I måndags var det dags för RUL dvs. rutinultraljudet. Det var dock inte det första ultraljudet vi gjort, vi "fuskade" faktiskt och gjorde ett tidigt ultraljud privat i vecka 13. Jag vet inte hur vanligt det är att göra så, orsaken till att vi gjorde det var oro och såklart även möjligheten att få graviditeten "bekräftad". 

 

Första ultraljudet vi gjorde var kanske den mest konstiga upplevelse jag varit med om. Jag visste såklart att jag var gravid, men helt säker kan man ju inte vara och det är svårt att greppa att det faktiskt finns en liten varelse därinne inuti mig. Tror att det är ganska vanligt med den overklighetskänslan, åtminstone vid den första graviditeten då man aldrig tidigare upplevt det mirakel som det faktiskt är att vara gravid. 

Jag var fruktansvärt kissnödig innan ultraljud nummer 1 men höll mig på grund av att klinikpersonalen klistrat en lapp på toalettdörren om att inte kissa strax innan. Det roliga var att vid ultraljudet visade barnmorskan min urinblåsa som naturligtvis var väldigt full och hon utbrast "Oj!! du är verkligen kissnödig! vad duktig du är som orkade vänta.." Det tyckte jag är ett lite roligt minne från den gången.

Känslan när barnmorskan satte ultraljudsapparaten mot magen och jag låg på britsen och poff - dök bilden upp där på skärmen på väggen precis framför mig. En ögonblicksbild inifrån livmodern - och en liten krabat! 

Det var så himla konstigt att greppa det, att det faktiskt fanns en liten därinne - på riktigt!

Det kändes som en chock över att jag faktiskt inte inbillat mig graviditeten samtidigt som det var enorm glädje och lycka.

 

Vid RUL i måndags så var det inte riktigt en lika omvälvande upplevelse som vid första UL:et, inte på samma sätt, då jag/vi faktiskt redan visste att det fanns en liten där och visste hur själva proceduren går till. Men det var ändå en underbar, fascinerande upplevelse att se lilla krabat därinne. Precis som vid första ultraljudet var krabat riktigt aktiv därinne och låg först på mage, sedan på rygg och viftade även med lilla armen. Så himla häftigt!

Barnmorskan konstaterade att krabaten hade ett kön, och jag greps av en lust att få veta direkt om det är en pojke eller flicka men som vi bestämt innan konstaterade maken att det fick bli en surprise för oss.

Så vi gick därifrån utan veta om det är en hon eller han och jag känner mig nöjd med det valet även om jag ska erkänna att jag är riktigt nyfiken och lite avundsjuk på barnmorskan som är den enda som faktiskt vet könet på vår lilla krabat. Har funderat mycket på vem det kan vara därinne, det kan vara en pojke.. kan vara en flicka och vi vet inte alls vad det är:) Det ska bli riktigt spännande att se om det är en liten pojke eller flicka.

 

Sammanfattningsvis kunde jag aldrig ana att det var en så häftig och underbar känsla att se sitt barn för första gången. Visst kunde jag tänka mig det innan att ultraljudet säkert var en speciell sak men nu när jag upplevt det själv så är det så mycket större än vad jag kunde tänka mig innan. Känslan jag känner när jag tittar på bilderna från ultraljudet är verkligen lycka och stor ömhet mot det lilla livet. 

Ni som är gravida och har ultraljudet framför er - ni har verkligen något häftigt att se framemot!

 

 

Nu har det blivit dags för mig att berätta här på bloggen om något som fortfarande är litet, men som samtidigt är det absolut största som hänt för oss.

Hela det nya året 2013 har präglats av det lilla livet som växer inuti mig och ja, vi ska (om allt fortsätter att gå väl) bli föräldrar i år till en liten krabat.

 

Vi trodde att vi skulle vandra Inkaleden sommaren 2013 men ödet hade visst andra äventyr i siktet för oss. Visst hade jag undrat att de där dagarna var sena och till slut blev vi tvungna att faktiskt göra ett test Annandag jul förra året.

Det var en liten chock att se det där "berömda" plusset och faktiskt inte alls som jag föreställt mig att det skulle vara nämligen inte helt planerat och beräknat. Men livet blir visst inte alltid exakt som man tänkt sig, det om något har jag lärt mig de senaste åren i mitt liv.

Det var en helt obeskrivlig känsla att få veta att vi väntade vårt första barn och det var både tårar och skratt. Vi skålade in det nya året 2013 i alkoholfritt bubbel och det känns som det mest spännande året hittills i våra liv!

 

Efter en väldigt tung tid i våra liv känns det som att alla tårar, all sorg kommit tillbaka i form av glädje och lycka! Efter att länge ha haft en gnagande framtidsoro i maggropen har den förbytts till en spirande framtidstro. Det är inte så lätt att förklara men efter en lång tid som präglats av tråkiga och tunga tankar har denna nyhet slagit ner som en enorm glädjebomb i våra liv och i stort sett suddat ut allt det tråkiga. Fokuset har skiftat och just nu är det helt och hållet riktat mot det lilla livet som växer. 

 

 

 

Idag har vi varit iväg på RUL dvs. rutinultraljudet och sett det lilla hjärtat picka och vår lilla Krabat röja runt i magen. Vi har gjort ett tidigt ultraljud för några veckor sedan och det som är lite förvirrande är att vi fått två olika datum för beräknad födsel. Jag vet inte vilket datum man ska förlita sig på och det spelar egentligen ingen roll då det mycket väl kan gå över tiden ändå. Men det hade varit roligt att veta exakt på dagen hur långt gången jag är.

Som det ser ut kommer bebisen i slutet av augusti i år :-)

 

Framöver kommer bloggen att handla mycket om det stora som sker, vår väntan och graviditeten. Krabaten har vi döpt lillen till och det namnet kommer säkerligen att nämnas några gånger här på bloggen under de kommande månaderna.

 

Hoppas ni vill hänga på och följa vår väntan!

 

/ Lycklig Mel