Den magiska annandagen..

 
God fortsättning!

Vi har firat jul hemma på våran gata och nu efter julafton har ett par riktigt lata dagar följt.
Idag har vi inte gjort många knop. Långfrukost och sedan var det dags för lunch och vila för lilleman, sedan gick vi ut en långpromenad och till parken jag och Frank. Efter det middag och lekstund, sedan nattning och som vanligt går timmarna efter det i rasande fart. Det värsta är att vi börjat med en riktigt dålig men ack så lockande vana, nämligen att vara uppe sent. Aj aj, det betalar vi för varje morgon när vår pigga kille ropar från sitt rum. Men jag ska inte klaga, han sover ganska länge på morgonen - idag fick han komma till vår säng vid halv sju och sedan gick vi upp vid halv niotiden.

Just idag känns som en extra speciell dag och jag tror att det alltid kommer att vara så. Det är nämligen idag för exakt två år sedan som vi tog graviditetstestet och det visade ett tydligt plus. Oj oj, det var så galet och stort - allt på samma gång. Kommer ihåg den totalt svindlande känslan av hur jag visste att precis allt, hela livet skulle förändras utan att veta exakt hur eller vad som väntade. För oss kom det som en oväntad bomb men verkligen som en julgåva efter en väldigt, väldigt tuff tid. Det bästa som hänt oss!
Idag blir han 16 månader, vår lillstora kille. Helt otroligt vad tiden går, det är så sant som alla säger att när man blir förälder går tiden läskigt fort. Tiden bara rinner iväg mellan fingrarna och man försöker fånga alla stora och små stunder som bara kommer och går i den galet intensiva vardag som småbarnslivet innebär.

Hoppas ni haft en mysig julafton!
Nu fortsätter myser här hemma..

 

Älskade, fina Krabat - vårt julmirakel!

Nu har det blivit dags för mig att berätta här på bloggen om något som fortfarande är litet, men som samtidigt är det absolut största som hänt för oss.
Hela det nya året 2013 har präglats av det lilla livet som växer inuti mig och ja, vi ska (om allt fortsätter att gå väl) bli föräldrar i år till en liten krabat.
 
Vi trodde att vi skulle vandra Inkaleden sommaren 2013 men ödet hade visst andra äventyr i siktet för oss. Visst hade jag undrat att de där dagarna var sena och till slut blev vi tvungna att faktiskt göra ett test Annandag jul förra året.
Det var en liten chock att se det där "berömda" plusset och faktiskt inte alls som jag föreställt mig att det skulle vara nämligen inte helt planerat och beräknat. Men livet blir visst inte alltid exakt som man tänkt sig, det om något har jag lärt mig de senaste åren i mitt liv.
Det var en helt obeskrivlig känsla att få veta att vi väntade vårt första barn och det var både tårar och skratt. Vi skålade in det nya året 2013 i alkoholfritt bubbel och det känns som det mest spännande året hittills i våra liv!
 
Efter en väldigt tung tid i våra liv känns det som att alla tårar, all sorg kommit tillbaka i form av glädje och lycka! Efter att länge ha haft en gnagande framtidsoro i maggropen har den förbytts till en spirande framtidstro. Det är inte så lätt att förklara men efter en lång tid som präglats av tråkiga och tunga tankar har denna nyhet slagit ner som en enorm glädjebomb i våra liv och i stort sett suddat ut allt det tråkiga. Fokuset har skiftat och just nu är det helt och hållet riktat mot det lilla livet som växer. 
 
 
Den finaste julklappen två människor kan få - vårt eget lilla julmirakel!
 
Idag har vi varit iväg på RUL dvs. rutinultraljudet och sett det lilla hjärtat picka och vår lilla Krabat röja runt i magen. Vi har gjort ett tidigt ultraljud för några veckor sedan och det som är lite förvirrande är att vi fått två olika datum för beräknad födsel. Jag vet inte vilket datum man ska förlita sig på och det spelar egentligen ingen roll då det mycket väl kan gå över tiden ändå. Men det hade varit roligt att veta exakt på dagen hur långt gången jag är.
Som det ser ut kommer bebisen i slutet av augusti i år :-)
 
Framöver kommer bloggen att handla mycket om det stora som sker, vår väntan och graviditeten. Krabaten har vi döpt lillen till och det namnet kommer säkerligen att nämnas några gånger här på bloggen under de kommande månaderna.
 
Hoppas ni vill hänga på och följa vår väntan!
 
/ Lycklig Mel
 
  

Solig söndag med vår i sinnet

Ännu en helg som snart övergår till en ny arbetsvecka. Dagarna går så sanslöst fort, men det gör inget egentligen för det betyder bara att våren kryper närmare och närmare.. och det gillar jag för jag längtar verkligen efter våren och allt vad den för med sig i år.
Idag har det känts som att den är på god väg, strålande sol med blå himmel ute. Ganska kallt var det dock så inget snack om att det är vinterjacka med mössa & värmande tillbehör som gäller än så länge men vad gör det så länge solen tittar fram..
 
Idag har vi varit iväg och handlat mat för veckan som kommer, alltid ett litet "projekt" såhär på söndagen för oss som inte har en bil till vardags. Även varit iväg en snabbis och kikat på tapeter, dock konstaterade vi att vi absolut behöver bestämma oss för vad vi är ute efter innan det är någon idé att kika vidare. Det fanns nämligen en uppsjö med olika färger & mönster, inte helt att veta var man ska börja om man inte bestämt vilken stil man är ute efter. Makens syster har lämnat flyttlådor till låns till oss, en liten fika hann vi också med. Maken har även varit iväg och träffat sina gamla polare från rehaben, en liten månatlig "återträff" som han missat flera gånger i rad nu. Kul att han kom iväg denna gång!
 
Själv passade jag på att ta en promenad ute i det fina vädret. Jag stod länge länge helt still intill viken här nere vid vårt bostadsområde och bara slöt ögonen och lät solen värma ansiktet och sinnet. Helt underbart! 
Så nu har jag förhoppningsvis tankar massor av d-vitamin inför den kommande arbetsveckan.
 
Det är lite oro just nu som tynger mig.. Det är inte enkelt när man är så rädd om den man älskar mest i världen, som tyvärr befinner sig en sist där man lätt blir utnyttjad. Det gör mig både arg och orolig, just nu är det inte alls bra för mig att oroa mig så jag försöker tänka positiva tankar och att allt kommer att lösa sig. 
Tänker jag tillbaka på allt som hänt så har det ju löst sig helt fantastiskt bra, från botten till att allt är så bra som det är nu. Det är helt fantastiskt! Jag måste bara påminna mig själv om att ha tillit till att saker och ting faller på plats i i sinom tid.
 
Hoppas ni får en härlig start på arbetsveckan!
 
/Mel
 
Bilder från min söndagspromenad

Nytt och ett alldeles underbart år framför oss..

Så känns det just nu. Är helt övertygad om att detta år kommer att vara ett år som går i glädjens tecken.
Nu har vi lagt det gamla året bakom oss och ärligt talat har det varit ett mycket tufft år för oss med många tårar och energi som stulits från själen. Vi har självklart också haft fina och glada stunder men jag vill också vara helt ärlig med vilket jäkla jobb det är att göra när man ska komma tillbaka efter en allvarlig sjukdom/skada.
 
Vårt år började med att min make började på dagrehabiliteringsavdelning där han spenderade någon månad. Efter det blev han äntligen utskriven och tre månaders arbetsträning följde. Efter det började han så smått arbeta 25% och sedan 50% vilket han är uppe i nu. Varje fas har haft sin tid och sina egna orosmoment och funderingar.
Två jobbiga händelser i år har varit rättegång där maken varit "offret" och inte den åtalade samt då transportstyrelsen efter ett års påfrestande byråkrati äntligen tog makens körkort. Bägge händelserna innebar dock en stor lättnad för oss, en känsla av att nu kunna gå vidare utan att vara fast i långsam byråkrati.
Visst, det återstår nedsättningar som vi kommer att få leva med resten av livet men vi har gjort ett sånt jättejobb med att bearbeta och slicka våra sår så jag vet i mitt hjärta att framtiden är ljus och att den är vår <3 .
 
 
Lite bilder från vår julafton. Min julklapp av maken var presentkort på valfri behandling på ett nyöppnat skönhets/hälsocentra här i stan. Har redan bokat in ansiktsbehandling till senare i veckan!
 
Vi firade som sagt hemma hos min lillebror & hans sambo. Det var ett jättemysigt firande och extra mysigt för mig som inte firat med "min" familj på flera år. Till efterrätt fick vi saffranspannacotta, mycket god och julig efterrätt.
 
Bubblande jul
 
Juligt hemma hos lillebror & hans käresta
 
 
 Sist men inte minst, en "halvhemlig" bild på mig i min nya klänning inhandlad särskilt inför julafton.
Det var den som gömde sig innanför paketet från Zalando som jag skrev om här på bloggen för någon vecka sedan. Kände mig supersnygg i min klänning och fick många komplimanger för den!
 
 
En väldigt speciell stund för mig var på julafton då vi tillsammans med min mamma och make besökte midnatssmässan på julafton i mammas närmaste kyrka. Jag och maken tände två ljus. Det som kändes så speciellt var att det var exakt samma kyrka där jag och min mamma i september 2011 besökte en vanlig gudstjänst för att få tröst i den tunga situationen vi befann oss i. Det var alltså en tidpunkt då maken låg och sov i koma och ingen kunde säga vad som skulle hända. Då tände jag och mamma varsitt ljus för att sända all värme och kraft till maken där på sjukhuset.. Det kändes så häftigt och underbart att mera än ett år senare vara på samma plats och få tända ljuset ihop med maken <3
 
Hoppas ni alla haft en underbar julhelg och att ni alla får ett gott nytt år 2013!
 
/Mel
 

Gråta med ett leende

eller snarare med en grimas.
Ibland är det en sådan kväll.
Efter många, många dagar då man åkt till jobbet och varit vanlig, inte pratat eller visat det som finns innerst inne och gnager. För att man helst vill glömma att det existerar i ens liv, för att man vill vara som alla andra. Inte vara en "stackare".

Ibland blir det bara för mycket för mig. Oron i maggropen tar över och jag blir ledsen för att jag inte vill acceptera vissa saker i mitt liv. Det gör så ont när det blir så långt ifrån hur man tänkt sig.

Ibland förstår jag inte ens själv hur mycket jag tagit mig igenom det senaste 1 1/2 året. Det känns helt otroligt att jag är samma människa som satt på sjukhuset, svagare än någonsin. Hur kan jag ha orkat så många faser och utmaningar efter det?
Ingen vet.

/Ledsen Mel
Hoppas på att min sol lyser bakom molnen..

En resa med osäkra mål

Det är oroliga tider. Gott som varje dag kan jag läsa i min morgontidning om varsel och långkonjunktur. Att det är tufft på arbetsmarknaden kan knappast ha undgått någon och det är många svarta rubriker. Säkert flera svarta rubriker att vänta.
 
Hemma i vår lilla bubbla är det också oro, en framtidsoro som känns i magen mest hela tiden även om vi väljer att glömma bort den då och då och fyller oss med positiva tankar och förväntan. Framtidsoron handlar om vad som kommer att hända oss och alla andra som är sjuka och inte arbetsföra till 100% när det blir sämre tider. Det är en oro när man är frisk och blir av med sitt arbete. En annan oro när man är sjuk/ på väg tillbaka till arbetslivet och blir av med sitt arbete. Det finns redan en grundoro där som kommer som ett brev på posten när hälsan eller den egna kroppen/egenskaper förändras.
Vem väljer arbetsgivaren när det finns 10 friska och 1 som inte är det till 100%? 
Förbjudna tanke som ändå slår mig då och då och oron i magen växer.
 
Moment 22 är när man på grund av en olycka förlorar vissa egenskaper, som i vårt fall körkort som är väldigt viktigt att ha när man söker jobb inom min makes bransch. Känns inte ultimat.
 
Men hoppet är det sista som överger människan! Jag väljer att känna tillit till att allt löser sig slutändan, på ett eller annat sätt. Positive thinking, positive thinking..
 
 
 
 
 
/Mel grubblar

Buddha says...

"Med våra tankar formar vi världen."


 
/Mel

Swedish citizen - check!

Förkylningen sitter kvar än så länge, känner mig bättre men har fortfarande feber. Känns som en typisk månad att bli förkyld, tror inte att jag är den enda i detta avlånga land som är snorig och matt..
 
På tal om detta avlånga land så kan jag meddela att Mel, alias jag numera kan titulera sig svensk medborgare! Jätteroligt tycker jag att det äntligen blev gjort. Kan avslöja att jag är nordisk medborgare från början så det handlade om en ganska enkel byråkrati, fylla i en anmälan och betala en mindre avgift till länsstyrelsen. Jag har bott i Sverige i hela 10 år så det var dags för detta nu. Återstår bara att ta tag i passbiten nu och få ett svenskt pass. Mitt gamla pass går ut i januari 2013.
Ibland glömmer jag bort att jag faktiskt har ett annat "gammalt" liv bakom mig i mitt hemland. Det känns ganska häftigt att jag som bara sexton år gammal vågade ta beslutet att flytta till Sverige för att bo med min mamma som  flyttat ett år tidigare. Det om något har format mig väldigt mycket och det är mitt absolut bästa beslut jag gjort i mitt liv! När jag var sexton visste jag inte ens att staden jag numera bor i, (sedan snart sex år tillbaka) överhuvudtaget existerade. Tänk att det går att hitta en framtid och skapa ett hem varsomhelst i världen, att människan är så anpassningsbar! Det tycker jag är häftigt. Jag tror också att det är utvecklande för en människa att byta omgivning och se sig omkring, kanske göra en större flytt nångång under sin livstid. Det vidgar perspektivet och det berikar så enormt!
 
Efter tio år...
 
/Mel
 

Vårt andra liv på facebook??

Vill skriva ett inlägg kring mina reflektioner jag fick då jag tittade på kvällens avsnitt av Solsidan.
I avsnittet blir Anna ( ? kommer inte ihåg vad karaktären heter i serien, men personen som Mia Skäringer spelar) facebookvän med en bekant hon brukar småprata med när hon hämtar sin dotter på förskolan.
Anna blir galet uppretad och provocerad av den nya facebookvännens ständiga "lyckouppdateringar" i stil med "nu är det massa mys med kära dottern, snart kommer min underbara make hem" eller "bakar bullar och är glad".
Hon blir så provocerad att hon i ren irritation publicerar egna falska inlägg på facebook där hon beskriver hur lycklig hon är och hur mycket hon myser med dottern, hon fotar dottern med ett surdegsbröd köpt på bageri som hon postar på facebook som om det vore efter ett lyckat hemmabak.
Till slut rinner bägaren över och under en vinkväll sitter hon tillsammans med Mickan och hånar förskolemammans facebookstatusar. Mickan får ett infall och kommenterar en status, inloggad som Anna med kommentaren "Tagga ner, fröken lycklig!!!".
Dagen därpå ska Anna hämta på förskolan som vanligt och frågar då förskolefröken lite ironiskt om den nya facebookvännen såklart redan hämtat på dagis.. Nej, svarar förskolefröken hon är hemma då hennes make avlidigt efter en längre tids sjukdom. 
Poff! Skämskudden åker fram för Anna.
 
Jag tyckte att det var roligt. För visst kan jag känna igen mig i detdär hur alla ska framställa sina liv som så perfekta som möjligt via sociala medier. Samtidigt känner jag inte riktigt igen mig. Känner själv inget behov av att framställa mig själv eller mitt liv som perfekt. Tvärtom så vet jag att mitt liv och erfarenheter innehåller saker som jag inte önskar någon annan och inte hade önskat mig själv. Totalt operfekt.
Men ändå, någonstans så menar jag verkligen detdär myspysiga jag kan skriva på min facebookprofil. För att allt skit (rent ut sagt) som jag upplevt har gjort mig mera tacksam över de små sakerna i min vardag och ja, jag kan till och med tycka att det ÄR sådär äckligt myspysigt. Att det är provocerande för någon annan känns lite, ja jag vet inte vad?? Varför är det så provocerande med lycka? Får vi inte vara glada och tacksamma för det vi har i vår liv, trots att det vardag och måndag och lite grådaskigt och fiskpinnar står på middagsmenyn? 
Om man då ändå innerst inne kan känna en glädje över sitt liv, vad är det som är så himla provocerande och fel med det. 
 
Vad tycker ni? Framställer ni era liv som bättre och finare än verkligheten i sociala medier?
 
 
/Mel
 

Yoga night makes you happy

Helgen har som vanligt gått snabbt.
Igår kväll firade vi min födelsedag i förväg, mamma med lillebror och hans flickvän var hemma hos oss och vi gick ut och åt middag tillsammans. Det var en lyckad kväll och trevligt att träffa familjen som jag träffar alltför sällan då vi bor en bit ifrån varandra.

Trots roligheter har vi haft framtidsoro som surrat i bakhuvudet. I fredags blev min kära make varslad från sitt jobb. Än så länge kommer inget att hända men framtiden känns som ett oskrivet blad. Han jobbar till 50% nu och är sjukskriven 50%.
Han har helatiden känt att det blir svårt att komma tillbaka till 100% till nuvarande yrket och vi har samtidigt varit mitt i en rättsprocess gällande hans olycka som skett på arbetsplatsen. Att rehabilitera tillbaka sig till samma arbetsplats har på grund av det varit väldigt påfrestande psykiskt. I helgen har vi pratat mycket om vad annat som kan vara något maken vill jobba med. Tanken på att utbilda sig finns där men det är en lång väg att gå men många prövningar på vägen.. Och hur går det med ekonomin. Vi är inte direkt två 20-åringar längre som tycker att det är coolt att bo i studentkorridor och äta nudlar. Snarare två stycken unga vuxna som närmar sig 30 som vill skaffa familj och ha en trygg och stabil ekonomi som alla andra. Vi har redan levt ett par år på det viset att en av oss varit student. Känns som ett stort steg om en av oss ska börja plugga igen i det livsstadiet vi är i nu.
Vårt gemensamma liv känns ibland som ett stort och jättesvårt pussel att lägga.

Till födelsedagspresent fick jag en söndagskväll med inplanerad aktivitet - yoga workshop som jag fick gå på tillsammans med maken. Det var jättemysigt och precis det vi behövde tror jag.
Läraren påminde oss alla om att vara tacksamma och njuta av det lilla i livet. Vardagslycka. Att det blir bra till slut, kanske inte som man tänkt sig men bra.
Jag ska göra mitt bästa nu och sluta oroa mig. Oro löser ändå inga problem.

Imorgon är det min födelsedag, då blir jag ett år äldre igen.
Hoppas det blir en bra dag på alla sätt!

/Mel

Mels blogg

Bloggar om mina mammadagar & små och stora tankar !

RSS 2.0