Ingen vanlig dag
Idag är det ingen vanlig dag för det är min födelsedag. Det är faktiskt inte en vanlig dag på något somhelst sätt. Igår åkte jag "vanliga buss" från min jobbort hem till oss. Har inte åkt den bussen sedan olycksdagen. Senast var minuterna innan jag fick veta att mitt liv tagit en helt ny, oväntad vändning. Kommer ihåg hur jag stod och väntade på min man vid busstationen, hur han aldrig dök upp och hur jag tog bussen istället. Att min mobiltelefon låg på hallbordet och hur det kändes när jag såg alla missade samtal, detdär sms:et och telefonsamtalet till min mans syster. Hur jag stod i köket och såg ut genom köksfönstret på blomrabatten utanför huset mittemot vårt. Rosa rosor.
Det kändes märkligt att åka samma buss, samma väg igen efter den dagen. Som att mitt liv delats upp i före och efter olyckan. Det kändes sorgligt och jag hade lust att gråta en skvätt.
Fredagskvällen när jag väl kom hem var märklig den med. Vi satt i soffan och du sa det jag redan förstått, att ögonläkaren konstaterat att du inte kommer att ha kvar ditt körkort. Jag kunde inte stoppa tårarna. Vi sa att ett körkort är inget i jämförelse med att få behålla livet. Men ändå gör det ont. För jag vet att din Cadillac, drömbilen står i garaget hemma hos dina föräldrar och väntar på vårens solstrålar. Jag veta att du hade velat känna dina händer runt ratten och höra motorljudets brummande. Du fick en sommar med cadillacen men du borde ha fått flera. Det är orättvist. Det kommer att påverka oss och våra liv. Var vi ska bosätta oss, hur du också lätt kan skjutsa ungar till dagisar och träningar, för dig att hitta en arbetsgivare som vill anställa dig utan körkort etc.
Det är så märkligt hur man kan känna lycka och sorg samtidigt. Intensiv lycka för att allt man fick behålla och samtidigt sorg för det man fick släppa taget om.
Jag ska iallafall äta rosa prinsesstårta idag och krama på min älskling som fick komma tillbaka till livet. Solen lyser för oss idag.
Solen i mitt liv har återvänt
För en vecka sedan slog du upp dina ögon. Sedan har din återhämtning gått i raketfart. Från att inte ha kunnat andas själv, till att andas utan respirator, från att inte kunna tala till att kunna tala, från de första stapplande stegen till att kunna promenera utan något stöd, från att bli av med katetern och alla andra slangar. Allt på en vecka! Ett fullständigt mirakel! Nu är du redan på vanlig vårdavdelning i väntan på att få komma till rehabiliteringsavdelning. Allt går så fort så jag inte hinner med mentalt. Du har redan fått komma hem på permis på dagtid! Underbart!
Du ringer mig själv från sjukhuset! Det är så stort och ofattbart.
Så konstigt att min sorg blev den största lyckan jag upplevt. Att jag för någon vecka sedan låg i vår gemensamma säng och kände hur hjärtat nästan brast till att få ligga där igen för första gången efter olyckan och kramas. Så konstigt och fantastiskt.
När jag skrev om att jag ville gå i septembersolen med dig under de gulnande höstlöven... Det blev sant för mig idag. Det var inte septembersolen men det var under oktobersolen och löven sprakade i alla möjliga färger: gröna fortfarande, gula, röda, orangea. Jag fick gå där igen på en promenad hand i hand. Som vanligt som förut i vårt gamla liv men ändå var allt helt annorlunda. Som att självklarheten att gå en promenad tillsammans blivit en totalt osjälvklar sak - en stor gåva som känns så mycket mera efter att ha upplevt det sedan nästan förlorat det och undret att få tillbaka det igen.
