Jag är något av en estetiker.

Jag älskar allt som är vackert. Och det finns mycket som är vackert här i världen och i livet.

Det gäller bara att öppna upp ögat för saker och tings inneboende skönhet. Njuta av ett höstlöv i rödaste rött, en natthimmel, den första frosten eller bara ett tänt ljus hemma vid köksbordet.

 

Tänk vad mycket skönhet och njutning vi missar om vi jämt och ständigt har bråttom och blundar. 

Jag kanske är lite konstig men jag ser en stor njutning i ganska enkla ting, som att gosa ner mig i soffan här hemma och tända flera ljus och bara njuta av lugnet, av att bara vara. Det är vardagslyx för mig. Minst en sådan stund per dag behövs för mig. Fylla på med energi. Jag tror att det är extra viktigt i det samhället vi lever i. För att allt ska gå så himla fort hela tiden. Det är ett ständigt informationsflöde och det är bråttom, bråttom.

Ibland behöver man därför bara stänga av. Annars tror jag att man till slut blir sjuk. Sjuk i själen. Och det vill jag inte. Så jag fortsätter med mina njut-stunder.

 

Det är oroliga tider. Gott som varje dag kan jag läsa i min morgontidning om varsel och långkonjunktur. Att det är tufft på arbetsmarknaden kan knappast ha undgått någon och det är många svarta rubriker. Säkert flera svarta rubriker att vänta.

 

Hemma i vår lilla bubbla är det också oro, en framtidsoro som känns i magen mest hela tiden även om vi väljer att glömma bort den då och då och fyller oss med positiva tankar och förväntan. Framtidsoron handlar om vad som kommer att hända oss och alla andra som är sjuka och inte arbetsföra till 100% när det blir sämre tider. Det är en oro när man är frisk och blir av med sitt arbete. En annan oro när man är sjuk/ på väg tillbaka till arbetslivet och blir av med sitt arbete. Det finns redan en grundoro där som kommer som ett brev på posten när hälsan eller den egna kroppen/egenskaper förändras.

Vem väljer arbetsgivaren när det finns 10 friska och 1 som inte är det till 100%? 

Förbjudna tanke som ändå slår mig då och då och oron i magen växer.

 

Moment 22 är när man på grund av en olycka förlorar vissa egenskaper, som i vårt fall körkort som är väldigt viktigt att ha när man söker jobb inom min makes bransch. Känns inte ultimat.

 

Men hoppet är det sista som överger människan! Jag väljer att känna tillit till att allt löser sig slutändan, på ett eller annat sätt. Positive thinking, positive thinking..

 

 

 

Som jag skrivit här på bloggen tidigare så har vi sedan ett par veckor tillbaka gjort om i vårt vardagsrum.

Tidigare hade vi en ljusgrön färg på väggarna och ett annat golv.

Nu är väggarna vita och golvet ljusare än innan.

 

Förkylningen sitter kvar än så länge, känner mig bättre men har fortfarande feber. Känns som en typisk månad att bli förkyld, tror inte att jag är den enda i detta avlånga land som är snorig och matt..

 

På tal om detta avlånga land så kan jag meddela att Mel, alias jag numera kan titulera sig svensk medborgare! Jätteroligt tycker jag att det äntligen blev gjort. Kan avslöja att jag är nordisk medborgare från början så det handlade om en ganska enkel byråkrati, fylla i en anmälan och betala en mindre avgift till länsstyrelsen. Jag har bott i Sverige i hela 10 år så det var dags för detta nu. Återstår bara att ta tag i passbiten nu och få ett svenskt pass. Mitt gamla pass går ut i januari 2013.

Ibland glömmer jag bort att jag faktiskt har ett annat "gammalt" liv bakom mig i mitt hemland. Det känns ganska häftigt att jag som bara sexton år gammal vågade ta beslutet att flytta till Sverige för att bo med min mamma som  flyttat ett år tidigare. Det om något har format mig väldigt mycket och det är mitt absolut bästa beslut jag gjort i mitt liv! När jag var sexton visste jag inte ens att staden jag numera bor i, (sedan snart sex år tillbaka) överhuvudtaget existerade. Tänk att det går att hitta en framtid och skapa ett hem varsomhelst i världen, att människan är så anpassningsbar! Det tycker jag är häftigt. Jag tror också att det är utvecklande för en människa att byta omgivning och se sig omkring, kanske göra en större flytt nångång under sin livstid. Det vidgar perspektivet och det berikar så enormt!

 

 

Är det bara jag eller visst känns det som att jullängtan kryper närmare och närmare en bra bit in i början av november för varje år som går? I år känns det som att det är ovanligt många som via sociala medier, läs facebook meddelar att de dricker julmust, bakar lussebullar eller har "tjuvstartat" andra juliga pyssligheter. 

 

Själv tycker jag att det är ganska mysigt och roligt att fixa och pyssla inför julen. 

Vi äger inte så mycket julpynt och julgran har vi aldrig haft - även om vi bott hemifrån i många år nu, vi bor på så liten yta så det har vi struntat i. Däremot älskar jag verkligen julens alla blommor - till favoriterna hör amaryllis och  hyacinter. Tycker om att göra egna juliga blomarrangemang och sprida julblommor lite varstans i lägenheten.
Det brukar också bli så att någon liten julpryl fastnar med från någon affär och så utökas samlingen med julpynt för varje år..

 

Det är lite av en konst att få till ett pyntat, mysigt men samtidigt stilrent julhem. Jag gillar inte traditionellt julpynt i rött så mycket,  röda tomtar till exempel. En jul i vitt är stiligt och fint enligt mig och försöker varje år skapa en sådan här hemma, vill ändå att det ska vara juligt och inte så sterilt vilket kan vara svårt då man ofta förknippar jul med färgen rött.

Längtar du efter julen? Hur skapar du julstämning i hemmet?

 

Vill skriva ett inlägg kring mina reflektioner jag fick då jag tittade på kvällens avsnitt av Solsidan.

I avsnittet blir Anna ( ? kommer inte ihåg vad karaktären heter i serien, men personen som Mia Skäringer spelar) facebookvän med en bekant hon brukar småprata med när hon hämtar sin dotter på förskolan.

Anna blir galet uppretad och provocerad av den nya facebookvännens ständiga "lyckouppdateringar" i stil med "nu är det massa mys med kära dottern, snart kommer min underbara make hem" eller "bakar bullar och är glad".

Hon blir så provocerad att hon i ren irritation publicerar egna falska inlägg på facebook där hon beskriver hur lycklig hon är och hur mycket hon myser med dottern, hon fotar dottern med ett surdegsbröd köpt på bageri som hon postar på facebook som om det vore efter ett lyckat hemmabak.

Till slut rinner bägaren över och under en vinkväll sitter hon tillsammans med Mickan och hånar förskolemammans facebookstatusar. Mickan får ett infall och kommenterar en status, inloggad som Anna med kommentaren "Tagga ner, fröken lycklig!!!".

Dagen därpå ska Anna hämta på förskolan som vanligt och frågar då förskolefröken lite ironiskt om den nya facebookvännen såklart redan hämtat på dagis.. Nej, svarar förskolefröken hon är hemma då hennes make avlidigt efter en längre tids sjukdom. 

Poff! Skämskudden åker fram för Anna.

 

Jag tyckte att det var roligt. För visst kan jag känna igen mig i detdär hur alla ska framställa sina liv som så perfekta som möjligt via sociala medier. Samtidigt känner jag inte riktigt igen mig. Känner själv inget behov av att framställa mig själv eller mitt liv som perfekt. Tvärtom så vet jag att mitt liv och erfarenheter innehåller saker som jag inte önskar någon annan och inte hade önskat mig själv. Totalt operfekt.

Men ändå, någonstans så menar jag verkligen detdär myspysiga jag kan skriva på min facebookprofil. För att allt skit (rent ut sagt) som jag upplevt har gjort mig mera tacksam över de små sakerna i min vardag och ja, jag kan till och med tycka att det ÄR sådär äckligt myspysigt. Att det är provocerande för någon annan känns lite, ja jag vet inte vad?? Varför är det så provocerande med lycka? Får vi inte vara glada och tacksamma för det vi har i vår liv, trots att det vardag och måndag och lite grådaskigt och fiskpinnar står på middagsmenyn? 
Om man då ändå innerst inne kan känna en glädje över sitt liv, vad är det som är så himla provocerande och fel med det. 

 

Vad tycker ni? Framställer ni era liv som bättre och finare än verkligheten i sociala medier?

 

 

Har jag fyllt år - ett helt år har gått sedan förra födelsedagen. Det känns helt sjukt att tiden går så fort men också otroligt skönt då det varit ett tungt år för oss. Hela 27 år är jag numera! Gott som vuxen! Det är väl det som känns lite konstigt, har en bild om mig själv att jag fortfarande är "tjugonånting" dvs. 22 eller nåt men i verkligheten så närmar jag mig 30-årsstrecket med hög fart. 27 år tycker jag låter väldigt vuxet och det är lite läskigt då absolut inte känner mig vuxen. Men tänker jag efter så har jag prickat av många "vuxna saker" som att gifta mig, ta examen, fast anställning etc.

En annan sak som hänt sedan sist jag skrev är att jag fått chansen att hålla i miniföreläsningar/seminarier på en stor gymnasiemässa. Jag föreläste för elever i åk 9 och det var jätteroligt men också lite ansträngande. Jag var lite förkyld redan innan men efter gymnasiemässan slog förkylningen till ordentligt och i skrivande stund så har jag några dagars vilodagar hemma bakom mig.

Söndag igen och en ny vecka väntar. Hoppas på att jag kryar på mig fullt ut, längtar efter att kunna åka till jobbet som vanligt och kunna träna.

Ha en fin söndagskväll,

/Mel

I ditt bröst
Finns en kuslig maskin
Den har en röst
I ditt bröst
Finns en kuslig maskin
Den har en röst
Och slukar dyrbar bensin
Den producerar hopp
Och kastrerar drömmar ibland
När den säger stopp
Så känner du just ingenting

Vi som krossas
Krossar och går på
Små späda barn
Med hjärtan som elefanter

Gud uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar vänta
Mer

Gud uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar vänta
Mer

Mitt hjärtas röst
Kan nog va ostämt ibland
Instängd I ett bröst
En ambasad som saknar sitt land
Men för blommor
Hjärtan ängar
Makalösa stränder
För lättsamrätten rätt I
Krister Sjögrens händer

Vi som krossas
Krossar och går på
Små späda barn
Med hjärtan som elefanter

Gud uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar vänta
Mer

Gud uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar vänta
Mer
(Text: Olle Ljungström) Låten framfördes av Miss Li i "Så mycket bättre" som gick på tv igårkväll. Tror inte att vi var de enda som satt bänkade framför tv:n!

Tycker att Olles texter var riktigt bra och gjorde mig berörd, väckte något i mig själv.

Och idag känns verkligen som en sådan dag då den kusliga maskinen i bröstet tar över.
Ibland blir det bara övermäktigt.
Speciellt då man går runt och upplever att det inte riktigt fungerar med vissa relationer runtomkring oss. Det slukar massor av energi av oss. Det slukar massor av energi av två som redan har mycket att bära på i sina ryggsäckar.

Ibland gör det mig frustrerad att folk runtomkring tar en "lätt utväg" och väljer att måla ut mig/döma mig på ett visst sätt utan att ha fullständig insyn i hur mitt liv ser ut.
Det är allt annat än lätt att vara jag - så många gånger. Det är inte lätt att vara fru då det krävs 150% jämt och ständigt. Ibland vill jag, och behöver ge till mig själv. För att orka!

Den kommande veckan kommer att vara fullspäckad för mig. Jag kommer att vara praktikhandledare för student från universitetet - fem veckor framåt. Det ska bli jätteroligt men också krävande. Dessutom ska jag på torsdag hålla i fem föredrag för stor publik, vilket gör mig lite nervös. Samtidigt har jag en hel del som oroar, i mitt privatliv.

Därför tror jag på att säga nej även om det gör andra sura och oförstående. Jag tror att det är extra viktigt att fylla på med positiv energi och "må bra-saker" när man befinner sig i en påfrestande livssituation.
För att det ska kunna produceras mera hopp i bröstet. För dom som väntar. Som orkar vänta.
För dom som måste vänta.


/Mel