Ikväll känner jag mig som en riktigt bitter*****.

Egentligen har jag ingen anledning alls, har inget att klaga på. Haft en hyfsad måndag, stressfritt och ganska behagligt. Ett bra liv, ett liv att vara tacksam för.

Ändå känner jag mig så jävla bitter ikväll.
Det började med att jag gick in på den där förbannade ansiktsboken som ibland kan vara rena mördarpillret mot en känslig sinnesstämning. Blir så arg och less på mitt egna liv.
Vill inte vara frun som idag får ett telefonsamtal från neuropsykologen från hjärnskaderehab för att bli inbjuden till en samtalsgrupp för anhöriga partners (och ja jag är jätteglad för den chansen innerst inne!). Vill inte vara paret som sitter och diskuterar hjärntröttheter och huruvida den ena kommer kunna jobba heltid igen. Vill inte vara frun som vars man säger att han är glad att min önskan om grönan i år inte blev sann för att det skulle bli en riktig utmaning att orka med. Vill inte ha en rättegång om ett par veckor att gå på.
Blir så innerligt trött på alla dessa ingredienser i mitt liv.

Blir aå trött på att ingen säger att JAG är duktig. Jag har längtat såå mycket efter att få någon somhelst bekräftelse på att "ja, Mel du kämpar på tappert!"

Men hade jag varit en sliten småbarnsmorsa som klagade på för lite sömn hade alla kommit och ryggdunkat mig för att jag är en sån kämpe. För att alla kan och vill identifiera sig med att bli förälder och den omställningen det innebär.

Men inte en jävel vill identifiera sig med den omställning vi har gått igenom.

PRUTTgrejer.
Nu går jag ut och tar en promenad och rensar ut bitterheten ur systemet.

/Bitter Mel

Vad fort dagarna går!
Snart ligger ännu en helg bakom mig och vi går med stormsteg mot hösten.
Vi har haft det väldigt lugnt och spenderat lördagen med lite shopping - nya byxor och massor med strumpor blev det. Vet inte vad som är grejen med strumpor men jag lyckas alltid slarva bort den ena strumpan av ett strumppar och kan bli helt tokig en stressig vardagsmorgon då det inte finns ett endaste helt strumppar.. Men no moore strumpstress för mig!

Idag gjorde vi något väldigt trevligt, vi hade nämligen en fika"date" med ett annat par som också gått igenom väldigt mycket tillsammans under det senaste året. Tjejen känner min make genom att även hon spenderat mycket tid på senaste rehabavdelningen och dessutom har de varit i samma sk. orienteringsgrupp. Orienteringsgrupp är en grupp där patienter fått chans att samtala kring olika teman i grupp med hjälp av en professionell samtalsledare. Då lär man känna varandra ganska snabbt på djupet då det såklart är väldigt personliga tankar och känslor man delar med varandra.

Därför var det jättekul att få träffa L som jag hört så mycket om. Hennes sambo har jag faktiskt träffat vid ett tidigare tillfälle, vid en anhörigträff på sjukhuset.

Det kändes väldigt befriande och annorlunda (på ett positivt sätt) att kunna träffa ett annat par som har gått igenom något liknande och som man kan sitta och prata helt öppet med om hjärntrötthet, försäkringskassan och huruvida man kommer kunna arbeta heltid igen eller inte. Plötsligt helt normala samtalsämnen med ett annat par, kändes bra!

En annan sak som verkligen gjorde mig glad, det var när jag fick höra att A pratat mycket om mig under sin tid i orienteringsgruppen och att de andra i gruppen tyckt att de önskade att alla närstående kunde vara lika förstående och snälla som jag verkar vara (baserat på det min man sagt om mig). Det var lätt en av de bästa komplimangerna jag fått, blev så glad i hjärtat!


/Mel

Rapport från nattens bravader.

Jag, min mamma, makens syster med sambo begav oss ut i sommarnatten på Söder för att se maken springa Midnattsloppet på Stockholms gator. Det var en påtagligt nervös make jag hade och i ärlighetens namn var jag också riktigt nervös innan men tyckte att jag lyckades hålla min nervositet i schack.
Vi såg i stort sett inget av själva loppet då det var så himla mycket folk ( 30 000 löpare och publik) och då vi hade målet i sikte. Maken var anmäld till andra startgruppen utav sju och påbörjade sin löpning redan vid halvtiotiden.

Midnattsloppet är en stor folkfest och det var mycket folk, mycket buller och ljud, flera band som spelade runt sträckan, fyrverkerier etc.
När vi väl var där (och det var första gången jag var och såg Midnattsloppet) tror jag att vi alla blev fundersamma över hur det skulle gå. Kort sagt var det massor med intryck och stimuli längs hela loppet och det är extra svårt att behålla fokus då man har svårigheter att koncentrera sig när det är mycket som händer runtomkring en. Lägg till ett kraftigt synbortfall, vilket innebär att du inte alls ser vad som händer till höger om dig och detta i samband med minst 2000 andra som springer med dig - som sillar i en burk. Att dessutom ta ut sig till max fysiskt och förbruka massor av energi till att kompensera för sitt synbortfall gör att det var en utmaning på många plan för min make.

I mål kom han och på den (i mitt tycke helt fantastiska tiden!) på 43 minuter och 19 sekunder. Hans personliga mål var att springa på 45 minuter.

När han kom i mål blev vi dock alla väldigt oroliga, själv blev jag sjukt orolig då han betedde sig precis som efter att ha vaknat upp från sin koma - det var som en flashback, en obehaglig sådan.
Han var vinglig, kroppen lealös och talet sluddrade.
Senare fick vi veta att han precis vid målet blivit plockad åt sidan av personal från sjukhustältet för att han varit nära svimning.
Efter en stunds vila så blev han sitt vanliga jag igen men det var tydligt att alla krafter gick åt.

Det var otroligt många känslor vid mål - för oss alla, efter allt som hänt under snart ett års tid. Det var tårar som sprutade och lyckokänslor.

Jag förstår att det för många andra är en liten grej och inget alls att skryta om, och säkert framstår vi som smått konstiga idag då vi skrikit ut vår glädje och "gjort en stor sak av det hela".

Men för oss var detta enormt stort.
Det går kanske inte att förstå om man själv inte varit den som bevittnat hela resan. För mig kändes det enormt att ha varit med från dagen då jag fick telefonsamtalet, sett min man ligga och andas med hjälp av respirator, hålla den livlösa handen, de första vingliga stegen med gåbord och gåbälte, den onda huvudvärken och alla månader på rehab och sjukhus. Med allt det i vår ryggsäck kändes det helt fantastiskt att se min man gå i mål, att ha sett honom göra resan från botten till topp. Att få midnattsloppmyntet i handen av maken som gav den till "världens bästa fru".

Obeskrivligt! Glömmer aldrig den natten!

Inatt gäller det.
En vanlig natt för många men en stor dag för mig.

Idag springer nämligen min fina make milen på Stockholms gator.
Jag är redo. Jag har tagit på mig min blommiga klänning, mina naglar är lackade i mörkaste rött och natten är min. Det har gått elva månader och elva dagar och det ska bli så himla häftigt. A - du är min alldeles egna mirakelman!