Vill skriva ett inlägg kring mina reflektioner jag fick då jag tittade på kvällens avsnitt av Solsidan.

I avsnittet blir Anna ( ? kommer inte ihåg vad karaktären heter i serien, men personen som Mia Skäringer spelar) facebookvän med en bekant hon brukar småprata med när hon hämtar sin dotter på förskolan.

Anna blir galet uppretad och provocerad av den nya facebookvännens ständiga "lyckouppdateringar" i stil med "nu är det massa mys med kära dottern, snart kommer min underbara make hem" eller "bakar bullar och är glad".

Hon blir så provocerad att hon i ren irritation publicerar egna falska inlägg på facebook där hon beskriver hur lycklig hon är och hur mycket hon myser med dottern, hon fotar dottern med ett surdegsbröd köpt på bageri som hon postar på facebook som om det vore efter ett lyckat hemmabak.

Till slut rinner bägaren över och under en vinkväll sitter hon tillsammans med Mickan och hånar förskolemammans facebookstatusar. Mickan får ett infall och kommenterar en status, inloggad som Anna med kommentaren "Tagga ner, fröken lycklig!!!".

Dagen därpå ska Anna hämta på förskolan som vanligt och frågar då förskolefröken lite ironiskt om den nya facebookvännen såklart redan hämtat på dagis.. Nej, svarar förskolefröken hon är hemma då hennes make avlidigt efter en längre tids sjukdom. 

Poff! Skämskudden åker fram för Anna.

 

Jag tyckte att det var roligt. För visst kan jag känna igen mig i detdär hur alla ska framställa sina liv som så perfekta som möjligt via sociala medier. Samtidigt känner jag inte riktigt igen mig. Känner själv inget behov av att framställa mig själv eller mitt liv som perfekt. Tvärtom så vet jag att mitt liv och erfarenheter innehåller saker som jag inte önskar någon annan och inte hade önskat mig själv. Totalt operfekt.

Men ändå, någonstans så menar jag verkligen detdär myspysiga jag kan skriva på min facebookprofil. För att allt skit (rent ut sagt) som jag upplevt har gjort mig mera tacksam över de små sakerna i min vardag och ja, jag kan till och med tycka att det ÄR sådär äckligt myspysigt. Att det är provocerande för någon annan känns lite, ja jag vet inte vad?? Varför är det så provocerande med lycka? Får vi inte vara glada och tacksamma för det vi har i vår liv, trots att det vardag och måndag och lite grådaskigt och fiskpinnar står på middagsmenyn? 
Om man då ändå innerst inne kan känna en glädje över sitt liv, vad är det som är så himla provocerande och fel med det. 

 

Vad tycker ni? Framställer ni era liv som bättre och finare än verkligheten i sociala medier?