är snart slut.

Det har varit en bra vecka, men helt ärligt har jag haft några mindre dippar under dessa dagar.

Har plötsligt haft all tid i världen att tänka, tänka.

Naturligtvis har jag tänkt en hel del över allt som hänt i mitt liv under de senaste månaderna. Det är inte helt enkelt att verkligen förstå vad det egentligen är för karusell man är passagerare på. Ibland funderar jag mycket på hur vår framtid kommer att se ut..

För tio månader sen sa en av alla läkare att jag skulle räkna med minst ett halvårs rehabilitering för min make. Då kunde jag inte förstå att min make inte skulle jobba under det kommande halvåret, det var ett så oväntat händelseförlopp i våra liv. Sedan var det en annan läkare som ändrade prognosen till ett år eller ett och ett halvt år.
I nuläget känns ett års tid mindre realistiskt, om man tänker sig att målet är att komma tillbaka till arbetslivet 100%. Jag tror snarare att det kommer att ta minst ett och ett halvt år att komma tillbaka till arbetslivet på heltid.

Innan olyckan tog vi för givet att man jobbade och att jobba innebar 100% (eller mer).
Känns konstigt ibland att vi idag diskuterar detta som ett mål vi jobbar mot när det innan var en självklarhet och inget vi behövde arbeta mot.
Maken fyller 30 om ett drygt år och idag pratade vi om att ett bra mål till 30årsdagen är att jobba heltid igen.
Vanliga mål till 30årsdagen är kanske att bo i villa, ha barn eller ha det där toppjobbet. Då känns det lite knasigt att tänka sig vårt mål. Men i slutändan kan man enbart jämföra sig med sig själv utifrån sina egna, unika förutsättningar.

...och som vi kom fram till med maken så kan man ha det bra ändå, även om man inte har arbetsförmåga till 100%.


/Mel funderar