För drygt ett år sedan gifte vi oss och hade en borgerlig, väldigt vacker vigselceremoni utomhus. Vi valde ett stycke ur "Profeten" av Kahlil Gibran om äktenskapet som vår vigselförättare läste upp under ceremonin. Under dessa dagar har jag återkommit till "Profeten" och tyvärr är det ett annat stycke som är aktuellt i mitt liv just nu, det handlar om glädje och sorg.

"Er glädje är er sorg oförställd. 
Och samma brunn som ert skratt stiger ur 
har ofta varit fylld med era tårar. 
Och hur kan det vara annorlunda? 
Ju djupare sorger gräver i er själ, 
desto mer glädje förmår ni rymma. 
Är inte den bägare, som innehåller ert vin,
samma bägare som bränts i krukmakarens ugn? 
Och är inte lutan, som skänker själen tröst,
av samma trä som urholk ats av kniven?

När ni fylls av glädje, skåda då djupt i era hjärtan, 
och ni skall finna att det är endast det, 
som skänkt er sorg, som skänker er glädje. 
Och när ni fylls av sorg, skåda då på nytt i era hjärtan, 
och ni skall se att ni i sanning gråter 
över det som varit er till glädje.

Somliga av er säger: "Glädjen är större än sorgen", 
och andra säger: "Nej sorgen är större". 
Men jag säger er, att de är oskiljaktiga. 
De kommer tillsammans, 
och när en av dem sitter ensam med er vid ert bord, 
minns då att den andre sover i er säng. 

Likt vågskålar är ni förenade 
er sorg och er glädje. 
Endast när ni är tomma, är ni stilla och i jämvikt. 
När skattmästaren lyfter er 
för att väga sitt guld och sitt silver, 
då skall också er glädje eller er sorg stiga eller falla."