Imorgon - dagen som vi längtat till
Imorgon är det äntligen dags för min man A att bli utskriven från sjukhuset vilket innebär att han flyttar hem igen. Det känns stort! Efter att livet vänts upp och ner på detta vis känns det oerhört stort att få tillbaka lite av vardagsnormaliteten igen. Det är inte bara min man som flyttar, även jag flyttar hem igen efter att ha bott hemma hos min mamma sedan olycksdagen.
Känns på ett sätt märkligt att bo hemma igen och dela vardagen eftersom det definitivt känns som att mycket är förändrat sedan vi bodde hemma sist. Vi bägge två känns som nya människor.
Vi har de senaste elva veckorna gjort en resa som ingen av oss innan kunnat föreställa oss i våra vildaste (mar)drömmar.
Jag är väldigt stolt över oss, hur vi verkligen gjort vårt bästa för att hantera situationen vi hamnat i och stöttat varandra. Det har varit tufft att bo på olika adresser, speciellt då den ena av oss bott på sjukhuset på en rehabavdelning. Det är på många sätt en ganska märklig situation att befinna sig i.
Men imorgon är det vi som äntligen blir sambos igen! Vi har bott tillsammans de senaste fem åren och är vana att dela vardagen tillsammans så längtan efter varandra har varit stor. Dock har vi fått bo tillsammans på helgerna de senaste fem veckorna då min man fått permission - men det är ändå inte riktigt samma sak.
Glad!!!
Vem ska trösta knyttet? Vem ska trösta den anhörige?
Med denna blogg har jag ett perspektiv som anhörig, närmast anhörig till A.
I början, dvs. direkt efter olyckan i den akuta fasen kände jag att det fanns väldigt mycket stöd runtomkring mig och jag fick även mycket respons på mina känslor.
När A så småningom kom tillbaka och vaknade gjorde han så otroligt stora framsteg så snabbt att jag knappt hann med mentalt i utvecklingen. Det var också en tid som innebar mycket euforisk glädje då jag innan under nedsövningen inte ens visste om han överhuvudtaget skulle vakna upp. Efter den första lyckoruschen känner jag mig fortfarande otroligt tacksam över att han lever men samtidigt har också andra, jobbiga känslor växt fram hos mig.
Själva rehabiliteringen (som långt ifrån är färdig än) har varit påfrestande på sitt egna sätt. Tyvärr så händer det allt oftare att jag som fru till A kan känna mig bortglömd av familj och bekanta. Det är många som hör av sig till A och undrar över hur rehabiliteringen går och hur han mår, orkar kan kämpa på etc. Jag blir glad varje gång någon kallar A för en kämpe och säger att han är duktig. Bara att jag ibland undrar om människor runtomkring verkligen inte förstår att jag också i högsta grad är drabbad och att jag också försöker kämpa på så gott jag kan.
Att vara den närmast anhöriga har för mig inneburit att ständigt försöka finnas där för A, peppa och stötta honom varenda dag. Att ständigt ha honom i tankarna och vara orolig. Oro över att han ska orka hålla humöret uppe, oro för att han verkligen visar någon annan än mig när han mår dåligt. Att varje vardag när jag går den korta promenaden mellan centralstationen och jobbet hinna ringa ett samtal till A och fråga om hans schema för dagen och önska honom en bra dag. Sitta på jobbet och konstatera att jag visst glömde ringa honom på fikarasten och känna mig som en dålig fru. Vara den som ser och bemöter allt det som ingen annan ser. Alla tankar och känslor - torka alla tårar som fälls bakom stängda dörrar. Alltid orka lyssna på alla detaljer om rehabiliteringen, ställa frågor och vara engagerad. Jag vill göra allt det jag nämner, men det är också väldigt påfrestande psykiskt att ständigt lyckas med allt detta. Lägg därtill att försöka vara en duktig medarbetare och känna att man kan tillföra något på jobbet trots en längre tids frånvaro. Kanske komma ihåg att ta hand om sig själv också.
Därför blir det så konstigt när människor pratar till A som om han var ensam i allt detta och bakom står jag och känner mig som en statist som bara råkar befinna mig där. Jag antar att det är vanligt vid fall av sjukdom att all fokus hamnar på den sjuka och att de anhöriga lätt glöms bort.
De är få personer som vänt sig till mig och sagt något som enbart varit riktat till mig men de gånger de hänt har det verkligen betytt mycket för mig och gett mig enorm styrka. Att någon sett mig och förstått att det inte bara är A som har det tufft just nu. Att vi sitter i samma båt men ror olika åror, tunga bägge två men på olika sätt.
Till exempel är det många familjemedlemmar som ringer A men inte mig. Bara ett litet sms, en hälsning på facebook - bara ett litet hur är det? Det skulle betyda så mycket för mig just nu.
Bloggen - min klagomur
Om man läser min blogg framstår jag förmodligen som en riktig gnällkärring som bara ältar och klagar. Nu kan jag i och för sig avslöja att bloggen inte direkt är välbesökt, om jag förstått statistiken rätt så har jag haft runt två stycken besökare och noll sidvisningar i november. Skulle tippa på att det är de två personerna som läst som jag gett bloggadressen till. Än så länge är det en blogg jag håller lite för mig själv, kanske delar med mig adressen till några få utvalda personer och med tiden kanske det kan bli en blogg som jag inte smusslar med, utan öppet delar med mig för att ge en inblick i hur en hjärnskada kan påverka- inte bara den drabbade utan också de närmaste runtomkring.
Just nu känns det som att bloggen måste få vara min klagomur, min ventil där jag låter alla känslor och tankar finnas fritt utan att bli dömda som löjliga eller överdrivna. Bara vara M, 26 år som har en gått igenom en overklig, tuff höst.
För det mesta är jag ganska positiv eller åtminstone försöker göra mitt bästa för att vara positiv och se ljusglimtarna. Jag försöker så gott jag kan vara en positiv och stöttande fru till min man och sen jag börjat jobba sitter jag inte och pratar rehab eller hjärnskador i fikarummet. Om någon frågar berättar jag men för det mesta försöker jag vara så "normal" jag kan.
Sedan olyckan har jag försökt hitta bloggar, artiklar eller egentligen vad som helst som handlar om anhörigas erfarenheter kring en liknande händelse. Jag har hittat en del, men det är inte så mycket. Kanske är jag dålig på att söka eller så finns det inte så mycket. Det mesta jag hittat är om stroke och oftast handlar det om personer bra mycket äldre än vad min man är. Nu låter jag lite elak och dryg men jag kan inte riktigt identifiera mig i Rune 78 år och hans fru efter en stroke. Även om det givetvis är lika hemskt, men vi är inte ens 30 år fyllda och står i startgroparna av ett gemensamt liv och då känns åldern som en viktig del att identifiera sig med. Det finns en hel del kring personer som fått mycket värre men efter en olycka och det kan jag inte heller riktigt känna igen mig i eftersom min man inte sitter i rullstol och har klarat sig väldigt bra på det viset.
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/kropp-och-halsa/minnet-kvar-men-kroppen-ville-inte-lyda_506889.svd
Denna artikel hittade jag på Svenska dagbladet och den stämmer väldigt bra överens med min mans olycka. Hjärnblödning, nedsövd lika länge på Karolinska universitetssjukhuset och kyldräkten, lunginflammationen känner jag också igen. Däremot inte så mycket efter olyckan.
Kan rekommendera hela artikelserien förresten, väldigt intressant.
Nu ska jag berätta om min dag i korta drag.
Jag är fortfarande sjuk och hemma från jobbet. Dock var jag tvungen att åka ett par tunnelbanestationer till min läkare för att få ett kompletterande sjukintyg. Detta på grund av att försäkringskassan tydligen finner mina sjukintyg otillräckliga och vill ha ytterligare information om varför jag inte har kunnat arbeta efter att min man fått en traumatisk hjärnskada. Jag har alltså fortfarande inte sett röken av den sjukpenning jag borde få för några veckor i september-oktober. Eftersom jag ändå var där och betalade för mitt besök bad jag min läkare skriva ut ett recept för min elaka hosta som de senaste dagarna gett mig riktigt otäcka hostattacker. Jag fick recept på en hostmedicin som jag redan upplever att har gjort min hosta mindre aggressiv. Efter att vi var färdiga postade jag sjukintyget igen till försäkringskassan och nu hoppas jag att de finner kompletteringarna fullständiga och kan fatta ett beslut om att betala ut sjukpenning. Resten av dagen har gått i stillsam takt, jag har verkligen försökt vila upp mig så gott det går. Känner mig fortfarande lite matt av febern men jag hoppas att det går åt rätt håll nu så att jag snart är tillbaka på jobbet igen.
När jag läser det jag skrivit igår märker jag att jag växlat mycket mellan att skriva i presens och i imperfekt vilket gör att texten inte känns helt hundra. Jag tror att det är för att när jag skrev glödde tangenterna för det gick fort och jag återupplevde dagen i mina tankar vilket gjorde att det ibland blev som om det hände i nutid även om tanken var att skriva i dåtid... Hur som helst har jag nu dokumenterat den ödesdigra dagen, det känns viktigt.
Del två - olycksdagen
När äntligen kom hem till oss efter att ha åkt stadsbussen hem möttes jag av ett tomt hem. Mobilen låg på hallbyrån, precis som jag misstänkt och min första tanke var att jag skulle ringa till min man och meddela att jag var hemma nu. Istället för det telefonsamtalet möttes jag en mobilskärm som meddelade att jag hade missat ett flertal samtal varav flera från min mans syster och övriga familj samt ett obekant 08-nummer. Jag hade även fått ett sms från min mans syster där hon skrev att A varit med om en olycka, skrapsår och armfraktur. Åkt ambulans till Karolinska sjukhuset. Sms:et hade inkommit redan tidigt på morgonen. Nu var klockan runt fem på kvällen. Det började spridas en isande känsla i magen. Jag bläddrade fram min mans syster i telefonboken i mobilen, tryckte på ringsymbolen och väntade. Sekunderna innan hon svarade kändes ungefär som nanosekunden innan en vattendroppe bildas i blandaren bara för att släppa taget och falla ner. Känslan var ungefär så, som att det fortfarande fanns en chans att vattendroppen inte faller. Det kanske bara är skrapsår.
Jag kommer inte exakt ihåg samtalet men jag tror att det första min mans syster säger till mig är " M håll dig lugn, men.." Sedan tror jag att hon sa som det var, att min man fått en blödning och hade förts med ambulanshelikopter till Karolinska, opererad nu och att hans lillebror var där nu. Jag tror att vi bestämde att hon så fort som möjligt direkt efter jobbet klockan sex skulle komma hem till oss. Jag kommer inte ihåg för att jag drabbades av en kraftig känsla av overklighet, att det inte skedde på riktigt. Jag tror att jag frågade om det var farligt, jag tror att jag frågade om han kommer att dö men jag vet inte säkert. Blödning i huvudet, hjärnblödning det var väl det min morfar fick tänkte jag. Barndomsminnen på sjukhuset flimrade förbi i huvudet, morfar sängliggande i flera år efter slaget mot huvudet, ibland i rullstol men oftast i sjukhussängen. Vad det som hänt min man? Gråten kom ganska snabbt och jag kommer ihåg att jag tänkte "överreagerar jag?". Jag fick inte ihop i mitt huvud vad en blödning i huvudet kunde betyda och vad som skulle hända. Allt bara snurrade och jag kände mig trög i huvudet.
Jag fick också ett väldigt konstigt och rationellt tänk kring att jag behövde meddela kursansvariga på min utbildning, att jag inte kunde komma och göra mitt uppdrag som bestämt. Eftersom klockan redan var över fem gick det inte att få tag på någon på institutionen på universitetet. Härefter började jag maniskt leta efter privata telefonnummer till kursansvariga på eniro och på nätet. Jag hittade inget. Då fick jag tanken om att jag kanske kunde få fram nummer till en kursansvarig genom att ringa min chef som jag visste är vän med denna person. För att få privattelefonnummer till min chef kom jag på att jag kunde ringa en kollega till mig som jag visste umgicks privat med min chef. Synd bara att jag inte hade hennes nummer. Dock hade jag en annan kollegas nummer som jag visste hade numret till den föregående kollegan och jag skickade sms till henne. Det låter snurrigt och det var snurrigt, vid dethär laget fungerade inte min tankeverksamhet helt normalt längre. Flera veckor i efterhand sa den sistnämnda kollegan något om ett telefonsamtal jag haft med henne under olycksdagen. Då visade det sig att jag ringt henne och berättat vad som hänt, dock har jag inget minne av detta själv.
Jag kände mig väldigt okoncentrerad och splittrad och höll på med flera saker samtidigt. När jag inte jagade telefonnummer försökte jag få tag på min mamma på hennes mobil men kom enbart fram till hennes röstbrevlåda. Däremellan försökte jag ringa till min lillebror och pappa. Till slut fick jag tag på min lillebror och min pappa, jag undrade om min lillebror hade telefonnumret till min mammas jobb för jag antog att det var därför jag inte fick tag på henne. Nej, det hade han inte däremot tyckte han att jag skulle ringa till min mammas särbo vilket jag också gjorde. Han svarade direkt och jag frågade om han kunde numret till min mammas jobb. Då sa han att min mamma var hemma hos honom och att hon förmodligen glömt mobilen på ljudlöst i jackfickan efter jobbet. När jag äntligen kan prata med mamma och berättar för henne vad som hänt började hon gråta direkt. Det kändes inte som ett bra tecken. När detta var avklarat googlade jag på hjärnblödning men blev inte klokare, det kändes som att jag inte var kunde ta in någon information över huvudtaget. Jag ringde även min mans lillebror som var på väg hem från sjukhuset där han redan varit och besökt min man. Vi bor en bra bit ifrån sjukhuset och anledningen till att min mans lillebror redan varit där var att han jobbade i närheten. Vi bestämde att han skulle komma förbi vår lägenhet och jag fick telefonnumret till avdelningen där min man befann sig. Eller om det var av min mans syster redan innan, jag vet inte eftersom det är lite suddigt med minnet för min del när det gäller alla telefonsamtal kors och tvärs. Efter en stund kom min mans lillebror hem till oss, han stannade bara en stund. Han verkade vara nästan oberörd, i efterhand har jag förstått att han förmodligen befann sig i chocktillstånd som vi alla andra anhöriga.
Efter hans korta besök tänkte jag att jag måste försöka få i mig en bit mat för att inte tuppa av. Jag värmde lite pasta med köttfärssås från dagen innan men tog bara ett par tuggor, jag kände ingen matlust överhuvudtaget. När min mans syster äntligen kommer satt hon och ringde till min mans föräldrar och gjorde upp planer om att åka till sjukhuset och jag ringde till avdelningen. Jag visste inte vad jag ska skulle säga förutom att jag är fru till A. Jag fick prata med en väldigt gullig och förstående, manlig sjuksköterska. Han förklarade vägen till sjukhuset och vilken byggnad, tyvärr gick det in från ena örat på mig och ut från det andra - jag var kunde inte ta in någon information. Det som kändes väldigt märkligt var att han sa att han befann sig i samma rum som min man och jag hör att han halvropade till min man att " din sambo är i telefonen" varefter jag rättade honom och sa att jag är hans fru. Det kändes helt sjukt att min man var där i samma rum som den gulliga sjukskötaren.
Efter samtalet lyckades jag tänka rationellt och tog min jobbryggsäck, slängde i min laddare för mobiltelefonen, ett äpple och ett päron samt min mans vigselring (som han aldrig har på sig på jobbet för att inte förstöra den).
Sedan begav vi oss med min mans syster i vår bil och plockade upp min mans föräldrar. Alla var chockade och någonstans tror jag att ingen av oss tagit in allvaret i situationen. Jag frågar om min mans syster vill ha en frukt och en av oss tar äpplet och den andra päronet. Jag tror att jag tog päronet. Under hela bilfärden har jag en stark känsla av overklighet. Men även en känsla av att plötsligt befinna mig i en mardröm, totalt maktlös - som en liten spelbricka som flyttats till fel spelplan i livets spel. Resan till sjukhuset känns så lång och jag vill aldrig komma fram samtidigt som jag mer än något annat vill komma dit och se och känna min man.
Vi kör fel och uppgifterna om hur vi ska hitta fram som jag fick i telefon hade varit användbara men jag orkade inte tänka, jag ville bara att någon annan skulle tänka åt mig.
När vi väl kom fram parkerade vi bilen och hittade till rätt byggnad - neurocentrum. Då kände jag ett starkt behov att bara gå in till avdelningen och träffa min man. Jag tyckte att de andra gick så långsamt, jag ville bara gå in direkt!
När vi väl kom till rätt avdelning fick vi sätta oss i anhörigrummet, ett äckligt ångestladdat rum ingen människa någonsin vill sitta i. En läkare och den gulliga sjukskötaren tog emot oss och berättade vad som hänt och jag kommer inte ihåg mycket av vad som blev sagt. Förutom de allvarliga ögonen och det allvarliga tonläget, min egen gråt och ångesten i kroppen. Vi fick gå in två åt gången till min man. Först ut var jag och min mans syster. Korridoren kändes så lång innan vi kom fram, sal 4. Hans säng låg mittemot dörren vilket innebär att det första synintrycket som mötte oss var min man i en traumasäng, med bandage på huvudet, ordentlig blåtira på ena ögat, skena med bandage på ena armen och syrgasmask på munnen. Det står minst tre stycken personal runt honom och säger "A, glöm inte att andas - andas nu! Nu är din fru här A, din fru är här!". Hela situationen kändes konstig, absurd och mardrömslik. Min man var allt annat än som vanligt. Han var vid medvetande men ändå totalt borta, hans blick irrade runt utan ta fäste och han fäktade med armar och ben och ville ta av sig syrgasmasken. Jag ville säga många saker till honom, hur mycket jag älskar honom och att betyder allt för mig men hela situationen var så overklig att jag kände mig stum och okapabel till att säga något vettigt. Jag kommer ihåg att både jag och min mans syster noterade att han kunde röra på benen, förlamning utesluten var vår slutsats och det kändes som en lättnad mitt i all kaos. Vi gick ut för att låta föräldrarna gå in. Vi satt i det mörka anhörigrummet och turades om att gråta. Höstmörkret hade sänkt sig utanför fönstret och ångesten i rummet var så stor att det nästan gick att ta på den med händerna. Allt kändes som en mardröm samtidigt som det var overkligt, som att leva i en skräckfilm och ha en av huvudrollerna.
När min mans föräldrar varit inne hos honom samlades vi alla igen i anhörigrummet, igen kom läkaren in och förklarade att min man nu skulle sövas ner för att hans hjärntryck var för högt och att hans hjärna behövde maximal vila. Räkna med minst 6 månaders rehabilitering sades det till mig. Det kändes som att mitt liv plötsligt bara tog en riktning jag aldrig räknat med. Minst 6 månaders rehabilitering, min man?
Det gick inte att förstå att detta hände på riktigt, att det var mitt liv.
Efter en stund fick vi gå in igen två och två. Denna gång låg min man nu kopplad till flera olika maskiner, med slangar överallt och andades med hjälp av respirator. Inte en livstecken i sikte och bara ett blinkande och pipande av alla maskiner.
Efter att hans föräldrar också varit inne hos honom en andra gång gick vi mot hissarna för att lämna avdelningen. Den gulliga sjukskötaren pratade med oss innan vi lämnade avdelningen och han riktade sina ord mot mig som bara grät, hans ögon var bruna och hela han utstrålade empati. Jag tror att han sa att det är viktigt att sova, att jag i synnerhet behöver sömn.
Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om i bilen men någonstans under kvällen gång hade det blivit bestämt att jag skulle åka hem till min mamma som bodde närmare sjukhuset. Vi körde fel först och när vi kom fram möttes vi av min gråtande mamma ute på gatan där hon bor. Vi gick in till hennes lägenhet och satte oss i vardagsrummet i soffan, jag tror att vi pratade om att det inte gick att göra något annat än vänta. Vid detta läge började jag känna av ett ganska kraftigt illamående och lutade mitt huvud mot knäna och önskade att jag fick vara ensam utan alla människor. Efter en stund åkte min mans föräldrar och hans syster hemåt med vår bil, jag kände mig riktigt dålig och hade en dunkande huvudvärk samtidigt som jag mådde illa. Jag lutade mig mot diskbänken och min mamma hämtade en plasthink som jag sedan spydde i och jag mådde så dåligt rent fysiskt att jag bara ville lägga mig ner och somna och glömma allt som hade hänt. Det var som att kroppen tog över när psyket överbelastades. Jag gick och la mig och ville sova, min mamma försökte mata mig med yoghurt - jag mådde fruktansvärt illa och hade inte ätit på flera timmar och ville inte äta. Jag fick alvedon eller någon huvudvärkstablett av min mamma och sedan fick jag äntligen somna. Sömnen var som en befrielse och jag sov en djup, drömlös sömn.
Dagen då livet vändes upp och ner
Trots feber och en hosta som vägrar ge med sig har jag svårt att komma till ro och vila. Tankarna snurrar runt i mitt huvud och det är svårt att sluta tänka på allt som varit, är och komma skall.
Jag känner mig så insnöad i olyckan och allt som följt efter det, det känns nästan omöjligt att inte tänka en enda tanke utanför allt det.
Jag tänkte försöka återge dagen som förändrade livet, dagen då min var med om sin olycka.
Jag tror att det kan hjälpa mig i bearbetningen att sätta ord på vad som hände och vad jag kände. Även om jag skrivit en hel del under denna tid, både i bloggen och i en egen dagbok för hand har jag hittills aldrig berört själva olycksdagen.
Kvällen innan olyckan var jag iväg och utnyttjade mitt nyinförskaffade årskort på Friskisosvettis. Jag var på en danspass vid namn fuego, säsongens nyhet på höstschemat. Det är en blandning av salsa, samba och mambo - vet inte om jag prickade in alla rätta danser nu men hursomhelst dans inspirerad latinodans. Det var väldigt trångt i lokalen och många som var nyfikna på det nya passet, jag kommer ihåg att jag kände mig väldigt stel och odansant men att det ändå var roligt att få röra på sig till den rytmiska musiken.
Efter passet skulle min man komma och hämta mig och jag stod och väntade på honom vid parkeringen, lätt irriterad över att han var sen. Naturligtvis känns det väldigt onödigt med tanke på vilka långt värre saker det finns i livet. Kvällen förflöt ganska snabbt och precis innan läggdags satt vi och tittade på ett hundprogram på tv:n med hundcoachen Ceasar. Det var som vilken vanlig vardagskväll somhelst och ingen av oss anade vad som väntade under det kommande dygnet.
Olycksdagen var en onsdag, den 7 september. En dag som jag misstänker att jag aldrig kommer att glömma. På morgonen gick vi upp tillsammans, tidigt i ottan som vanligt. Åt gröt som tillagats i mikron i exakt två minuters tid, följde våra sedvanliga morgonrutiner helt enkelt. Min man körde mig till busstationen och lämnade av mig där, jag tog sedan bussen mot staden där jag jobbar. Tänk om jag hade vetat att det var sista gången jag satt med i bilen som passagerare då min man kör. En konstig tanke.
Någon gång under morgonen upptäckte jag att jag hade glömt mobilen hemma. Det retade mig oerhört mycket. Jag kan tillägga att detta händer i snitt två gånger om året, om ens det.
Under morgonens timmar var det ganska mycket att stå i, trots det hade jag en gnagande känsla som störde mig på grund av att jag glömt mobilen. Jag ville ringa och berätta för min man att jag skulle vänta på honom vid busstationen kvart i fem som jag brukade göra. Detta har jag funderat ganska mycket över i efterhand. Varför jag kände att jag behövde ringa honom och berätta om detta då det faktiskt är en rutin som vi brukade ha i "vårt gamla liv". Under morgonen försökte jag hitta min mans mobilnummer på eniro för att ringa honom och berätta om "att vi gör som vanligt, jag har glömt mobilen hemma". Man kan undra varför jag inte kan hans mobilnummer utantill och förklaringen är helt enkelt vanlig lathet då jag är så van att bara leta upp honom i mobilens telefonbok.. Nåväl, jag gav upp mitt letande på eniro ganska snabbt eftersom jag ändå hade en del att göra på mitt jobb.
Vid klockan elva begav jag mig till min andra arbetsplats, där jag jobbade 10% i veckan. Eftersom denna arbetsplats var ny för mig sedan denna höst hade jag inte hunnit få någon egen telefon än vilket innebar att jag var okontaktbar under hela eftermiddagen.
När det var dags för att åka hemåt satte jag mig på bussen och läste igenom instruktioner jag fått från universitetet där jag nästkommande dag skulle göra ett litet uppdrag som samtalshandledare för en grupp, på min egna utbildning. Jag skulle ha varit tjänstledig från mitt gamla jobb den torsdagen och såg framemot detta uppdrag. Under hela bussfärden störde det mig att jag glömt mobilen hemma, jag brukar alltid eller brukade slå en signal till min man om att jag närmade mig busstationen. Nu kunde jag inte göra det och det störde mig väldigt mycket. Jag tror nu att jag undermedvetet kunde känna av att allt inte var som vanligt och det var därför jag kände mig så orolig. Som att jag kände av att "kontakten" med min man brutits av. Tro vad man vill om detta, men jag tror att det kan ligga något i detta - speciellt om man har en väldigt nära och själslig relation med en människa.
När jag kom fram till busstationen ställde jag mig och väntade på det vanliga stället på att min skulle komma och plocka upp mig. Jag höll utkik efter den välbekanta bilen, men det dök aldrig upp. Jag tror att jag stod och väntade i max tio minuter, sedan tog jag ett hastigt beslut om att hinna med stadsbussen hem. Min tanke var att det antagligen hade tjorvat till sig på något vis och att jag ville komma så fort som möjligt för att ringa min man och säga att han inte behövde komma förbi busstationen för att hämta mig. Så jag hoppade på stadsbussen.
Jag lever och gör mitt bästa
Hej bloggen,
du har varit försummad en längre tid igen.
Det är för att jag sedan en dryg månad gått tillbaka till att jobba vilket innebär en hel del mindre tid till skrivande och reflekterande. Det har blivit mera av varan stänga av och åka till jobbet, sköta det man ska. Problemet är bara att när man väl stängt av så är det så svårt att öppna portarna till sitt inre och alla känslor som myllrar därinne. För det tar tid att känna och det tar tid att gråta. Jag har på sistone inte orkat ta den tiden på vardagskvällarna efter en jobbdag. Nu har jag gått och blivit sjuk och är hemma från jobbet idag. Inte så lyckat med tanke på att jag under större delen av hösten varit sjukskriven. Jag har inte haft en heltidslön sedan juli 2011, ett konstaterande. Nu är det som det är och min hälsa får gå före. Jag har inte råd med att få någon elak följdsjukdom som gör att jag är sjukskriven en längre period (igen).
Så fort jag är stilla och vilar i mig själv så kommer känslorna ikapp mig. Så var det bara för någon timme sedan imorse då jag gick upp ur sängen, ringde min chef och sedan när jag bredde mina rostade mackor med smör och kokade mitt morgonkaffe så kom tårarna. Dom har runnit under hela morgonen.
Hur många tårar kan en människa ha?
Det är sorgen som rör sig därinne, vill ut för att den finns där fortfarande. Det är sorgen över att det hände, att det är min man som fick en traumatisk hjärnskada.
Det känns som en förbjuden sorg och en osynlig sorg. För han fick behålla livet, han överlevde och fick inga fysiska men. Han fick ingen ryggmärgsskada, han kan gå och stå upp, tala etc etc. Varför vara ledsen? Han ligger inte nedsövd längre och nu är allt bra igen. Ja - precis. Nästan så att jag själv börjar tvivla på varför jag ska vara ledsen? Vilken rätt har jag att vara ledsen när allt gick så bra!?
Tyvärr så känns det som att människor runtomkring inte förstår att det inte är över. Det mest akuta skedet är över men jag och min man lever med konsekvenserna varje dag. Konsekvenserna är abstrakta och det går inte att sätta fingret på vad det är egentligen. Kanske handlar det om att vi båda på varsitt håll och tillsammans håller på och bearbetar en traumatisk kris. Gör ett slags sorgearbete trots att ingen gått bort. Vi sörjer vårt gamla liv, den gamla A och M. Dom vi var innan. För det kommer alltid att finnas ett före och ett efter. Det är det som inte syns utanpå, att det kan framstå som att "men nu är ju allt bra igen". Trots att det inte alls är bra igen och det är definitivt inte som vanligt. Det kan kännas väldigt knepigt att veta hur man själv ska förhålla sig till sin omgivning då det inte känns helt okej att vara öppet ledsen.
Nu blir det bara många ostrukturerade tankar om flyter runt - men det är riktigt skönt och nyttigt att skriva av sig.
