Exakt så känner sig Mel i skrivande stund! Hemkommen från en runda som avslutades i ösregn, blixtar och dunder.
Jag var ute tillsammans med maken, som numera är något av en löparkung ( enligt mina mått) och vi varvade löpning med gång. Eftersom jag i stort sett hela livet undvikit att springa så var det en riktig utmaning för mig att springa såhär pass mycket. Jag som har dåliga minnen från skolgymnastikens förbannade Cooper-test då alla skulle springa, och de som var färdiga först fick det stora nöjet att titta på då vi som var lite sämre stretade på. Förnedrande är det rätta ordet.

Ikväll sprang jag mer än vad jag sprungit de senaste 10 åren och det kändes bra att utmana sig själv.
En ganska häftig känsla också att springa i ösregn och se blixtarna lysa upp himlen när man känner hur regnet piskar en i ansiktet.
Fighter face som min kära make sade, fighter face..

Ganska mycket dränkt katt nu och så en liten del Rambo, nu mot en varm dusch och sedan sängen.

Godnatt ni som kikar in!

/Mel

Sedan ett par dagar är vi tillbaka från vårt bröllopsdagsfirande. Vi åkte iväg på en minitripp till mysiga Trosa där vi övernattade på hotellet Bomans. Det var en lyckad minitripp och vi hade det härligt tillsammans. 

 

Det är lite av en klyscha att säga att det är bra för förhållandet att åka iväg på tu man hand, men det är faktiskt en klyscha som stämmer in ganska bra tycker jag personligen. Jag tror att det är väldigt nyttigt att komma iväg hemifrån tillsammans ibland och åka iväg någonstans, det behöver inte vara långt från hemmet utan det är själva känslan av att göra något utanför vardagen som gör gott. Kanske lite extra viktigt att ta sig tid till i ett långvarigt förhållande.

 

Idag har jag haft en väldigt lugn dag här hemma. Maken har varit iväg största delen av dagen, först på en löptur med en kollega och sedan iväg på fisketur med en vän. Fick ett mms under kvällen med en bild på maken, lyckligt leende som höll upp en storfångst - så det såg ut som att de fått åtminstone ett napp. 

 

Själv har jag fördrivit tiden med att gå iväg till närbutiken och handla lite godbitar, sedan packade jag med mig en filt och begav mig ut till mitt smultronställe alldeles i närheten av där vi bor. Där satte jag mig, alldeles intill vattnet och hade kvalitetstid med mig själv. 

Enkelt men härligt.

 

I närbutiken köpte jag senaste numret av damtidningen "Femina" och med tidningen följde en pocketbok som jag påbörjade under eftermiddagen och som jag alldeles nyss läst ut. 

Boken heter "I grunden utan skuld" och författare är Viveca Sten. Det är första gången jag läst något av författaren  och boken får godkänt av mig. Handlingen utspelar sig på Sandhamn där en ung kvinna i 20-årsåldern är försvunnen och visar sig vara mördad - ja, det är en "typisk" deckare där mord och relationer blandas ihop i en spännande berättelse. 

 

Maken brukar retas med mig för att jag har en förmåga att läsa klart en bok på en dag, han själv är lite långsammare i sin läshastighet men jag brukar hävda att det faktiskt inte alls är så roligt att läsa fort då det roliga tar slut så mycket snabbare! 

 

Jag har ända sedan tonåren varit en bokslukare, de senaste åren har det gått i perioder men läsintresset har jag alltid haft med mig och det är något jag älskar att göra. Sedan tror jag att jag på grund av mitt bokslukande tränat upp läshastigheten så det går undan när jag väl sätter igång.

 

Hoppas ni haft en solig och fin dag!

 

/Mel

Idag är det vår bröllopsdag. 

Idag för två år sedan sa vi ja till varandra under eken. Det var en helt fantastisk och sagolik dag. 

En dag man aldrig glömmer.

 

Men den som bara vill läsa om rosa moln och sockersöt äktenskapsromantik kan sluta läsa nu.

 

För efter vårt ja har det varit vi två men livet har gett oss en rejäl dos överraskningar. 

Att vara med om en olycka och ett personligt trauma är rent ut sagt skitjobbigt för ett äktenskap.

Det är en stor livskris att plötsligt få sitt liv omkullkastat och uppdelat i ett före och ett efter. 

Det man visste kunde hända i sina värsta mardrömmar (och absolut inte en själv) blev vår verklighet.

 

Att hanka sig fram i det där som är efter är inte lätt. Det är ett stort arbete. Att bearbeta själva händelsen och omställningen, en sorg som ska sörjas - för att det har hänt, för det som man förlorat och för det som inte kommer tillbaka. Blandat med en glädje över att man faktiskt har kvar varandra i livet. 

 

Det är som ett stort pussel som gått sönder, vissa pusselbitar har tagits ifrån oss för alltid och istället har vi fått nya pusselbitar. Så får man ta en pusselbit i taget och sakta, sakta börja pussla på ett nyttslags pussel. Och det tar tid, det gör ont så många gånger, man förundras över livet och döden, livet ser så annorlunda ut - man själv är en ny människa men ändå inte.

 

Under de senaste månaderna har vi gått igenom väldigt mycket tillsammans. Mycket mera än många par någonsin kommer att gå igenom under en hel livstid.

Det är inte kul att se sin älskade som svagast och se sin make komma till insikt om förluster. Eller att vara ett ungt par och sitta på en planeringskonferans på sjukhusets rehabavdelning och titta på röntgenbilder på hjärnan. 

 

Men någonstans är jag ändå så otroligt stolt över oss som par. För vi har verkligen kämpat i år och nöden har varit vår. 

Kärleken är en otrolig kraft i våra liv, utan kärleken hade jag inte orkat ta mig igenom alla tuffa stunder och tunga dagar. Kärleken har också gett mig mera glädje än någonsin, glädje över att ha någon man kan dela allt med. Både glädje och sorg. 

 

 

 Jag har funnit en ny dimension i kärleken och det är att det handlar om att ge. Ge av sig själv för att lyfta upp den andra. För att ge krafter till att komma tillbaka.

 

Jag skulle göra allt för dig min fina make och på många sätt har jag också redan gjort det.

Älskar dig A. I nöd och lust.

 

 

/Mel

 

Bloggen har fått vila ett tag då jag istället koncentrerat mig till fullo på semesterfirande. 

 

Vi har bland annat varit iväg på en kortare resa till grannlandet Finland där vi varit på min kusins bröllop och även rest runt och träffat andra släktingar.

Det var så skönt att komma iväg på en liten resa, även om resmålet inte var något mera exotiskt än Finland. 

Det har överlag känts som att vi kunnat släppa på allt som annars tyngt ner oss under detta år och istället bara fokuserat på att njuta av att vara lediga. Extremt välbehövligt!

 

Det värsta med att ha semester är att dagarna bara rusar iväg och i skrivande stund är det två veckor kvar av underbar ledighet. Helt galet att jag faktiskt redan varit ledig i en hel månad! Undrar vart den försvann...

 

Att vara bröllopsgäst var riktigt roligt och faktiskt uppskattade jag att gå på bröllop mycket mera efter den egna erfarenheten av att planera en så stor tillställning - har en helt annan förståelse för hur mycket jobb som ligger bakom den stora dagen och det är ganska skönt att vara gäst och slippa det jobbet :-) 

 

Mitt klänningsbekymmer löste sig samma vecka som bröllopet var, jag hittade en underbar klänning i butiken Oasis som hade många fina klänningar att välja emellan. 

En kul grej på bröllopet var att min make hade lyckats pricka in exakt samma turkosa nyans på sin skjorta som bröllopets färgtema gick i. Han fick visst en och annan kommentar gällande detta under festen..

 

Bjuder på några bilder från festligheterna..

 

 

 

 

 

 

Imorgon är det en speciell dag för mig för det är exakt två år sedan jag själv stod brud under eken och sa ja till min egna prins. Konstigt att det redan gått hela två år sedan vår bröllopsdag samtidigt som det känns som att det var evigheter sedan.

 

Vi kommer att fira genom att åka iväg på en liten minitripp, ta in på hotell och bara ha det mysigt. Mera om det sedan.

 

/Mel

 

I måndags var det min makes första semesterdag.
Min make som knappt jobbat något alls i år, men som ändå fått arbeta mera än någonsin.

Efter åtta år tillsammans trodde jag verkligen att jag kände honom utan och innan.
Men det fanns så mycket mera att upptäcka!

Det fanns en människa som vaknade upp till en helt ny verklighet. En verklighet där han plötsligt hade förvandlats till en patient med sjukhuset som ett nytt hem. En människa som inte visste hur han hade hamnat där. Som fick höra från alla runtomkring att det var en allvarlig olycka som gjort att han nu befann sig i en vårdkarusell.

En människa som inte kände igen sig själv i sin egna kropp. Som fick upptäcka fler och fler saker som inte fungerade automatiskt som det gjort innan. Som fick ta den känslomässiga smällen av att inse att det var han som ramlade ner från taket och att det var han som låg där på den kalla betongen där ett kapitel avslutades och ett nytt påbörjades. Att han skulle få jobba sig tillbaka med svett och många många tårar.

Och han har varit den mannen. Som gått från avdelning efter avdelning på sjukhuset, utstått tester för att kartlägga hans nedsättningar, suttit på planeringsmöte efter planeringsmöte för att upprätta rehabplan, åkt bussen dag efter dag för att gå in på en dagrehabiliteringsavdelning med en skylt där det står "hjärnskaderehab", suttit i sin älskade cadillac och vetat att han troligtvis aldrig mera kommer att köra den, gått in i flera stolpar och blivit så frustrerad över att han inte sett dem! , gått tillbaka till ett jobb där det värsta hände, gått tillbaka till en arbetsplats där han inte längre klarar av att prestera som innan, jobbat halvtid med all administration en sjukskrivning och arbetsplatsolycka medför, jobbat för att acceptera att det hänt en så olycklig och onödig sak till just honom.

...och trots allt har han varit så otroligt positiv och omtänksam, verkligen kämpat för att hitta ljuspunkterna i något som många gånger känts som ett mörker.

Kay Pollack sa något bra,
att man kan se det som att varje människa man stöter på i livet är ett sändebud för att vi ska lära oss något. Varje människa för med sig en lärdom.
Han sa också att de bästa lektionerna får man av sin livspartner.

Det är så sant. För jag har verkligen fått så bra lektioner av min make. Mycket bättre än alla universitetskurser man kan läsa i lösningsfokuserad metodik.. Bättre än alla självhjälpsböcker och citatböcker.

Min make.

Min hjälte!

/Mel

Snart är det dags för vår andra bröllopsdag.

Vi funderar på hur vi ska fira i år och är så smått på jakt efter ett mysigt, romantiskt ställe att åka till (inom Sverige, inte alltför långt från Stockholm).
De senaste åren har vi firat årsdagar med att ta in på hotell/pensionat, något vi tyckt varit ett väldigt mysigt sätt att fira på. Det är roligt att komma bort från hemmet där man annars tillbringar så mycket tid tillsammans.

Innan vi gifte oss firade vi även våra förlovningsdagar men det slutade vi med sedan vi gifte oss.
Förra sommaren var det vår första bröllopsdag och det kändes väldigt speciellt och härligt att fira det första året som man och fru.
Då firade vi med att åka till ett skärgårdshotell, Hotell Havsbaden i Grisslehamn. Det var första gången jag var till Grisslehamn och jag blev inte besviken, det var jättemysigt att strosa runt i det lilla samhället och jag gillar närheten till havet.
Vill man kan man även besöka Albert Engströms gamla ateljé som ligger på en klippa precis intill havet. Vi gick aldrig in i ateljén men det är mycket vackert vid klipporna.

Är det någon som har tips på ett romantiskt smultronställe att åka till? Berätta!

 

/Mel

 

 

 

Jag köper inte kläder speciellt ofta, på sistone har det dock varit lite undantag gällande detta. Till stor del beror det på att jag gått ner i vikt och plötsligt känns det så mycket roligare att stå i ett provrum i en klädbutik.

Jag har också känt av suget att inhandla nytt och speciellt kläder som framhäver min nu, lite snärtigare figur.

Sedan min viktnedgång har jag märkt av att en stor andel plagg i min garderob är raka motsatsen till figursmickrande - snarare av modellen "tält" som döljer en fluffig muffinsmage. Dock gör de ingen rättvisa till en smal midja..

Och om det är något jag är nöjd med "min nya kropp" så är det just midjan. Jag vill inte dölja den i otympliga tält.

 

Häromdagen surfade jag in på provrummet.se och klickade hem några fina klädesplagg på deras sommarrea. 

 

Tänkte visa några av mina fina fynd..

 

Classic cotton wrap top tillsammans med Medina skirt

Fin detalj på Medina skirt. Gillar modellen på kjolen som andas lite 50-tal och så tycker jag att det är fint med det vita tyget som sticker fram under det randiga tyget.

 

Charlotte cardy - en baskofta med fina volanger. Kvinnlig och söt, i Mels tycke!

 

Baksida av Charlotte cardy

Sist men inte minst Vivenne top.

Om ni undrar vad det är jag fotat kläderna i så är det min mormors gamla provdocka som jag fått ärva efter henne. 

 

Så tips för att fynda riktigt snygga kläder i bra kvalitet - www.provrummet.se

 

 

/Mel

 

 

 

 

 

 

 

Ha en fin måndagskväll!

 

/Mel

Jag har på senaste år blivit pyssel-frälst. 

Det händer inte så ofta att pyssel-Mel kommer igång men när det väl händer så är jag verkligen i mitt esse. 

Det är när jag får skapa något som jag kommer närmast tillståndet som brukar benämnas flow.

 

Det behöver inte vara något avancerat, det är inte det som ger flow utan att skapa en vision och få flera osammanhängande materia att bli ett.

 

Som igår, en söndagsmorgon - bråttom att göra oss i ordning inför det stundande konfirmationsfirandet. Hemmet är i kaostillstånd, klädhögar överallt. Disken står i en stor hög i köket.

Öppnar pyssellådan där allehanda pysselgrejer trängs i en salig röra, gamla kartongbitar från ett tidigare skapande, tejp, band etc. 

Från gamla rester blir det ett konfirmationskort. Handgjort och personligt, skapat i en stund av flow mitt i ett kaos.

 

 

 

 

 

/Mel

Tänk att det redan är 11 år sedan jag blev konfirmerad. 

 

Det var en sommardag, i ett annat land och i något som på många sätt känns som ett helt annat liv.

 

Jag var femton år gammal och hade fyndat min royalblåa klänning i en halvflummig affär som hette "Indisk bazaar" och det var inte direkt något inneställe att shoppa på när man var femtonårig. Men jag var ganska egensinnig och följde inte strömmen när det gällde sådana saker.

Jag var hursomhelst mycket nöjd med min fina klänning och visst var jag riktigt vacker i den, kan jag konstatera nu i efterhand när jag kikar på bilder från tillfället. 

Men allt var inte lika vackert i livet som den royalblåa färgen på min konfirmationsklänning. Det var också då  mina föräldrar bestämt sig för att separera på prov och min pappa införskaffat en egen liten lägenhet, borta från vårt radhus där jag och min lillebror bodde kvar med mamma. 

Det var tufft att vara tjej och femton år. Det var ännu tuffare att dessutom ha en familj som höll på att gå sönder.

Om jag fick resa tillbaka och hälsa på den där tjejen, mig själv som femton skulle jag vela säga " allt blir bra. Jag lovar att det i slutändan blir bra. Du kommer att vara ledsen så många gånger men du kommer också att bli vuxen. Och stark." 

Idag var det min tur att vara vuxen och gå på någon annans konfirmation, nämligen makens kusin som blev konfirmerad. 

 

Konfirmanderna såg unga och nervösa ut. Lite flamsigt var det också i kyrkan men allt som allt en fin och somrig ceremoni. 

 

Efter ceremonin var det dags för efterföljande fika och jag fick även nöjet att ta bilder på den söta konfirmanden.

 

En lyckad och fin dag!