Mitt hjärta är tungt av sorg

Grymma, grymma september. Grymma, grymma liv.
Läkarsamtalet gav ny information i form av hjärninfarkt förutom blödningen och skallfrakturen vi redan vet om.
Kändes tungt och hemskt. I bilen efter mötet med läkaren grät jag floder och skrev ner mina känslor på en pappersserviett jag fick med mig från anhörigrummet på avdelningen. Jag ska skriva in det här senare.
Efter läkarbesöket åkte jag och mamma dit var vi bor, som ligger en bit utanför Stockholms stad.
Väl framme och påväg till vår lägenhet så såg jag ett lampa var tänd i vårt köksfönster och jag visste att det är din lillebror som bor ovanför oss som tänt den för att det ska se ut som att någon är hemma även om det inte varit det på flera dygn. Bara av det brast det för mig. Bara synen av lampan i köksfönster är för mig en symbol av hem och en stark hemkänsla, lampan som vi alltid tänder om kvällarna. Lampan som är tänd när vi äter middag eller om jag kommer hem från ett friskispass och du är där hemma och väntar på mig. Nu var det tomt, ingen där som väntade. Samtidigt såg jag att det var tänt inne hos din lillebror som bor ovanför oss och jag visste att dom hade födelsedagsfika ikväll. I trappuppgången hörde jag att röster och liv, att dom var där uppe och skulle ha fika. Själv gick jag ner för trapporna till bottenvåningen för att gå in i vår tysta, tomma lägenhet med mamma i släptåg. Har aldrig känt en större ensamhet än då.
Att vara hemma hos oss, i vårt bo var en hemsk upplevelse utan dig. Att vara i den välbekanta hemmamiljön och känna dig och möta alla minnen som bor i väggarna var så otroligt smärtsamt. Det första jag gjorde var att gå in på toaletten för att kissa. Jag kunde inte hålla mig för gråten som kom ut som en arg och desperat flod. Att sitta där i vårt gemesamma badrum som du renoverat med egna bara händer. Som du och jag varit så stolta och glada över. En ensam avklippt ros låg kvar och flöt runt i vatten i en guldfiskskål jag ställt därinne innan allt det hemska hände. Rosen hade blivit brun och var nästan rutten. Jag slängde den. Mina kläder från tisdagen förra veckan, vår sista kväll innan låg kvar därinne på tvättmaskinen.
Jag gick in med posten till köket sedan gick jag in i vårt sovrum och la mig i fotändan i vår säng och grät tårar fulla av smärta och sorg hopkrupen till en liten boll. Jag kände mig så ensam och liten, som att mitt hjärta blödde. Min mamma som stått utanför vår lägenhetsdörr och pratat i telefon med min pappa kom in och höll om mig.
Jag satte på vår dator och letade upp filmklippen från vårt bröllop och valde det från vigseln och tittade på det. Bakom min rygg stod min mamma och höll om mig. Jag kände hur hon skakade av gråt och mina tårar rann när jag såg dig och mig stå framför vigselförrättaren på den stora datorskärmen. Solisten sjöng "heaven".
Now nothin' can take you away from me... We're in heaven And love is all that I need 
And I found it there in your heart

Det kändes så konstigt att se oss så fina och glada, lyckliga med tillförsikt till en lycklig framtid tillsammans. Är det verkligen jag? Är det verkligen vi? Det kändes som att se två filmstjärnor eller två fiktiva figurer. Jag är bara en sliten skugga av den kvinnan på filmen.
Dina föräldrar, syster och mormor kom ner till oss i lägenheten innan din lillebrors födelsedagsfika. För att veta vad läkaren sagt. Din mormor grät när hon kramade mig och jag kände hennes värme och omsorg om dig, sitt älskade barnbarn. Din mamma smekte mig om kinden innan hon gick och kallade mig för gumman.
Jag tror att det var det mest smärtsamma stunden i mitt liv hittills, att gå runt i vårt hem där vi spenderat så många år och så många stunder tillsammans. Renoverat, fixat och donat, svurit över den lilla ytan till förfogande, skämtat om att det är så litet men charmigt, älskat, bråkat och levt tillsammans. Hela lägenheten är så inbodd av oss och eftersom vi varit där så mycket bara du och jag känns det som vårt kärleksnäste. Eller kändes. Nu kändes det mest som ett museum över oss som ett kärlekspar. Det gjorde så ont i hjärtat att gå runt där när det är meningen att du ska vara där med mig. Det är ju meningen att vi tillsammans ska sitta därinne och mysa en höstkväll som denna. Som vi gjort i så många år och som jag trodde och vill att vi ska fortsätta med. Mina ögon känns så svullna nu, så många tårar har jag fällt idag. Mitt hjärta bär en tung sorg ikväll.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Mels blogg

Bloggar om mina mammadagar & små och stora tankar !

RSS 2.0