Det är oroliga tider. Gott som varje dag kan jag läsa i min morgontidning om varsel och långkonjunktur. Att det är tufft på arbetsmarknaden kan knappast ha undgått någon och det är många svarta rubriker. Säkert flera svarta rubriker att vänta.

 

Hemma i vår lilla bubbla är det också oro, en framtidsoro som känns i magen mest hela tiden även om vi väljer att glömma bort den då och då och fyller oss med positiva tankar och förväntan. Framtidsoron handlar om vad som kommer att hända oss och alla andra som är sjuka och inte arbetsföra till 100% när det blir sämre tider. Det är en oro när man är frisk och blir av med sitt arbete. En annan oro när man är sjuk/ på väg tillbaka till arbetslivet och blir av med sitt arbete. Det finns redan en grundoro där som kommer som ett brev på posten när hälsan eller den egna kroppen/egenskaper förändras.

Vem väljer arbetsgivaren när det finns 10 friska och 1 som inte är det till 100%? 

Förbjudna tanke som ändå slår mig då och då och oron i magen växer.

 

Moment 22 är när man på grund av en olycka förlorar vissa egenskaper, som i vårt fall körkort som är väldigt viktigt att ha när man söker jobb inom min makes bransch. Känns inte ultimat.

 

Men hoppet är det sista som överger människan! Jag väljer att känna tillit till att allt löser sig slutändan, på ett eller annat sätt. Positive thinking, positive thinking..