Idag är det exakt ett år sedan min make var med om en allvarlig olycka. Det är så konstigt att en endaste dag att präntas så tydligt i minnet. Att jag kan komma ihåg, exakt! den enorma känslan av overklighet och brist på kontroll över sitt liv.
Jag har aldrig känt mig så liten och rädd. Det är så konstigt att tänka att jag för ett år sedan kräktes av chock. Jag förstod inte hur jag skulle orka den kommande timmen.. men jag orkade. En timme i taget, sedan en dag, en vecka. En höst, vinter, vår och sommar. Ett helt år.
Och han fick komma tillbaka till mig! Så fantastiskt. Så konstigt. Framförallt så skört. Det kunde likagärna inte ha blivit så.
Men det fick bli så.
Jag kommer tyvärr aldrig att glömma känslan när maken låg på neurointensiven, nedsövd. Kommer fortfarande ihåg lukten där och alla ljud. Känslan av ångest så hårt packad att den nästan tog över allt. Det var det värsta jag varit med om. Det kommer alltid att sitta som ett litet hack i mitt hjärta. Att det faktiskt hände.

När jag kom tillbaka till jobbet efter en och en halv månads sjukskrivning var det en kollega som sa till mig "vilken resa". Han hade rätt men han hade också fel.
För att resan var långt ifrån färdig.
Det är en lång resa. Att långsamt inse det som hänt, långsamt först efter ganska lång tid kunna ta till sig vidden av det hela. Att sörja de saker man mist, acceptera. Hitta nya lösningar, anpassa sig. Falla ner i deppiga gropar, kravla sig upp igen och kämpa vidare. All rehabilitering, för att inte tala om byråkrati och strul med försäkringskassor. Oro för framtiden. Att inse att det inte blir som förut. Att det inte går att hitta tillbaka. Att man måste hitta till något nytt. Det tar sådan tid att våga inse det.

Jag har aldrig kämpat så mycket som i år. Vi har nog upplevt mer i år än vad många hinner göra under en hel livstid.

Det positiva med allt är att jag ser livet från helt nya perspektiv. Jag inser att de flesta av mina problem innan var allt annat än problem. Att de små sakerna vi ofta tar för givet är de som är mest betydelsefulla i livet. Jag är en bättre människa på många sätt. Mera empatisk och ödmjuk. Ödmjuk inför livet.

Jag beundrar människor som tagit sig vidare från svåra händelser i livet. Som kämpat sig upp. Det är stort. Mycket större än vad jag fattade innan. För att det kräver så otroligt mycket mental styrka.

Det som känns så underbart är att jag haft en riktigt bra dag idag. En riktigt bra dag! Med tanke på vilken dag jag hade för ett år sedan så kan jag inte annat än förundras över livet och vilka överraskningar det bjuder på.

Är så stolt över mig själv och oss.
Min absolut största bedrift hittills är att jag lyckats ta mig igenom dethär året, som varit mitt svåraste hittills.

Det högsta är ej att falla utan att resa sig efter varje fall


/Mel