Dagen då livet vändes upp och ner

Trots feber och en hosta som vägrar ge med sig har jag svårt att komma till ro och vila. Tankarna snurrar runt i mitt huvud och det är svårt att sluta tänka på allt som varit, är och komma skall.
Jag känner mig så insnöad i olyckan och allt som följt efter det, det känns nästan omöjligt att inte tänka en enda tanke utanför allt det.
Jag tänkte försöka återge dagen som förändrade livet, dagen då min var med om sin olycka.
Jag tror att det kan hjälpa mig i bearbetningen att sätta ord på vad som hände och vad jag kände. Även om jag skrivit en hel del under denna tid, både i bloggen och i en egen dagbok för hand har jag hittills aldrig berört själva olycksdagen.
Kvällen innan olyckan var jag iväg och utnyttjade mitt nyinförskaffade årskort på Friskisosvettis. Jag var på en danspass vid namn fuego, säsongens nyhet på höstschemat. Det är en blandning av salsa, samba och mambo - vet inte om jag prickade in alla rätta danser nu men hursomhelst dans inspirerad latinodans. Det var väldigt trångt i lokalen och många som var nyfikna på det nya passet, jag kommer ihåg att jag kände mig väldigt stel och odansant men att det ändå var roligt att få röra på sig till den rytmiska musiken.
Efter passet skulle min man komma och hämta mig och jag stod och väntade på honom vid parkeringen, lätt irriterad över att han var sen. Naturligtvis känns det väldigt onödigt med tanke på vilka långt värre saker det finns i livet. Kvällen förflöt ganska snabbt och precis innan läggdags satt vi och tittade på ett hundprogram på tv:n med hundcoachen Ceasar. Det var som vilken vanlig vardagskväll somhelst och ingen av oss anade vad som väntade under det kommande dygnet.
Olycksdagen var en onsdag, den 7 september. En dag som jag misstänker att jag aldrig kommer att glömma. På morgonen gick vi upp tillsammans, tidigt i ottan som vanligt. Åt gröt som tillagats i mikron i exakt två minuters tid, följde våra sedvanliga morgonrutiner helt enkelt. Min man körde mig till busstationen och lämnade av mig där, jag tog sedan bussen mot staden där jag jobbar. Tänk om jag hade vetat att det var sista gången jag satt med i bilen som passagerare då min man kör. En konstig tanke.
Någon gång under morgonen upptäckte jag att jag hade glömt mobilen hemma. Det retade mig oerhört mycket. Jag kan tillägga att detta händer i snitt två gånger om året, om ens det.
Under morgonens timmar var det ganska mycket att stå i, trots det hade jag en gnagande känsla som störde mig på grund av att jag glömt mobilen. Jag ville ringa och berätta för min man att jag skulle vänta på honom vid busstationen kvart i fem som jag brukade göra. Detta har jag funderat ganska mycket över i efterhand. Varför jag kände att jag behövde ringa honom och berätta om detta då det faktiskt är en rutin som vi brukade ha i "vårt gamla liv". Under morgonen försökte jag hitta min mans mobilnummer på eniro för att ringa honom och berätta om "att vi gör som vanligt, jag har glömt mobilen hemma". Man kan undra varför jag inte kan hans mobilnummer utantill och förklaringen är helt enkelt vanlig lathet då jag är så van att bara leta upp honom i mobilens telefonbok.. Nåväl, jag gav upp mitt letande på eniro ganska snabbt eftersom jag ändå hade en del att göra på mitt jobb.
Vid klockan elva begav jag mig till min andra arbetsplats, där jag jobbade 10% i veckan. Eftersom denna arbetsplats var ny för mig sedan denna höst hade jag inte hunnit få någon egen telefon än vilket innebar att jag var okontaktbar under hela eftermiddagen.
När det var dags för att åka hemåt satte jag mig på bussen och läste igenom instruktioner jag fått från universitetet där jag nästkommande dag skulle göra ett litet uppdrag som samtalshandledare för en grupp, på min egna utbildning. Jag skulle ha varit tjänstledig från mitt gamla jobb den torsdagen och såg framemot detta uppdrag. Under hela bussfärden störde det mig att jag glömt mobilen hemma, jag brukar alltid eller brukade slå en signal till min man om att jag närmade mig busstationen. Nu kunde jag inte göra det och det störde mig väldigt mycket. Jag tror nu att jag undermedvetet kunde känna av att allt inte var som vanligt och det var därför jag kände mig så orolig. Som att jag kände av att "kontakten" med min man brutits av. Tro vad man vill om detta, men jag tror att det kan ligga något i detta - speciellt om man har en väldigt nära och själslig relation med en människa.
När jag kom fram till busstationen ställde jag mig och väntade på det vanliga stället på att min skulle komma och plocka upp mig. Jag höll utkik efter den välbekanta bilen, men det dök aldrig upp. Jag tror att jag stod och väntade i max tio minuter, sedan tog jag ett hastigt beslut om att hinna med stadsbussen hem. Min tanke var att det antagligen hade tjorvat till sig på något vis och att jag ville komma så fort som möjligt för att ringa min man och säga att han inte behövde komma förbi busstationen för att hämta mig. Så jag hoppade på stadsbussen.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Mels blogg

Bloggar om mina mammadagar & små och stora tankar !

RSS 2.0