Jag har varit instängd innanför fyra väggar sedan förra onsdagen då jag blev sjuk hastigt och lustigt. Har haft feber och känt mig väldigt svag och hängig. Har varit hemma ganska många dagar nu och imorgon känner jag mig kry och pigg nog att åka till jobbet som vanligt.

Jag har mestadels sovit de första dygnen och det var väldigt positivt för mig för något har hänt, klick klack så har något förflyttats - kanske är det all oro och alla tankar som fått bo i kroppen så länge nu? För jag känner mig lättare på något sätt nu efter att ha varit sängliggande i några dagar och det är en ny känsla som börjar få plats i min kropp. Det är framförallt en ny känsla som börjar gro och leka mellan mig och A igen. En som fått vara gömd ett tag då det varit så mycket annat att ventilera och bearbeta.

Men nu, när båda börjar befinna sig i samma fas och bådas själar sakta men säkert börjar kännas mer och mer läkta då finns det utrymme att det vaknar till liv och det är helt underbart! Vår utanför mitt fönster men också i hjärtat..

Citat från tv-serien jag följt några tisdagar i rad - Svt:s dokumentärserie där real life gifta par ger en titt bakom fasaden och berättar om sitt äktenskap några år efter bröllopet. Hur de träffades, bröllopet och det som hänt efteråt. Det stora gemensamma är att i princip alla har haft kriser i sitt äktenskap, allt ifrån förlossningsdepression till cancer/ otrohet/ barnlöshet etc. Mycket intressant och bra med alla nyanser, befriande på något sätt då den stora, omtalade kärleken möter det som är tja, livet helt enkelt. Som som bekant består av både glädje och sorg. Otroligt modigt av alla par att ställa upp i tv och blotta sig själva och sitt äktenskap på detta sätt.

 

Många av paren har berättat att de upplever att just motgångarna stärkt deras relation, att de kommit varandra ännu närmare efter att ha tagit sig igenom de mörka tiderna. Det känns hoppfullt och fint.

 

Varje par har verkligen sin unika historia, där både det ljusa och mörka kan mötas och där kärleken trots allt ändå kan fortsätta vara levande.

 

Serien heter alltså "Så levde de lyckliga" och sänds på Svt 1 tisdagar klockan 20.00. Rekommenderar!

 

 

/M

 

 

Det brutna benet läker men med en hjärnskada handlar det mycket om att acceptera läget och acceptera att förmodligen kommer man att få lov att lära sig att leva med många av konsekvenserna.

Ett bra exempel är herrmiddagen som A var på igår kväll. För det första skulle han i sitt/vårt gamla liv lätt kunnat ta sig till huset på landet där middagen hölls. Förmodligen skulle han ändå inte ha kört själv eftersom en herrmiddag hade inneburit en och annan starköl för hans del. Tyvärr så har jag inget körkort så att jag kan skjutsa honom och kommunaltrafiken gick dåligt till just detta ställe så A fick fixa skjuts av värden för herrmiddagen som hade ett ärende åt vårt håll. Han åkte dit vid tvåtiden, ganska tidigt på dagen alltså.

Vid middagen drack alla andra förutom A alkohol. Han hade med sig alkoholfria öl som han drack till maten.

Under det första halvåret var det totalförbud med alkohol och läkarna på rehaben rekommenderade att för resten av livet ha en ganska återhållsam alkoholkonsumtion efter hjärnskada. Några på rehaben gick emot läkarnas rekommendationer och drack ett glas/något glas men kände att effekten av alkohol inte längre var på samma sätt som innan hjärnskadan - snarare ledde till huvudvärk/illamående. A har valt att följa rekommendationen och har inte druckit alkohol sedan olyckan. Han kommer troligtvis att fortsätta på samma vis i framtiden också.

Ju längre kvällen framskred, desto fler tomma ölburkar blev det på bordet, whiskyn kom fram - ljudnivån blev högre och högre.

Tidigare hade det inte varit några problem att följa med i diskussionerna framåt kvällen, eller orka vara fokuserad när ljudnivån stiger och det blir allmänt stökigare.

Som det är i nuet så var A den första som åkte hem och ringde en taxi klockan halv tio på kvällen.

Inte för att han inte ville vara kvar.

Nej, han hade gärna varit kvar och hällt upp en whisky till sig själv, skojat och skrattat, varit uppe halva natten..

Han blev inte kvar för att han inte kunde helt enkelt.

För att det blev allt tyngre i huvudet ju högre ljudnivån blev,

allt svårare att fokusera på ett samtal när det pågick flera samtal, flera som pratade i mun på varandra - ja företeelser som brukar förekomma på en middag när mörkret börjar falla och vinet börjar värma blodet.

Det blev närmare och närmare den där gränsen som är svår att definiera för en själv som drabbad och svårt att förklara för någon som inte har drabbats av stroke/traumatisk hjärnskada. Gränsen då det blir för många intryck/ljud för hjärnan att orka sortera och då man riskerar att betala böter dagen efter i form av en känsla av enorm trötthet.

Detta är en konsekvens som inte är så lätt att förklara för det är så abstrakt och luddigt och framförallt osynligt.

Och ganska tråkigt för den som drabbas av det, även om det går att lära sig att leva med det.

På grund av de flesta konsekvenserna A drabbats av är så osynliga så är det först nu i verkligheten som han och jag upptäcker dem och börjar förstå vidden av allt som blivit annorlunda sedan den där septemberdagen 2011, som jag har så svårt att sluta tänka på.

Det blir också svårt och frustrerande då närmaste familjen har svårt att ta till sig dessa konsekvenser utan tänker mera att allt är över, men det är långt ifrån över för oss!

Till exempel då en utav A.s familjemedlemmar ringde idag så berättade jag att A kände sig trött idag och kom hem tidigt på grund av alla de saker jag nämnt tidigare i mitt inlägg. Då blev reaktionen att ja, så är det när man är den enda nyktra personen på en middag eller fest, man blir trött. Jo, visst är det säkert så att det är tröttsamt och tråkigt att vara den enda nyktra personen på en fest. Men knappast är man tvungen att åka hem tidigt på kvällen för att huvudet är trött, för att man inte orkar/kan fokusera längre på grund av alla intryck/ljud/stökighet.

Det känns som att det är enklare för närmaste familjen att komma med sådana "bortförklaringar" för att slippa se sanningen i vitögat - att ja, det beror på det som hänt och är en vanlig konsekvens efter stroke/traumatisk hjärnskada. Det är inte samma trötthet som en person utan hjärnskada upplever. Det är en trötthet som beror på att man har fått en skada i hjärnan som gör att man fått svårare med att koncentrera sig/koncentrationssvårigheter och ta emot många intryck på en och samma gång, det blir svårare ju längre tid man utsätts för intryck och man behöver mera tid till återhämtning/vila där man vilar hjärnan ifrån intryck.

Det är inte en lätt insikt att ta till sig, att det ska vara så - men det blir inte enklare när människor i en närhet blundar. Det gör mig väldigt frustrerad. Jag vet inte ibland vart jag ska lägga den frustrationen?

Nu ska jag förbereda inför måndag och en kommande arbetsvecka, skingra tankarna med ett avsnitt med coacherna på Svt1 klockan 21.

/M

Hursomhelst är det inte direkt party time hemma hos mig, snarare mystime med mig själv. Maken är iväg på herrmiddag och det betyder att jag för ovanlighetens skull har en ensam kväll. Vi är ett ganska tight par som i stort sett är tillsammans all fritid, det kan ju vara både positivt och negativt men vi trivs helt enkelt för bra tillsammans. Till och med nu då det bara är för en kväll känner jag att jag saknar A. Men jag hoppas såklart att han har en rolig kväll.

Själv har jag sysselsatt mig med lite romanläsning, kaffedrickande, telefonprat med min mamma i över en timme och matlagning och en sen middag. Nu sitter jag och njuter av en kopp te så det är en väldigt lugn lördag för min del.

Till middag blev det mat från Linas matkasse, Prosciuttoinlindad kyckling med balsamicosky - jättegott, med ugnsrostade palsternackor, rödlök och bulgur till.

En perfekt bjudrätt att laga när man har middagsgäster, kommer helt säkert att använda mig av receptet igen.

Passade även på att delta i Linas fototävling, vilket innebar att posta en bild på en maträtt på sin facebooksida. Priset för bästa bild är valfritt matbord och matsalsstolar från danska designmärket Hay och det känns som en fin vinst så jag kände för att skicka in ett bidrag även om jag misstänker att det postas in ganska många fina bilder.

När jag vaknade denna morgon kunde jag snabbt konstatera att april inte alltid betyder vårväder, det var nämligen snö utomhus och ett vädertillstånd som jag skulle klassa som snöstorm. Hade egentligen ingensomhelst lust till att gå ut utanför dörren men lät mig övertalas av A till att promenera till Friskisosvettis för ett tidigt jympapass. När vi väl kom utanför dörren så var det blött och kallt men ändå ganska skönt att känna att jag övervann min tanke om att ligga på soffan. Det enda som inte var så lyckat var att jag hade sneakers på mig så resultatet blev blöta skor och blöta strumpor men det gick ju ändå.

Vi kom fram till att vi omvärderat många saker på senaste tiden och en sådan sak är definitivt att äga en bil och attityden inför att promenera till,  exempelvis träningen. Vi sålde bilen ganska direkt efter att vi fick beskedet om A:s körkort första gången och det är några månader sedan. Tidigare hade det varit otänkbart och jättejobbigt att bege sig till Friskisosvettis i snöoväder men som vi ser på tillvaron nu är det ändå ett ganska bra alternativ. För egentligen kan man väl lika bra ta sig fram kortare sträckor genom att promenera/cykla? Den enda orsaken till att åka bil är egentligen den egna bekvämligheten. Att promenera har många positiva effekter har vi kommit fram till- ekonomiskt, hälsomässigt och inte minst miljömässigt. I vårt stillasittande samhälle är det ganska konstigt att folk tar bilen för att åka till stora anläggningar som är byggda för att vi ska kunna göra det mest naturliga våra kroppar är skapta för - att röra på sig. Tänker man på det sättet så känns det ganska absurt att sätta sig i en bil stilla för att sedan röra på sig på en specifik anläggning. Då går vi miste om all naturlig rörelse i vår vardag. Men visst ska jag erkänna att det hade varit enklare och bekvämare att sätta sig i en varm bil idag istället för att pulsa fram genom blöt snömodd med snön piskande mot ansiktet. Men någonstans ser jag/vi ändå på ett nytt sätt gällande att köra bil/inte äga bil.

Nu ska jag njuta av det som återstår av lördagskvällen,

ha en bra kväll ni som kikar in här!

/M

Idag har jag gjort något väldigt roligt och spännande för mig, nämligen varit samtalshandledare på universitetet för en grupp studenter på utbildningen jag själv gick för ett par år sedan. Det är inte jättelänge sedan jag tog examen, 2010 så bara två år sedan men jag jobbade redan under sista året inom mitt yrke så en del erfarenhet har jag. Det var inget hinder för att kunna ta sig an ett litet uppdrag på utbildningen så det kändes självklart att testa något nytt.

Jag var handledare för en grupp på fem studenter och dagens uppgift var samtalsövning med obsevation och feedback/reflektion, något som gav mig mycket under min egen utbildning. Studenterna var jätteduktiga och engagerade och det var verkligen roligt men också svårt och utmanande för mig.

Det är inte helt lätt att leda/handleda en grupp och det var första gången för mig med andra, vuxna människor. Det häftiga var att även om jag fick en del frågor så kände jag inte alls att jag inte hade koll/kunde svara utan tvärtom, att jag utifrån all teori på utbildningen och den praktiska tillämpningen "ute i verkligheten" kunde bidra med en del baserat på mina egna erfarenheter.

Lite märklig känsla att vara den som får frågor och ska hålla i en hel förmiddag när studenterna sitter med anteckningsblock och pennan i högsta hugg  - men superkul!

Gav mig en bra kick av självförtroende och energi. Skönt att befinna sig i ett nytt sammanhang där ingen vet något om mitt förflutna/ vad som hänt i mitt liv senaste månaderna. Annars är jag helatiden i sammanhang där människor runtomkring mig vet vad som hänt i mitt liv. Det kändes som en befrielse på nåt sätt att kunna vara utan det för en gång och välja vilka delar jag vill visa av mig själv, och att det inte behövde vara en del av mig just idag. Jag kände verkligen idag att det är sådana här saker jag ska fokusera på nu, saker som ger mig energi - inte människor runtomkring och deras sätt att hantera olyckan/ bemötande mot oss. Saker och människor som ger energi istället för de som tar!

Som bonus kom jag hem tidigare än vanligt och planerar snart att bege mig mot Friskisosvettis för ett jympapass.

Imorgon är det fredag och ledigt igen - skönt!

/M med positiv energi

Det som ger mig motivation för motion i mitt nuvarande läge i livet är mycket den effekten som den ger mig rent psykiskt. Skulle vela påstå att det är nästan lika bra som ett pass hos en hjärnskrynklare. Det bästa är att när kroppen ansträngs så finns det knappt några tankar som lyckas vara sega nog att hålla sig kvar i huvudet och det blir som en mental detox. För när det är svettigt och flåsigt så orkar du inte tänka överhuvudtaget och har du mycket att tänka på så är det som en befrielse för en stund.

Det hände inte mig på mina första träningspass men nu efter att jag hållt på ett tag märker jag denna underbara effekt, som medicin för själen.

En annan positiv effekt är att sömnkvaliteten blir bättre, eller iallafall inträder en skön känsla av trötthet i kroppen - vilket börjar kännas just nu, och sängen kallar...

Godnatt bloggen, sov gott - imorgon är det en spännande dag!

/M

Nu är det alldeles snart slut på min påskledighet och påsken 2012.

Det har varit jätteskönt att vara ledig och styra över sina dagar själv, en mycket välbehövlig ledighet för mig. Det värsta är bara att alla ledigheter går så förbaskat fort:)

Det har varit ganska mycket upp och ner under tiden jag varit ledig och det har varit glädje varvat med jobbiga känslor som ilska och sorg. Både skratt och gråt i vårt lilla hem.

Jag tror att det beror på att alla känslor och tankar hinner ikapp mig på ett helt annat sätt när jag är ledig och tvingas fokusera på något annat är på mitt jobb.

Ibland känner mig så himla ledsen och bitter. Stundtals känner jag mig så frustrerad över att alla familjerelationer blir så trassliga, jag saknar många gånger förståelse för att det faktiskt är en väldigt påfrestande livssituation vi är i. Och det är en stor livskris att så oväntat drabbas av en bestående skada som på många sätt förändrar livet.

Det har också varit en del positivt denna vecka. Vi har kommit igång rejält med vår nya, hälsosamma livsstil och har prickat in fem stycken pass på friskisosvettis. Inte illa! Det är både jympa på medelnivå och spinning som vi kört. Spinningen var en nära döden-upplevelse för en kontorsråtta som mig, men säkert mycket bra för min kropp och hälsa.

Jag har också varit en sväng till biblioteket och lånat några böcker, varav jag hunnit läsa ut två romaner under min lediga vecka. En väldigt rolig överraskning var när det oväntat ringde på dörren i påskhelgen, utanför vår dörr var det A:s föredetta kollega med en jättefin bukett med påskblommor. Det är kollegan som var med när A var med om sin olycka så det känns som en person som själv haft sina svåra stunder efter det som hände. Därför blev jag så himla glad och rörd att hon tänkte på oss, tack Malin för att du är en sån omtänksam person!

Imorgon är det dags för vardag och jobb igen, måste erkänna att jag har lite ångest över att min semester är slut men å andra sidan närmar sig sommaren och jag kommer snabbt in mina vanliga vardagsrutiner. Men visst är det alltid lite segt första dagen på jobbet, efter att ha varit ledig några dagar..

Godnatt!

/M

Lite uppdatering från mitt liv.

Det är inga konstigheter som hänt i mitt livs på sistone, men upp och ner har det varit. Som vanligt.

Känslorna åker för det mesta berg-och dalbana, inte lika höga toppar och dalar som tidigare under resan men än så länge är det inte direkt någon raksträcka vi färdas längs.

Jag skriver i gåtor - och ja, ibland känns mitt liv som en stor gåta.

Första tiden som A arbetstränat har gått bra men känslomässigt har det varit väldigt jobbigt.

Det är inte bara själva arbetsträningen utan massor med andra saker som kan kännas påfrestande, som kanske inte går att se utifrån utan som enbart vi kan uppleva och förstå. Till exempel så är det svårt att försöka hitta varandra på nytt efter olyckan och rehabilitering, personligen måste jag jobba mycket med att inte vara så orolig och överbeskyddande gentemot A. Det är som utomstående säkert inte så lätt att förstå hur det kan vara ett problem, men som utomstående har man inte heller känt skräcken i kroppen när ens käraste, närmaste ligger svårt skadad. Jag har börjat förstå att vissa saker sitter kvar i kroppen och att det kan ta lång tid att bearbeta en traumatisk upplevelse, även om allt är "som vanligt" till synes. Bara att man själv inte riktigt är den människan man var innan.

Det har (och är) också varit jobbigt med omgivningens reaktioner/beteenden ibland, även i den närmaste familjen. Det råkar vara så att vi just nu lever i helt olika verkligheter än vissa av våra familjemedlemmar. Det kan kännas frustrerande då man känner att familjemedlemmar inte hör av sig i vardagen även om man behöver stödet mer än någonsin och att det är så svårt för andra att förstå vad vi går igenom. Det är självklart roligt att det händer roliga saker i våra familjemedlemmars liv, men det kan bara kännas som att det är svårt för andra att förstå vår vardag som innehåller helt andra saker - till exempel nedstämdhet ibland och oro för framtiden. Som att ens verkligheter krockar totalt.

Samtidigt förstår jag att det inte är enkelt att veta hur man ska bete sig runtomkring oss. Vill vi prata om allt det svåra eller är vi rejält trötta på att tjata om allt det svåra? Sanningen är att vi vill både och. Ibland vill vi prata och bearbeta allt det svåra och ibland är vi så himla trötta på att vara paret med en stämpel i pannan, och längtar enbart efter att få vara ett normalt par.

Hursomhelst så tror jag inte att det blir enklare av att dra sig undan oss. Vilket jag tyvärr upplevt som att det blivit.

Imorse var det en sådan morgon. Kände mig så arg. Arg på allting och alla. Egentligen fanns en liten ledsen M under all ilska.

Arg och ledsen över att jag ibland känner mig så ensam i allt, som en ensam trösterska som ska se hela bilden men andra familjemedlemmar får bara se en tillputsad bild.

Arg för att det är snöstorm ute då jag äntligen har semester i en vecka, kan jag inte få lite sol och värme då? Jag tycker att jag behöver det. Inte ens Kay Pollack och mina andra positiva hjältar kunde hjälpa mig denna morgon. Den stora mentala utmaningen är att ta sig upp en dag som denna. Nu ska jag promenera ut i snöstormen för att möta A som är klar med sin arbetsträning för dagen.

Kay kanske får en till chans senare idag.

/M