min mamma väl kom så åkte vi tunnelbana bara ett par stationer för att ta oss till hennes husläkare. Bara de få stationerna kändes jobbiga och ansträngande. Det går knappt att tro att jag vanligtvis pendlar till jobbet 3 timmar om dagen och jobbar på skola där miljön är stojig och med högljudda tonåringar. Från det till att tycka att det är jobbigt och utlämnande att åka tunnelbana i några ynka minuter. Jag kände mig också nästan rädd, som att jag förstår att om detta kan hända så kan ju vad som helst ske och det är en skrämmande insikt.
Väl i väntrummet innan jag fick träffa läkaren kände jag mig alldeles uppe i varv efter att ha varit ute bland folk och nästan lite stirrig med gråten i halsen. Väl inne hos läkaren tog det en sekund så började jag gråta och det kändes jobbigt att igen inse att det faktiskt är jag som sitter där och ska sjukskriva mig och det är min man olyckan gäller. Jag blev sjukskriven även för nästa vecka. Ny tid hos läkaren nästa vecka för eventuell fortsatt sjukskrivning beroende på min mans läge.
Dagens största glädjeämne var när vi var på sjukhuset hos min älskade man som befann sig i ytlig sömn med öppna ögon. Jag pratade med honom och det var helt klart att han reagerade och rörde på sig, han till och med klämde till med sin hand på min hand. Hjärntrycket såg att hållas i schack också. Det kändes konstigt och till och med läskigt att se honom röra på sig efter två veckors djup sömn. Kände mig helt uppe i varv i kroppen och bubblig, fantastisk känsla när han reagerade på min puss på axeln genom att röra på sina ben. Blev så lycklig!!! Nu hoppas jag att det fortsätter i samma positiva riktning!!!!!!!!!!!!!!
Min största önskan på jorden - en kram
För det mesta lyckas jag hålla min saknad och längtan i schack men det händer som ikväll att min saknad får sippra ut och det känns jobbigt för det är så ovisst när jag kommer att få uppleva det jag saknar igen. Jag saknar hela dig men jag saknar dig massor rent fysiskt. Det är nästan så att jag inte vågar tillåta mig att tänka på hur mycket fysisk kontakt vi har i vardagen för annars kommer min saknad att anta för stora proportioner som jag inte kan hantera. Jag saknar att få krama dig och känna dina armar hålla runt min kropp. Jag saknar att få känna din doft bakom örat och längs halsen. Jag saknar att få gå och lägga mig bredvid dig varje kväll och vakna upp bredvid dig varje morgon.
Hur länge kommer det att dröja innan jag får ge dig en kram? Och känna att du kramar mig tillbaka? Det blir ju inte riktigt samma sak när du ligger nedsövd och jag inte kommer åt dig ordentligt på grund av alla slangar som är i vägen...
Det värsta är att jag så gärna vill hålla dig levande i mitt minne och plocka fram ett minne likt ett hemligt guldägg så att jag nästan kan förnimma dig och hur det känns när du är i närheten. Men det känns som att det blir svårare och svårare när tiden går. Snart har två veckor gått och det känns redan hundra år sedan jag kände din kram.
Sunday bloody sunday
Idag är det söndag. Jag har haft besök av en god vän till mig som jag inte träffar så ofta. Hon är en jättegullig person, snäll och omtänksam. En av mina bästa vänner.
Tyvärr så är inte alla vänner lika bra att omge sig med när man själv befinner sig på botten:-(
Jag är 100% säker på att hon inte menar något illa men hon verkade inte alls förstå sig på hur allvarlig situationen är och hur dåligt jag mår. Hon babblade på om huset hon och hennes sambo precis köpt och undrade om jag inte skulle läsa inredningstidningar för att pigga upp mig? I vanliga fall älskar jag att inreda men just nu känns allt jag älskat göra så långt borta. Hon berättade om sin andra kompis som också gifte sig förra sommaren som nu är gravid och ska ha barn i mars nästa år, hur spännande det är. Hon undrade om jag inte är sugen på att flytta också? Ja, det är klart jag är och hon vet ju om att vi innan olyckan fick ett lånelöfte och kikade runt på hemnet efter hus. Förstår hon inte att allt är förändrat? Vårt lånelöfte gäller inte längre, det är baserat på våra bägges inkomster innan olyckan inte på pengar från försäkringskassan. Min man kommer kanske inte ens att kunna gå tillbaka till sitt gamla yrke och troligtvis inte att alls ha lika goda inkomster. Förstår hon inte att jag på en sekund har fått helt andra förutsättningar? Förstår hon inte att jag och vi också haft drömmar och planer om framtiden med hus och barn. Att alla mina och våra drömmar åkt ner i sopkorgen?!
Jag vet att hon menar väl men jag kände mig bara ångestfylld efter hennes besök. Satte på Marie Fredrikssons cd-skiva och grät frustrerade tårar.
Dagen går till spillo utan dig
Stockholm är vackert idag. Det övergår mitt förstånd hur det kan vara så vackert när du inte är här. Eller är det för dig solen lyser?
Skallfraktur, blödning, hjärninfarkt är så stora ord. För stora för dig. För grymma för dig.
På ett ögonblick har jag gått från fru till närmast anhörig. Hur många dygn till ska jag ta mig igenom? Jag längtar tills du slår upp dina ögon även om jag vet att du inte kommer att vara som vanligt. Med då ser jag åtminstone att du finns till och lever. Jag vet att du lever nu men det känns så märkligt att se dig nedsövd med konstgjord andning.
Kom tillbaka så kan vi vandra under gula höstlov i septembersolen, jag ska hålla din hand genom alla gropar vi stöter på vägen.
Mitt hjärta är tungt av sorg
Grymma, grymma september. Grymma, grymma liv.
Läkarsamtalet gav ny information i form av hjärninfarkt förutom blödningen och skallfrakturen vi redan vet om.
Kändes tungt och hemskt. I bilen efter mötet med läkaren grät jag floder och skrev ner mina känslor på en pappersserviett jag fick med mig från anhörigrummet på avdelningen. Jag ska skriva in det här senare.
Efter läkarbesöket åkte jag och mamma dit var vi bor, som ligger en bit utanför Stockholms stad.
Väl framme och påväg till vår lägenhet så såg jag ett lampa var tänd i vårt köksfönster och jag visste att det är din lillebror som bor ovanför oss som tänt den för att det ska se ut som att någon är hemma även om det inte varit det på flera dygn. Bara av det brast det för mig. Bara synen av lampan i köksfönster är för mig en symbol av hem och en stark hemkänsla, lampan som vi alltid tänder om kvällarna. Lampan som är tänd när vi äter middag eller om jag kommer hem från ett friskispass och du är där hemma och väntar på mig. Nu var det tomt, ingen där som väntade. Samtidigt såg jag att det var tänt inne hos din lillebror som bor ovanför oss och jag visste att dom hade födelsedagsfika ikväll. I trappuppgången hörde jag att röster och liv, att dom var där uppe och skulle ha fika. Själv gick jag ner för trapporna till bottenvåningen för att gå in i vår tysta, tomma lägenhet med mamma i släptåg. Har aldrig känt en större ensamhet än då.
Att vara hemma hos oss, i vårt bo var en hemsk upplevelse utan dig. Att vara i den välbekanta hemmamiljön och känna dig och möta alla minnen som bor i väggarna var så otroligt smärtsamt. Det första jag gjorde var att gå in på toaletten för att kissa. Jag kunde inte hålla mig för gråten som kom ut som en arg och desperat flod. Att sitta där i vårt gemesamma badrum som du renoverat med egna bara händer. Som du och jag varit så stolta och glada över. En ensam avklippt ros låg kvar och flöt runt i vatten i en guldfiskskål jag ställt därinne innan allt det hemska hände. Rosen hade blivit brun och var nästan rutten. Jag slängde den. Mina kläder från tisdagen förra veckan, vår sista kväll innan låg kvar därinne på tvättmaskinen.
Jag gick in med posten till köket sedan gick jag in i vårt sovrum och la mig i fotändan i vår säng och grät tårar fulla av smärta och sorg hopkrupen till en liten boll. Jag kände mig så ensam och liten, som att mitt hjärta blödde. Min mamma som stått utanför vår lägenhetsdörr och pratat i telefon med min pappa kom in och höll om mig.
Jag satte på vår dator och letade upp filmklippen från vårt bröllop och valde det från vigseln och tittade på det. Bakom min rygg stod min mamma och höll om mig. Jag kände hur hon skakade av gråt och mina tårar rann när jag såg dig och mig stå framför vigselförrättaren på den stora datorskärmen. Solisten sjöng "heaven".
Now nothin' can take you away from me... We're in heaven And love is all that I need
And I found it there in your heart
And I found it there in your heart
Det kändes så konstigt att se oss så fina och glada, lyckliga med tillförsikt till en lycklig framtid tillsammans. Är det verkligen jag? Är det verkligen vi? Det kändes som att se två filmstjärnor eller två fiktiva figurer. Jag är bara en sliten skugga av den kvinnan på filmen.
Dina föräldrar, syster och mormor kom ner till oss i lägenheten innan din lillebrors födelsedagsfika. För att veta vad läkaren sagt. Din mormor grät när hon kramade mig och jag kände hennes värme och omsorg om dig, sitt älskade barnbarn. Din mamma smekte mig om kinden innan hon gick och kallade mig för gumman.
Jag tror att det var det mest smärtsamma stunden i mitt liv hittills, att gå runt i vårt hem där vi spenderat så många år och så många stunder tillsammans. Renoverat, fixat och donat, svurit över den lilla ytan till förfogande, skämtat om att det är så litet men charmigt, älskat, bråkat och levt tillsammans. Hela lägenheten är så inbodd av oss och eftersom vi varit där så mycket bara du och jag känns det som vårt kärleksnäste. Eller kändes. Nu kändes det mest som ett museum över oss som ett kärlekspar. Det gjorde så ont i hjärtat att gå runt där när det är meningen att du ska vara där med mig. Det är ju meningen att vi tillsammans ska sitta därinne och mysa en höstkväll som denna. Som vi gjort i så många år och som jag trodde och vill att vi ska fortsätta med. Mina ögon känns så svullna nu, så många tårar har jag fällt idag. Mitt hjärta bär en tung sorg ikväll.
Samtal från min chef och innan läkarsamtal
Skönt att ha en så förstående och empatisk chef i ett läge som detta. Det är guld värt. Vi bestämde att jag ska sjukskriva mig istället för veckan som varit och förhoppningsvis för nästa vecka. Jag har fortfarande inte fått blanketterna från försäkringskassan och har inte tid att vänta på en lång handläggning innan jag får min närståendepenning. Jag har bara hunnit jobba fem dagar denna månad och behöver penningen nu i slutet av månaden. Nu hoppas jag att det går vägen, att det går att skjuta framåt min anmälan om närståendepenningdagar - det kommer troligtvis att behövas i ett senare läge.
Läkarsamtal är framskjutet till klockan 17.00. Är rädd och orolig för vad han kommer att säga. Det värsta är om han säger att läget är dåligt och att du har fått stora skador i hjärnan. Såklart är allt bättre än att du inte finns till men jag ljuger och jag säger att jag inte hoppas på lindriga skador eller till och med inga alls.
10 dagar i september
Idag har det gått tio dagar sedan du föll ner och gjorde illa dig. I tio dagar har du fått sova, helt ovetandes om allt som hänt. Helt ovetandes om ditt sår i huvudet efter operationen, ovetandes om att du numera har en halvlustig frisyr där ena halvan av huvudet är rakad och den andra inte, ovetandes om vilket helvete dina nära och kära gått igenom. Jag hoppas att du känner vår kärlek till dig någonstans i din sömn, att den omger dig och ger dig kraft att läka.
På vägen till sjukhuset, när bilen stannar vid ett trafikljus upptäckte jag att man från just den punkten ser en hotellbyggnad torna upp sig mot skyn. Det är hotellet vi bodde på när vi förlovade oss för ett par år sedan. Jag kommer ihåg oss, lyckliga och fnissiga. Tänk om vi hade vetat hur jag nästan fyra år senare åker förbi på väg till dig till sjukhuset, allt annat än lycklig.
Har tittat på bilder på dig och oss flera gånger under dessa dagar. Min mamma undrade om jag kunde se bröllopsalbumet hon gjort som minne av vårt bröllop. Självklart ville jag se även om det känns så långt borta nu. Det var en lycklig dag och jag älskar att se bilderna på dig - lycklig och så levande. Har tittat på bilderna från vår semester, från alla våra utflykter och jag är så glad att jag är så envis och alltid har lyckats få min vilja igenom och fota dig mycket. Även om du blir trött ibland för att jag ska ta så mycket bilder på dig. Livet känns så grymt att allt kan vara så normalt och fint som på bilderna innan denna händelse och sedan förändras till så onormalt. Jag har ställt frågan "varför" flera gånger men jag förstår intellektuellt att det finns inga svar på den frågan. Det är bara slumpen eller kanske ödet och det kan hända vemsomhelst och denna gång hände det dig. Fast du är ung och fast vi ska ha hela livet framför oss. Jag hoppas att vi fortfarande har hela livet framför oss även om vi kanske måste anpassa oss mera efter de förutsättningar vi får.
Det är soligt ute idag, en riktigt fin höstdag. Hade allt varit som vanligt vet jag att du hade insisterat på att vi skulle gå ut på en promenad. Det blir ingen promenad idag älskling.
Din bror fyller år idag. Jag har gjort ett födelsedagskort till honom som jag ska lägga i postfacket hemma hos honom. Såhär skrev jag på hans kort:
Grattis på din 23-årsdag!
Jag valde detta kort för jag tycker att dess budskap är helt rätt just nu - gemenskap och närhet. När något händer som på en sekund förändrar hela livet blir det jätteviktigt med familjen - att man håller ihop och stöttar varandra i det som är svårt och obegripligt.
Jag kommer ihåg första gången jag träffade dig i era föräldrars vardagsrum vinter 2004.
Jag kommer ihåg roliga händelser som din studentdag då vi satt och klurade på en rolig text till ditt grattiskort och hur vi försökte fånga såpbubblor på bild i ditt studentporträtt. Kommer ihåg ditt fina tal på vår bröllopsfest och hur jag var orolig för att du skulle missbedöma tiden för vår ingångsmarsch. Men det blev ju så bra till slut:-)
Jag vet att din bror älskar dig och vill att du ska få en fin födelsedag.
Livets lycka kan ingen smida, bara ögonblickets lycka.
Karl Heinrich Waggeri
Kram våra bådas namn
Kloka och tröstande ord
För drygt ett år sedan gifte vi oss och hade en borgerlig, väldigt vacker vigselceremoni utomhus. Vi valde ett stycke ur "Profeten" av Kahlil Gibran om äktenskapet som vår vigselförättare läste upp under ceremonin. Under dessa dagar har jag återkommit till "Profeten" och tyvärr är det ett annat stycke som är aktuellt i mitt liv just nu, det handlar om glädje och sorg.
"Er glädje är er sorg oförställd.
Och samma brunn som ert skratt stiger ur
har ofta varit fylld med era tårar.
Och hur kan det vara annorlunda?
Ju djupare sorger gräver i er själ,
desto mer glädje förmår ni rymma.
Är inte den bägare, som innehåller ert vin,
samma bägare som bränts i krukmakarens ugn?
Och är inte lutan, som skänker själen tröst,
av samma trä som urholk
ats av kniven?
När ni fylls av glädje, skåda då djupt i era hjärtan,
och ni skall finna att det är endast det,
som skänkt er sorg, som skänker er glädje.
Och när ni fylls av sorg, skåda då på nytt i era hjärtan,
och ni skall se att ni i sanning gråter
över det som varit er till glädje.
Somliga av er säger: "Glädjen är större än sorgen",
och andra säger: "Nej sorgen är större".
Men jag säger er, att de är oskiljaktiga.
De kommer tillsammans,
och när en av dem sitter ensam med er vid ert bord,
minns då att den andre sover i er säng.
Likt vågskålar är ni förenade
er sorg och er glädje.
Endast när ni är tomma, är ni stilla och i jämvikt.
När skattmästaren lyfter er
för att väga sitt guld och sitt silver,
då skall också er glädje eller er sorg stiga eller falla."
Himlen är oskyldigt blå
Himlen är oskyldigt blå, som ögon när barnen är små. Att regndroppar faller som tårarna gör, rår inte stjärnorna för. Älskling jag vet hur det känns, när broar till tryggheten bränns. Fast tiden har jagat oss in i en vrå, är himlen så oskyldigt blå. När vi växte upp, lekte livet, vi var evighetens hopp. Det var helt självklart att vår framtid skulle bli, oförbrukat fri. Somrar svepte fram, jorden värmde våra fötter där vi sprang Rågen gungade, och gräset växte grönt. Hela livet var så skönt. Himlen är oskyldigt blå, som ögon när barnen är små. Att regndroppar faller som tårarna gör, det rår inte stjärnorna för. Älskling, jag vet hur det känns, när broar till tryggheten bränns. Fast tiden har jagat oss in i en vrå, är himlen så oskyldigt blå. Frusna på en strand, Flög vi med drakar medans tiden flöt iland. Vi var barn som ingen ondska kunde nå himlen var så blå Nu tar molnen mark. Jag var förblindad av att solen sken så stark. Men mina ögon kommer alltid le mot dig. Kan det begäras mer av mig. Himlen är oskyldigt blå, djupaste hav likaså. Att regndroppar faller som tårarna gör, det rår inte stjärnorna för. Älskling, jag vet hur det känns, när broar till tryggheten bränns. Fast tiden har jagat, oss in i en vrå. Är himlen så oskyldigt blå
http://www.youtube.com/watch?v=_kSdTPigq60
Min blogg - tankar kring livet när det gör ont
Min blogg handlar om mina tankar om livet och den livssituation jag befinner mig i för tillfället. För en vecka sedan skedde en olyckshändelse i mitt liv som påverkat mitt liv på ett drastiskt sätt.
Min man har varit med om en allvarlig arbetsrelaterad olycka som lett till en skallfraktur och blödning i huvudet. Han är nedsövd och kopplad till en respirator sedan en vecka. Tiden som följt sedan olyckan har för mig och oss som är anhöriga varit kaosartad, tyngd av sorg och rädsla och inneburit en berg-och dalbana av känslor efter den inledande chocken.
Varför väljer jag att starta en blogg om detta (mycket privata ämne)?
En anledning är att jag själv känner mig hjälpt av att sätta ord på händelser och känslor, föra någon form av dokumentation över denna svåra tid i mitt liv. Andra orsaker är att jag börjat tänka på en del saker sedan olyckan skedde - saker som traumatiska kriser, sorg, empati och hur vi ser, tänker och framförallt talar om dessa ting i vårt samhälle. Min upplevelse är att sorg inte är något som lyfts upp så ofta som en naturlig del av livet och att många av oss är ovana att hantera sorg och bemöta människor som varit med om en svår upplevelse.
Jag tycker att det är viktigt att förmedla mina tankar kring detta och förhoppningsvis kan jag bidra till att någon som själv varit med om någon form av kris i livet kan känna sig mindre ensam för stunden.
