Tyvärr är det oftast då "demonerna anfaller" och då menar jag att det är lättare att falla in i negativa tankar och känna väldigt jobbiga känslor.

Anhörigträffen häromdagen rörde om mera än vad jag hade förväntat mig, inom mig känns det som att det blev lite av ett känslomässigt kaos igen.

Igår en dag efteråt träffen kände jag ändå att jag fått lite distans till mötet och kunde uppskatta det mycket mera än vad jag gjorde i torsdags då det nästan bara kändes känslomässigt jobbigt.

Kan inte sluta tänka på alla personer som satt med mig därinne i konferansrummet, med så olika men lika berättelser. Det blev så många känslor i luften och det var en väldigt stark upplevelse på något sätt.

Väldigt många motstridiga känslor i mig efteråt och kanske också att mina egna känslor gällande det som hänt blev tydligare? När ett par i 65-årsåldern berättade att stroken kom i rätt ålder och tid - att maken ändå ska gå i pension nu och då känns återgång til arbetslivet inte som ett problem, då blev det så tydligt för mig att det för mig är tvärtom att en av de sakerna som känns mest sorgliga och jobbiga är det grusade förhoppningarna jag hade inför framtiden och ilskan och sorgen över att det drabbar ett ungt par som nyss gift sig, med ett långt liv framför sig.

Förmodligen är det som är tanken i såna sammahang, att kunna spegla sig själv i andra och deras erfarenheter och på så sätt se sig själv och sin berättelse tydligare.

Allt som allt känns det som att det sattes igång många processer i mig och att jag först idag i min ensamhet kunde känna känslan av hur jobbigt jag tyckte det var att sitta där. Inte bara det utan dendär sorgen som jag känner innerst inne över att det har hänt. Det är inte så ofta jag känner den känslan för att jag tror att det nästan omedvetet blir att jag försöker vara så stark helatiden, för oss båda. Det känns också väldigt motstridigt att sorg och glädje kan bo i samma själ. Jag känner mig glad att jag har min man och att vi trots allt har det bra samtidigt som jag känner en stark sorg över det som hänt och över att det blev såhär, över alla våra erfarenheter under denna tid och de funktionshinder som kvarstår efteråt, över den oskuldsfullhet som inte finns kvar längre.

Ibland som idag kan jag känna mig helt desperat, det är så svårt att hantera sina jobbiga känslor vill fråga någon som vet. Jag vill fråga hur man gör för att ta sig framåt, för att hantera svåra händelser och sorg i sitt liv? Hur gör man när man är fru till en ung man som varit med om en olycka, som till synes är helt som vanligt och som har haft enorm tur men när man ändå ibland känner så mycket sorg och ilska att man inte vet vart man ska ta vägen? Hur gör man, varför finns det ingen manual för sorgearbete? Eftersom jag tagit mig hit idag, snart åtta månader från olyckan så är det paradoxala att  jag kanske ska fråga mig själv hur man gör.

Mitt sätt idag har varit att låta sorgen kännas och gråta tills känslan avtar i styrka. Bara vara kvar i stunden och i känslan.

/M