Min man har varit med om en allvarlig arbetsrelaterad olycka som lett till en skallfraktur och blödning i huvudet. Han är nedsövd och kopplad till en respirator sedan en vecka. Tiden som följt sedan olyckan har för mig och oss som är anhöriga varit kaosartad, tyngd av sorg och rädsla och inneburit en berg-och dalbana av känslor efter den inledande chocken.

Varför väljer jag att starta en blogg om detta (mycket privata ämne)?

En anledning är att jag själv känner mig hjälpt av att sätta ord på händelser och känslor, föra någon form av dokumentation över denna svåra tid i mitt liv. Andra orsaker är att jag börjat tänka på en del saker sedan olyckan skedde - saker som traumatiska kriser, sorg, empati och hur vi ser, tänker och framförallt talar om dessa ting i vårt samhälle. Min upplevelse är att sorg inte är något som lyfts upp så ofta som en naturlig del av livet och att många av oss är ovana att hantera sorg och bemöta människor som varit med om en svår upplevelse.

Jag tycker att det är viktigt att förmedla mina tankar kring detta och förhoppningsvis kan jag bidra till att någon som själv varit med om någon form av kris i livet kan känna sig mindre ensam för stunden.