Ikväll känner jag mig som en riktigt bitter*****.

Egentligen har jag ingen anledning alls, har inget att klaga på. Haft en hyfsad måndag, stressfritt och ganska behagligt. Ett bra liv, ett liv att vara tacksam för.

Ändå känner jag mig så jävla bitter ikväll.
Det började med att jag gick in på den där förbannade ansiktsboken som ibland kan vara rena mördarpillret mot en känslig sinnesstämning. Blir så arg och less på mitt egna liv.
Vill inte vara frun som idag får ett telefonsamtal från neuropsykologen från hjärnskaderehab för att bli inbjuden till en samtalsgrupp för anhöriga partners (och ja jag är jätteglad för den chansen innerst inne!). Vill inte vara paret som sitter och diskuterar hjärntröttheter och huruvida den ena kommer kunna jobba heltid igen. Vill inte vara frun som vars man säger att han är glad att min önskan om grönan i år inte blev sann för att det skulle bli en riktig utmaning att orka med. Vill inte ha en rättegång om ett par veckor att gå på.
Blir så innerligt trött på alla dessa ingredienser i mitt liv.

Blir aå trött på att ingen säger att JAG är duktig. Jag har längtat såå mycket efter att få någon somhelst bekräftelse på att "ja, Mel du kämpar på tappert!"

Men hade jag varit en sliten småbarnsmorsa som klagade på för lite sömn hade alla kommit och ryggdunkat mig för att jag är en sån kämpe. För att alla kan och vill identifiera sig med att bli förälder och den omställningen det innebär.

Men inte en jävel vill identifiera sig med den omställning vi har gått igenom.

PRUTTgrejer.
Nu går jag ut och tar en promenad och rensar ut bitterheten ur systemet.

/Bitter Mel