Idag har jag varit ledig tillsammans med A. Vi var bjudna på återbesök till intensivvårdsavdelning på sjukhuset där A låg efter neurointensiven och innan rehaben. Det som var bra med besöket var att A fick besöka själva avdelningen vilket är bra för att få ihop alla pusselbitar, då det är en tid som han kommer ihåg väldigt suddigt och drömmar har blandats ihop med verkligheten. Vi fick också sitta och prata med en sjuksköterska och en undersköterska och det var sådär, gav mig tyvärr ingenting. Dels har jag/vi redan pratat igenom själva olyckan/konsekvenser/rehab tusen gånger om och om igen och dels så märks det tydligt att personalen på intensiven inte har någon koll på hjärnskador. Kanske är jag känslig men blir irriterad över "klumpiga" frågor och när vårdpersonal inte förstår att en hjärnskada innebär en lång rehabilitering, att "vanligt" folk kanske har svårt att förstå det har jag full förståelse för men personal som jobbar inom intensivvården. Som sagt kanske är det jag som är känslig, har nog kommit in i en period då jag inte hela tiden orkar älta själva olyckan utan ser framåt istället och försöker leva normalt efter våra förutsättningar.