Jag kommer inte exakt ihåg samtalet men jag tror att det första min mans syster säger till mig är " M håll dig lugn, men.." Sedan tror jag att hon sa som det var, att min man fått en blödning och hade förts med ambulanshelikopter till Karolinska, opererad nu och att hans lillebror var där nu. Jag tror att vi bestämde att hon så fort som möjligt direkt efter jobbet klockan sex skulle komma hem till oss. Jag kommer inte ihåg för att jag drabbades av en kraftig känsla av overklighet, att det inte skedde på riktigt. Jag tror att jag frågade om det var farligt, jag tror att jag frågade om han kommer att dö men jag vet inte säkert. Blödning i huvudet, hjärnblödning det var väl det min morfar fick tänkte jag. Barndomsminnen på sjukhuset flimrade förbi i huvudet, morfar sängliggande i flera år efter slaget mot huvudet, ibland i rullstol men oftast i sjukhussängen. Vad det som hänt min man? Gråten kom ganska snabbt och jag kommer ihåg att jag tänkte "överreagerar jag?". Jag fick inte ihop i mitt huvud vad en blödning i huvudet kunde betyda och vad som skulle hända. Allt bara snurrade och jag kände mig trög i huvudet.

Jag fick också ett väldigt konstigt och rationellt tänk kring att jag behövde meddela kursansvariga på min utbildning, att jag inte kunde komma och göra mitt uppdrag som bestämt. Eftersom klockan redan var över fem gick det inte att få tag på någon på institutionen på universitetet. Härefter började jag maniskt leta efter  privata telefonnummer till kursansvariga på eniro och på nätet. Jag hittade inget. Då fick jag tanken om att jag kanske kunde få fram nummer till en kursansvarig genom att ringa min chef som jag visste är vän med denna person. För att få privattelefonnummer till min chef kom jag på att jag kunde ringa en kollega till mig som jag visste umgicks privat med min chef. Synd bara att jag inte hade hennes nummer. Dock hade jag en annan kollegas nummer som jag visste hade numret till den föregående kollegan och jag skickade sms till henne. Det låter snurrigt och det var snurrigt, vid dethär laget fungerade inte min tankeverksamhet helt normalt längre. Flera veckor i efterhand sa den sistnämnda kollegan något om ett telefonsamtal jag haft med henne under olycksdagen. Då visade det sig att jag ringt henne och berättat vad som hänt, dock har jag inget minne av detta själv.

Jag kände mig väldigt okoncentrerad och splittrad och höll på med flera saker samtidigt. När jag inte jagade telefonnummer försökte jag få tag på min mamma på hennes mobil men kom enbart fram till hennes röstbrevlåda. Däremellan försökte jag ringa till min lillebror och pappa. Till slut fick jag tag på min lillebror och min pappa, jag undrade om min lillebror hade telefonnumret till min mammas jobb för jag antog att det var därför jag inte fick tag på henne. Nej, det hade han inte däremot tyckte han att jag skulle ringa till min mammas särbo vilket jag också gjorde. Han svarade direkt och jag frågade om han kunde numret till min mammas jobb. Då sa han att min mamma var hemma hos honom och att hon förmodligen glömt mobilen på ljudlöst i jackfickan efter jobbet. När jag äntligen kan prata med mamma och berättar för henne vad som hänt började hon gråta direkt. Det kändes inte som ett bra tecken. När detta var avklarat googlade jag på hjärnblödning men blev inte klokare, det kändes som att jag inte var kunde ta in någon information över huvudtaget. Jag ringde även min mans lillebror som var på väg hem från sjukhuset där han redan varit och besökt min man. Vi bor en bra bit ifrån sjukhuset och anledningen till att min mans lillebror redan varit där var att han jobbade i närheten. Vi bestämde att han skulle komma förbi vår lägenhet och jag fick telefonnumret till avdelningen där min man befann sig. Eller om det var av min mans syster redan innan, jag vet inte eftersom det är lite suddigt med minnet för min del när det gäller alla telefonsamtal kors och tvärs. Efter en stund kom min mans lillebror hem till oss, han stannade bara en stund. Han verkade vara nästan oberörd, i efterhand har jag förstått att han förmodligen befann sig i chocktillstånd som vi alla andra anhöriga.

Efter hans korta besök tänkte jag att jag måste försöka få i mig en bit mat för att inte tuppa av. Jag värmde lite pasta med köttfärssås från dagen innan men tog bara ett par tuggor, jag kände ingen matlust överhuvudtaget. När min mans syster äntligen kommer satt hon och ringde till min mans föräldrar och gjorde upp planer om att åka till sjukhuset och jag ringde till avdelningen. Jag visste inte vad jag ska skulle säga förutom att jag är fru till A. Jag fick prata med en väldigt gullig och förstående, manlig sjuksköterska. Han förklarade vägen till sjukhuset och vilken byggnad, tyvärr gick det in från ena örat på mig och ut från det andra - jag var kunde inte ta in någon information. Det som kändes väldigt märkligt var att han sa att han befann sig i samma rum som min man och jag hör att han halvropade till min man att " din sambo är i telefonen"  varefter jag rättade honom och sa att jag är hans fru. Det kändes helt sjukt att min man var där i samma rum som den gulliga sjukskötaren.

Efter samtalet lyckades jag tänka rationellt och tog min jobbryggsäck, slängde i min laddare för mobiltelefonen, ett äpple och ett päron samt min mans vigselring (som han aldrig har på sig på jobbet för att inte förstöra den).

Sedan begav vi oss med min mans syster i vår bil och plockade upp min mans föräldrar. Alla var chockade och någonstans tror jag att ingen av oss tagit in allvaret i situationen. Jag frågar om min mans syster vill ha en frukt och en av oss tar äpplet och den andra päronet. Jag tror att jag tog päronet. Under hela bilfärden har jag en stark känsla av overklighet. Men även en känsla av att plötsligt befinna mig i en mardröm, totalt maktlös - som en liten spelbricka som flyttats till fel spelplan i livets spel. Resan till sjukhuset känns så lång och jag vill aldrig komma fram samtidigt som jag mer än något annat vill komma dit och se och känna min man.

Vi kör fel och uppgifterna om hur vi ska hitta fram som jag fick i telefon hade varit användbara men jag orkade inte tänka, jag ville bara att någon annan skulle tänka åt mig.

När vi väl kom fram parkerade vi bilen och hittade till rätt byggnad - neurocentrum. Då kände jag ett starkt behov att bara gå in till avdelningen och träffa min man. Jag tyckte att de andra gick så långsamt, jag ville bara gå in direkt!

När vi väl kom till rätt avdelning fick vi sätta oss i anhörigrummet, ett äckligt ångestladdat rum ingen människa någonsin vill sitta i. En läkare och den gulliga sjukskötaren tog emot oss och berättade vad som hänt och jag kommer inte ihåg mycket av vad som blev sagt. Förutom de allvarliga ögonen och det allvarliga tonläget, min egen gråt och ångesten i kroppen. Vi fick gå in två åt gången till min man. Först ut var jag och min mans syster. Korridoren kändes så lång innan vi kom fram, sal 4. Hans säng låg mittemot dörren vilket innebär att det första synintrycket som mötte oss var min man i en traumasäng, med bandage på huvudet, ordentlig blåtira på ena ögat, skena med bandage på ena armen och syrgasmask på munnen. Det står minst tre stycken personal runt honom och säger "A, glöm inte att andas - andas nu! Nu är din fru här A, din fru är här!". Hela situationen kändes konstig, absurd och mardrömslik. Min man var allt annat än som vanligt. Han var vid medvetande men ändå totalt borta, hans blick irrade runt utan ta fäste och han fäktade med armar och ben och ville ta av sig syrgasmasken. Jag ville säga många saker till honom, hur mycket jag älskar honom och att betyder allt för mig men hela situationen var så overklig att jag kände mig stum och okapabel till att säga något vettigt. Jag kommer ihåg att både jag och min mans syster noterade att han kunde röra på benen, förlamning utesluten var vår slutsats och det kändes som en lättnad mitt i all kaos. Vi gick ut för att låta föräldrarna gå in. Vi satt i det mörka anhörigrummet och turades om att gråta. Höstmörkret hade sänkt sig utanför fönstret och ångesten i rummet var så stor att det nästan gick att ta på den med händerna. Allt kändes som en mardröm samtidigt som det var overkligt, som att leva i en skräckfilm och ha en av huvudrollerna.

När min mans föräldrar varit inne hos honom samlades vi alla igen i anhörigrummet, igen kom läkaren in och förklarade att min man nu skulle sövas ner för att hans hjärntryck var för högt och att hans hjärna behövde maximal vila. Räkna med minst 6 månaders rehabilitering sades det till mig. Det kändes som att mitt liv plötsligt bara tog en riktning jag aldrig räknat med. Minst 6 månaders rehabilitering, min man?

Det gick inte att förstå att detta hände på riktigt, att det var mitt liv.

Efter en stund fick vi gå in igen två och två. Denna gång låg min man nu kopplad till flera olika maskiner, med slangar överallt och andades med hjälp av respirator. Inte en livstecken i sikte och bara ett blinkande och pipande av alla maskiner.

Efter att hans föräldrar också varit inne hos honom en andra gång gick vi mot hissarna för att lämna avdelningen. Den gulliga sjukskötaren pratade med oss innan vi lämnade avdelningen och han riktade sina ord mot mig som bara grät, hans ögon var bruna och hela han utstrålade empati. Jag tror att han sa att det är viktigt att sova, att jag i synnerhet behöver sömn.

Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om i bilen men någonstans under kvällen gång hade det blivit bestämt att jag skulle åka hem till min mamma som bodde närmare sjukhuset. Vi körde fel först och när vi kom fram möttes vi av min gråtande mamma ute på gatan där hon bor. Vi gick in till hennes lägenhet och satte oss i vardagsrummet i soffan, jag tror att vi pratade om att det inte gick att göra något annat än vänta. Vid detta läge började jag känna av ett ganska kraftigt illamående och lutade mitt huvud mot knäna och önskade att jag fick vara ensam utan alla människor. Efter en stund åkte min mans föräldrar och hans syster hemåt med vår bil, jag kände mig riktigt dålig och hade en dunkande huvudvärk samtidigt som jag mådde illa. Jag lutade mig mot diskbänken och min mamma hämtade en plasthink som jag sedan spydde i och jag mådde så dåligt rent fysiskt att jag bara ville lägga mig ner och somna och glömma allt som hade hänt. Det var som att kroppen tog över när psyket överbelastades. Jag gick och la mig och ville sova, min mamma försökte mata mig med yoghurt - jag mådde fruktansvärt illa och hade inte ätit på flera timmar och ville inte äta. Jag fick alvedon eller någon huvudvärkstablett av min mamma och sedan fick jag äntligen somna. Sömnen var som en befrielse och jag sov en djup, drömlös sömn.