När alla pusselbitarna faller på plats!

Idag är första dagen av ett nytt liv för mig. Ett liv där jag med tiden förhoppningsvis kan känna att kroppen är min igen och får det den behöver för fungera optimalt och normalt.

Men, vi tar det från början..
För ett år sedan började jag jobba igen efter att ha varit föräldraledig i hela 1 1/2 år. Det var första gången jag jobbade som mamma då det även var min första föräldraledighet och därmed första barnet. Jag hade dessutom ett jobb som innebar 3 timmars pendling varje dag och av olika anledningar fick jag också byta arbetsplats (dock samma anställning). Jag gick tillbaka 70% vilket i och med min resväg innebar fyra dagars 12 timmars dagar hemifrån för att få det att gå ihop med procent och timmar. I samma veva började maken jobba och pendla han med efter en lång studietid och vår lilla pojke skolades in på förskola. Det var nytt för mig på nya arbetsplatsen, nytt med att jobba med barn och hela förskolebiten, Frank sov otroligt dåligt just då.. Många nätter vaknade han x antal gånger och jag skulle gå upp vid klockan 5 och köra igång för en 12 timmars dag långt bort hemifrån.
Det var en stor och jobbig omställning för mig.
Jag började känna mig sliten.
Tiden gick och det började kännas mer och mer ohållbart att pendla så långt. Men vad skulle jag göra? Flera gånger tidigare hade jag försökt få jobb närmare utan att lyckas. Konkurrensen var hård om jobben. Plötsligt som svaret på min desperation dök ett vikariat upp, i min hemstad bara 5-10 minuters promenad hemifrån, bredvid förskolan! Det skulle bli mitt vikariat det bestämde jag! På något konstigt vis tog jag mitt småbarnsslitna jag och putsade upp mig och gick in i rollen att sälja in mig själv.
Lyckan var stor när jag fick jobbet!
Nu hade jag ett helt år med nära till jobbet!

I samma veva fick maken jobb på heltid vilket för hans del innebar pendling. Jag skulle alltså jobba heltid på hemmaplan och ta alla hämtningar&lämningar och han pendla långt.
Under hösten som kom kände jag mig mer och mer trött och energilös. Jag upplevde det tufft att jobba heltid och kombinera familjelivet med det. Kände mig allt oftare irriterad och nedstämd och skamliga känslor om att rymma familjelivet fanns hos mig. Vad hade hänt med mig? Jag som tyckte att sonens första år var helt underbart, visst stundtals kämpigt men inte alls på detta vis. Nu fick jag ju ändå sova i princip hela nätter med undantag för förkylningar och sjukdomsperioder. Jag och maken bråkade allt mera och det handlade ofta om mig och min negativitet. Kände mig så många gånger som en dålig mamma som inte riktigt orkade vara positiv. Jag började undra om det var mig det var fel på, om jag kanske inte var skapt för familjelivet?
När jag försökte prata med mina vänner och bekanta kändes det aldrig riktigt som att någon tyckte att det var lika jobbigt som jag, det här med att jobba och ha barn. Sen fyllde jag 30 och kollegorna skämtade med mig på jobbet om hur kroppen började förfalla efter 30årsdagen. Jag skrattade med men i verkligheten så började det kännas exakt så för mig, att kroppen bara förföll och stängdes liksom av bit för bit. Kände mig ofta lite vimsig i hjärnan och jag var ständigt, ständigt förkyld och sjuk. Till slut började en tanke gro hos mig att det kanske var dags att besöka läkaren.
Utmattningsdepression tänkte jag, kanske håller jag på att gå in i väggen? Järnbrist kanske? Efter påtryckningar av både make och min mamma bokade jag en tid hos min vårdcentral, detta var i slutet på januari.
Jag fick träffa en helt underbar läkare som först inte tyckte det lät så konstigt att jag var trött, småbarnsmamma som jobbade heltid och stressigt på jobbet? Ja det var helt normalt. Jag ville ändå att mina värden skulle kontrolleras. Efter blodprover var tagna blev jag kallad till läkaren igen. Det hade visat sig att jag hade superhöga värden vad gäller sköldkörteln. Efter kompletterade blodprover visade det sig att jag inte alls var en dålig eller lat mamma. Jag hade gått runt och haft en sköldkörtelsjukdom utan att veta om det. Hypotyreos heter sjukdomen och innebär en underfunktion av sköldkörteln, min sköldkörtel producerar inte tillräckligt med hormoner vilket gör att min kropp rent fysiskt gått på lågvarv.
Denna sjukdom är vanligast bland kvinnor i klimakteriet men stora hormonomställningar i kroppen som vid graviditet och förlossning kan trigga igång det. Det är väldigt väldigt vanligt med symptom som liknar utmattningsdepression.

Plötsligt föll så många pusselbitar på plats. Alla symptomen jag haft.. så många av samma anledning! Lättnaden att det inte är jag som är "felet". Jag har inte varit lat och dålig. Snarare har jag varit jäkligt stark som fixat ett nytt jobb på heltid, alla hämtningar&lämningar och logistik, tvåårstrots etc.

Så idag börjar mitt nya liv med medicinering. Äntligen får min kropp det den behöver ha! Det kan tyvärr ta lång tid före man hittar rätt dos av medicinen och att man känner sig bättre och jag kommer att få äta mediciner resten av livet. Men nu känns det som att det är på väg mot rätt håll.. Äntligen!



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Mels blogg

Bloggar om mina mammadagar & små och stora tankar !

RSS 2.0