Snart är det dags för förlossning. Det känns nervöst, läskigt, förväntansfullt och spännande. Det är något som jag i stort sett hela livet trott att jag kommer att gå igenom och det har länge varit något jag tänkt på med skräckblandad förtjusning. Då har det känts så långt borta från min egen verklighet men de senaste månaderna har det såklart blivit en verklighet för mig att det kommer att ske. Jag tror att det är en av de mest häftiga och jobbiga upplevelserna i livet som en kvinna kan gå igenom. Det som känns nervöst är den fysiska smärtan som man inte kan föreställa sig innan och funderingarna över hur man själv kommer att hantera situationen. De senaste dagarna har jag i stort sett enbart haft förlossning i tankarna och förbereder mig mentalt så gott det går. Har lånat en del förlossningsböcker på biblioteket och läst om både profylax, avslappning och dykmetoden etc. Lätt att nästan bli stressad inför alla "metoder". Jag går trots allt in med ett öppet sinne och har inga åsikter eller värderingar gällande smärtlindring före jag är där. Helst vill jag använda lustgas i första hand och epidural i sista hand. Akupunktur och bad testar jag gärna. Har diskuterat en hel del med maken om förlossningen och vilken typ av stöd jag önskar av honom och hur han tänker. Det känns som att vi är samspelta och tänker likadant. Nu inväntar vi bara när det är dags att åka till BB..