Snälla människa!
Ibland får man frågor som säkerligen ställs med goda avsikter men som ändå upplevs som förbannat klumpiga.
Ett färskt exempel från helgen: fick frågan om jag "hållt på/håller på med körkortet nu?"
Det är absolut inget fel med den frågan. Bara att den indikerar en stor oförståelse för hur livet ser ut för någon som tar sig igenom en svår (kanske den svåraste!) period i livet. För all tid, energi och ork går redan åt till att ta sig igenom, bearbeta och kanske framförallt (när tiden är mogen) att läka. Det är ett arbete skulle jag vela påstå.
Tyvärr så fann jag mig inte tillräckligt snabbt med ett bra svar men om jag fick frågan nu igen skulle jag svara: "Snälla människa. Fattar du överhuvudtaget vilken karusell jag åkt senaste månaderna? En allvarlig olycka och all efterföljande intensivrehabilitering har inte direkt varit någon picknick.."
Jag förstår att det inte är lätt att förstå när vi ser så friska och "vanliga" ut. Och vi är friska och vanliga! Men det tar inte bort faktumet att det varit den svåraste tiden i våra liv sedan september. Det blir bättre och bättre med tiden men det är en lång process. Det verkar vara svårt för många att förstå att A är sjukskriven på heltid. De förväntar sig snarare att han ska vara tillbaka på jobbet igen och allt är som vanligt bara för att det inte syns utanpå.
Kan bli helt tokig ibland på den oförståelse som det känns som att vi så ofta möter, gaah!
Tyvärr är jag också medveten om att jag förmodligen själv var likadan innan olyckan. Men nu vet jag bättre.
/M
Prunkande pioner, linnen med minnen och potatissättning
En sammanfattning av det jag sysslat med det senaste dagarna.. Nämligen handlat årets första pioner hem - älskar pioner! Gjort en garderobsrensning och tagit i med hårdhandskarna, kasserat många kläder som jag inte använder bland annat väldigt många sk. "partylinnen" från tidsperioden då jag var runt 18 år och hade min "storhetstid" ute i nattlivet. Jag har en nostalgisk nerv i mig och har svårt för att slänga saker som jag har minnen till, spelar ingen roll om det handlar om glittriga linnen eller gamla skolböcker så därför känner jag mig extra nöjd med att jag lyckades fylla en hel säck med kläder som fick lämna garderoben.
Vi har planerat in att snart, kanske redan nästa helg ta och göra en rejäl röjning och rensa alla våra skåp och lådor i vårt hem. Vi bor i en liten minitvå/etta så det är ganska så välbehövligt att göra en rensning då och då.
Förutom rensning så har vi även hunnit med traditionsenlig potatissättning - A:s föräldrar har ett litet potatisland tillsammans med sina familjevänner och varje vår/höst är det tradition med traktoråkning till potatislandet och potatissättning/-plockning med efterföljande fika. I år var det helt perfekt väder ute och det smakade gott med våra hemmagjorda avokadofrallor i solen!
Vi har även haft födelsedagsmiddag hemma hos oss i helgen - födelsedagsbarnet var min kära mamma och vi hade en riktigt mysig kväll tillsammans jag, A och mamma.
Dukat för mamma!
En födelsedagspresent i form av blomma fick följa med mamma hem
Ikväll har vi gått en riktig långpromenad, 1 hel mil och det var mestadels powerwalking men även lite jogging på sluttampen. Känns i benen nu:)
Nu blir det lite kvällsfix innan det är sovtime för mig, godnatt!
/M
Det lilla är det stora i livet!
Fantastiskt citat av min make - en som fått en andra chans här i livet och reflekterat en hel del över vad som egentligen är viktigt i livet.
Vad är det lilla i livet?
Min definition på det är allt ifrån att vakna upp varje morgon och höra andetag tätt intill sig, inse att det är just den personen som ligger där, han som får ditt hjärta att sjunga. Som du somnat och vaknat tillsammans med i många år.
Att se en söt katt på hemvägen och stanna för att kela.
Att kunna avnjuta en kopp kaffe i soffan efter middagen och bara vara.
Läsa en bra bok och tillåta sig att leva sig in i bokens värld.
Ligga en hel eftermiddag och kramas i sängen.
Eller som idag, komma hem till ett tomt hem (sker inte så ofta numera!) och upptäcka en handskriven lapp på köksbordet med matanvisningar och att maken gjort köttfärssås med fullkornspastaskruvar. Värma maten i mikron och veta att det finns en så omtänksam och underbar människa som orkar laga mat till sin fru innan sin återträff på dagrehabiliteringen på hjärnskaderehab. Lycka!
Alla saker jag räknat upp är ofta de vi tar för givet. Men också de första man saknar när livet ställs upp och ner.
Ibland får jag tanken att och känslan att det finns något nytt och positivt som kan växa ur en personlig katastrof.
För oss har det och är att inte ta saker och ting för givet på samma sätt som innan och att kunna se charmen med att leva enkelt. Vi har båda omvärderat många saker i livet. För mig personligen var det en riktig väckarklocka när min A låg nedsövd i koma. Då blev det plötsligt väldigt kristallklart vad som är viktigt och stort i mitt liv. Nämligen kärleken!
Jag upplever att det inte är det lilla som hyllas i vårt samhälle. Snarare är det materiella ting och fina titlar som ger status. Är du något av en downshifter så blir du många gånger betraktad som en lite udda typ..
Mera av dessa tankegångar en annan gång, ville bara dela med mig av positiva känslor!
/M
Dags för fredagsmys
Äntligen fredag! Känner mig ganska trött efter veckans jobb så det känns riktigt skönt med fredag.
Veckan har innehållit två fortbildningstillfällen på mitt jobb och såklart ordinärt jobb också, dessutom har vi kommit iväg och tränat två gympapass i veckan och det känner jag mig nöjd med.
För helgen har vi inga planer förutom på söndag då jag ska ha lite spalyx med en vän, det ser jag framemot..
Fredagsblommor inhandlade
Ett vasst, litet verktyg fick följa med mig hem från blomsteraffären. Det gick riktigt smidigt att snitta blommorna så tummen upp. Ett bra inköp för alla som köper hem snittblommor regelbundet, 69 kronor för denna.
Ha en bra fredag!
/M
Min tisdag - blandad kompott
Idag har det varit lite av varje - arbetsdag med möte under hela förmiddagen, härlig lunch utelunch i solen med trevliga kollegor (mumsig laxmacka!), fortbildningstillfälle under eftermiddagen sedan sen hemgång och väl hemma har jag spenderat kvällen med att rätta samtalsanalyser.
Samtalsanalyserna är ett litet uppdrag vid sidan om mitt vanliga jobb, jag fick ett uppdrag i april att agera handledare åt en studentgrupp kopplat till en utbildning vid universitetet och i uppdraget ingår även att betygssätta examinationsuppgifter för några studenter.
Något som visat sig vara ganska klurigt. Inte helt enkelt att betygssätta utifrån uppgiften och betygskriterierna. Kräver mycket eftertanke. Får fortsätta med den uppgiften under resterande vardagskvällar nu under veckan.
Imorgon, onsdag - veckorna går fort nu!
/M
När Lina hälsar på..älska måndagar
nja inte riktigt Lina själv som kommer med en välfylld matkasse men känslan är ändå rätt trevlig när det plingar på dörren och man kan ta emot en matkasse med veckans kommande middagar.
Haft en bra dag på jobbet, en riktigt lat kväll så inga konstigheter här.
Massor med smarriga nyttigheter i underbara kulörer
/M
Två steg framåt och ett bakåt
Idag har jag varit ensam hemma under förmiddagen. Min A har lite ärenden att ta hand om och jag blev hemma.
Tyvärr är det oftast då "demonerna anfaller" och då menar jag att det är lättare att falla in i negativa tankar och känna väldigt jobbiga känslor.
Anhörigträffen häromdagen rörde om mera än vad jag hade förväntat mig, inom mig känns det som att det blev lite av ett känslomässigt kaos igen.
Igår en dag efteråt träffen kände jag ändå att jag fått lite distans till mötet och kunde uppskatta det mycket mera än vad jag gjorde i torsdags då det nästan bara kändes känslomässigt jobbigt.
Kan inte sluta tänka på alla personer som satt med mig därinne i konferansrummet, med så olika men lika berättelser. Det blev så många känslor i luften och det var en väldigt stark upplevelse på något sätt.
Väldigt många motstridiga känslor i mig efteråt och kanske också att mina egna känslor gällande det som hänt blev tydligare? När ett par i 65-årsåldern berättade att stroken kom i rätt ålder och tid - att maken ändå ska gå i pension nu och då känns återgång til arbetslivet inte som ett problem, då blev det så tydligt för mig att det för mig är tvärtom att en av de sakerna som känns mest sorgliga och jobbiga är det grusade förhoppningarna jag hade inför framtiden och ilskan och sorgen över att det drabbar ett ungt par som nyss gift sig, med ett långt liv framför sig.
Förmodligen är det som är tanken i såna sammahang, att kunna spegla sig själv i andra och deras erfarenheter och på så sätt se sig själv och sin berättelse tydligare.
Allt som allt känns det som att det sattes igång många processer i mig och att jag först idag i min ensamhet kunde känna känslan av hur jobbigt jag tyckte det var att sitta där. Inte bara det utan dendär sorgen som jag känner innerst inne över att det har hänt. Det är inte så ofta jag känner den känslan för att jag tror att det nästan omedvetet blir att jag försöker vara så stark helatiden, för oss båda. Det känns också väldigt motstridigt att sorg och glädje kan bo i samma själ. Jag känner mig glad att jag har min man och att vi trots allt har det bra samtidigt som jag känner en stark sorg över det som hänt och över att det blev såhär, över alla våra erfarenheter under denna tid och de funktionshinder som kvarstår efteråt, över den oskuldsfullhet som inte finns kvar längre.
Ibland som idag kan jag känna mig helt desperat, det är så svårt att hantera sina jobbiga känslor vill fråga någon som vet. Jag vill fråga hur man gör för att ta sig framåt, för att hantera svåra händelser och sorg i sitt liv? Hur gör man när man är fru till en ung man som varit med om en olycka, som till synes är helt som vanligt och som har haft enorm tur men när man ändå ibland känner så mycket sorg och ilska att man inte vet vart man ska ta vägen? Hur gör man, varför finns det ingen manual för sorgearbete? Eftersom jag tagit mig hit idag, snart åtta månader från olyckan så är det paradoxala att jag kanske ska fråga mig själv hur man gör.
Mitt sätt idag har varit att låta sorgen kännas och gråta tills känslan avtar i styrka. Bara vara kvar i stunden och i känslan.
/M
Reflektioner - Anhörigträff på hjärnskaderehab
Ett inlägg om kvällens anhörigföreläsning/-träff.
Det gick bra men det var oväntat tungt, satte igång massor med känslor och tankar hos mig.
Vi var runt 10-12 stycken personer på träffen, varav tre stycken personer var patienter/drabbade.
Kvällen var upplagd så att fem stycken psykologer från rehaben var närvarande och två stycken psykologer höll i en kort föreläsning om förvärvade hjärnskador, skador/konsekvenser. Därefter bjöds det på fika och tid för presentation och erfarenhetsbyte. En av psykologerna fungerade som samtalsledare och ledde gruppen.
Själva föreläsningen var bra även om jag kände att jag redan har ganska hyfsad koll på hjärnskador och konsekvenser. Det som var bra var en bild på hjärnans olika delar och hur en skada på de olika delarna påverkar/vilka konsekvenser det ger. Kände igen mycket tydligt de skador A fått och i vilken del av hjärnan, även att en traumatisk hjärnskada ger mer spridda skador vilket också ger diffusa symptom vilket jag känner igen.
Kände under föreläsningen att det var jobbigt på något sätt, en så märklig situation att befinna sig i. Alla sitter och lyssnar på informationen och alla är samtidigt anhöriga till någon med förvärvad hjärnskada.
Kunde inte låta bli att tänka på att de två unga, manliga psykologerna som höll i föreläsningen var i samma ålder som min A, kändes konstigt.
Sedan var det fika och alla skulle presentera sig kort och sin situation. Jag kände mig ganska oförberedd på det och jag önskar att jag hade tänkt igenom bättre vad jag skulle berätta och hur jag skulle sammanfatta allt till en vettig berättelse. Det gick sådär för att gråtklumpen infann sig hastigt och faktiskt väldigt oväntat och det kändes väldigt jobbigt att börja gråta inför okända människor. Hursomhelst så blev min presentation väldigt knapphändig kändes det som eftersom all min koncentration gick till att hålla gråtklumpen i styr. I efterhand kom jag på att jag skulle ha berättat mera, det blev så "fattigt" på något sätt.
Som tur är var jag iallafall inte den enda som hade problem med gråten, det var åtminstone två andra som fick kämpa med behärskningen - det var skönt att inte vara ensam.
Alla hade väldigt olika berättelser och situationer - allt ifrån stroke till hjärntumör. Väldigt olika konsekvenser och men. Kändes ibland som att vi kommit lindrigt undan och kanske lite futtigt i jämförelse med någon som samtidigt som varit med om en olycka fått reda på att de ska ha barn, bli mamma i det kaoset efter en hjärnskada.
Samtidigt som alla har sin sorg och jobbigt, tungt på sitt sätt - det går inte riktigt att jämföra erfarenheter/känslor.
Till exempel så har min A inga synliga men utan tvärtom ser frisk ut, frisk som en nötkärna men det betyder inte att vi inte har haft många tuffa månader. Sedan kanske någon har problem med att inte kunna titta på tv i långa stunder, eller ha fått lära sig gå från början men A har en pressad situation på jobbet på grund av att det är en arbetsplatsolycka/ kommande rättsliga åtgärder. Det jag menar är att alla har sin egen börda att bära även om den ter sig olika.
Teman som blev aktuella som jag kände igen mig i är bland annat att ha men som inte syns, hur andra kan tycka att "du som ser så frisk ut!" och att det kan vara väldigt osynligt för andra i familjen att se hur pressad livssituationen är då man inte lever tillsammans med den drabbade utan bara ses då och då.
Där kunde jag känna en samhörighet med en annan anhörig som kände så gällande sin fru och deras gemensamma barn som bara kom hem till dem sällan, att de hade svårt att förstå hela vidden och helheten då de träffade sin mamma sällan och inte levde i deras hela livssituation.
Däremot kunde jag inte känna igen mig i ett par där de kände att makens stroke kändes "futtig" i jämförelse med andras berättelser då han ändå skulle gå i pension nu. Tvärtom, det känns ännu mera tragiskt med tanke på att vi är så unga och att A har många, många år kvar i arbetslivet. Våra gemensamma liv har ju precis börjat.
Tyvärr blev jag också irriterad inombords då en person på träffen (själv drabbad) tyckte att vi skulle försöka vara mera positiva istället för att bara vältra i allt det jobbiga.
Anledningen att jag blev irriterad är för att jag känner att jag har varit positiv till 99% under denna tid. Det är väl det som är dilemmat som nära anhörig att man helatiden ska vara den personen som lyfter, peppar och ger av sig själv (positiv energi) till den drabbade, närstående personen - iallafall som jag känt. Nångång måste det ju finnas ett tillfälle där man får låta den 1% komma fram och luftas.
Det är också varför jag på frågan som vi fick om de drabbade ska få vara med på såna träffar sade nej, på grund av att jag tycker att det behövs ett forum för bara anhöriga. Den drabbade har redan så stort fokus på sig, ofta är man däremot som anhörig lite vid sidan av.
Man fick även anmäla sitt intresse för samtalsgrupper för anhöriga och det skulle bli aktuellt, tyvärr först i höst. Det känns som alldeles för lång tid framåt men jag anmälde mitt intresse iallafall.
Sammanfattningsvis så var det jobbigare än vad jag trodde och väckte mycket känslor och tankar hos mig. Antagligen precis det som var meningen att skulle hända. Kommer att tänka mycket på allas berättelser och vad som blev sagt på träffen. Men jag tror att det behöver bearbetas i mitt sinne innan jag kan säga om det var bra eller inte bra, just nu känns det mest som att det blev känslomässigt kaos i mig efteråt.
/M
Sköna maj
Hej bloggen,
Äntligen är våren här på allvar! Maj måste vara en av de bästa månaderna på året, efter en kall och mörk vinter vänder det plötsligt och över en natt är det blad på träden, blommor som tittar fram, gräsmattan som är grön igen, semestern känns inom räckhåll och innan dess finns det massor av ljus och fint väder att njuta av. Allting känns lite lättare helt enkelt.
Vi har varit lediga i anslutning till valborg och haft ett lugnt firande.
Börjar hitta mer och mer till en ny fas där det känns lite lättare att andas, till och med att glädjen får bo i bröstet längre och längre stunder. Fortfarande vet jag att det inte är över på långa vägar, det är jobbiga saker som ligger i framtiden med yrkes-/arbetsfunderingar och rättegång/stämning men just nu känner jag bara för att vila i det som är nu och släppa in lite liv och lust i våra tillvaron.
Ibland faller vi tillbaka i negativa hjulspår båda två, men det känns bra att de bra stunderna finns till mer och mer.
Ikväll ska jag gå på en föreläsning för anhöriga på hjärnskaderehab. Det känns både nervöst, roligt och jobbigt. Känns som att det är välbehövligt att få träffa andra i samma situation men det kommer också att ta mycket energi från mig.
Jag känner mig nervös för hur jag kommer att reagera, om jag blir väldigt ledsen eller trött och om vi måste presentera oss och berätta om våra egna erfarenheter. En sådan situation har jag inte varit i än, där jag på ett "casual" sätt kan sammanfatta allting. Förutom på jobbet då men då är det inte andra som gått igenom samma sak.
Roligt för att jag längtat efter att träffa andra i samma situation som förhoppningsvis kan ha en annan förståelse för vad man gått/går igenom. Jobbigt för att jag blir tvungen att konfronteras med faktumet att jag uppenbarligen tillhör målgruppen anhörig till föredetta patient på hjärnskaderehab.
Det ska hursomhelst bli spännande och se hur det är ikväll.
Bilder från vår utflykt i helgen
Det är inte snö - det är vitsippor! Ska man tro på väderleksprognoser så blir det snö igen lagom till helgen..
Vårjackan på!
Nytvättad soffa i bakgrunden:)
/M
