Dagen började med att jag gick upp och åt frukost som vanligt. Tittade på Malou på efter tio som kom på fyran och på nåt vis så flöt timmarna iväg medans jag satt i soffan iklädd badrock och nattklädsel. Först vid klockan tolv klädde jag på mig, bäddade sängen och åt lunch. Klockan kvart över två gick jag ut och promenerade mot tunnelbanestationen där jag skulle möte upp min mamma. Andra promenaden jag tagit på två veckor. Efter olyckan känner jag mig ganska obekväm med att vara utomhus på annat ställe än sjukhuset. Det känns som att alla ser på mig att jag är avvikande eller onormal, det känns som att all oro och kris syns på mig. Kände mig ganska obekväm när jag stod och väntade på min mamma vid tunnelbaneperrongen, som att världen och alla människor rör sig så snabbt och jag är så långsam och har bomull i huvudet. Kände mig nästan folkskygg och mitt hjärta klappade i snabb takt i mitt bröst. När min mamma väl kom så åkte vi tunnelbana bara ett par stationer för att ta oss till hennes husläkare. Bara de få stationerna kändes jobbiga och ansträngande. Det går knappt att tro att jag vanligtvis pendlar till jobbet 3 timmar om dagen och jobbar på skola där miljön är stojig och med högljudda tonåringar. Från det till att tycka att det är jobbigt och utlämnande att åka tunnelbana i några ynka minuter. Jag kände mig också nästan rädd, som att jag förstår att om detta kan hända så kan ju vad som helst ske och det är en skrämmande insikt.