Solen i mitt liv har återvänt
För en vecka sedan slog du upp dina ögon. Sedan har din återhämtning gått i raketfart. Från att inte ha kunnat andas själv, till att andas utan respirator, från att inte kunna tala till att kunna tala, från de första stapplande stegen till att kunna promenera utan något stöd, från att bli av med katetern och alla andra slangar. Allt på en vecka! Ett fullständigt mirakel! Nu är du redan på vanlig vårdavdelning i väntan på att få komma till rehabiliteringsavdelning. Allt går så fort så jag inte hinner med mentalt. Du har redan fått komma hem på permis på dagtid! Underbart!
Du ringer mig själv från sjukhuset! Det är så stort och ofattbart.
Så konstigt att min sorg blev den största lyckan jag upplevt. Att jag för någon vecka sedan låg i vår gemensamma säng och kände hur hjärtat nästan brast till att få ligga där igen för första gången efter olyckan och kramas. Så konstigt och fantastiskt.
När jag skrev om att jag ville gå i septembersolen med dig under de gulnande höstlöven... Det blev sant för mig idag. Det var inte septembersolen men det var under oktobersolen och löven sprakade i alla möjliga färger: gröna fortfarande, gula, röda, orangea. Jag fick gå där igen på en promenad hand i hand. Som vanligt som förut i vårt gamla liv men ändå var allt helt annorlunda. Som att självklarheten att gå en promenad tillsammans blivit en totalt osjälvklar sak - en stor gåva som känns så mycket mera efter att ha upplevt det sedan nästan förlorat det och undret att få tillbaka det igen.
Kommentarer
Trackback
