Det gick bra men det var oväntat tungt, satte igång massor med känslor och tankar hos mig.

Vi var runt 10-12 stycken personer på träffen, varav tre stycken personer var patienter/drabbade.

Kvällen var upplagd så att fem stycken psykologer från rehaben var närvarande och två stycken psykologer höll i en kort föreläsning om förvärvade hjärnskador, skador/konsekvenser. Därefter bjöds det på fika och tid för presentation och erfarenhetsbyte. En av psykologerna fungerade som samtalsledare och ledde gruppen.

Själva föreläsningen var bra även om jag kände att jag redan har ganska hyfsad koll på hjärnskador och konsekvenser. Det som var bra var en bild på hjärnans olika delar och hur en skada på de olika delarna påverkar/vilka konsekvenser det ger. Kände igen mycket tydligt de skador A fått och i vilken del av hjärnan, även att en traumatisk hjärnskada ger mer spridda skador vilket också ger diffusa symptom vilket jag känner igen.

Kände under föreläsningen att det var jobbigt på något sätt, en så märklig situation att befinna sig i. Alla sitter och lyssnar på informationen och alla är samtidigt anhöriga till någon med förvärvad hjärnskada.

Kunde inte låta bli att tänka på att de två unga, manliga psykologerna som höll i föreläsningen var i samma ålder som min A, kändes konstigt.

Sedan var det fika och alla skulle presentera sig kort och sin situation. Jag kände mig ganska oförberedd på det och jag önskar att jag hade tänkt igenom bättre vad jag skulle berätta och hur jag skulle sammanfatta allt till en vettig berättelse. Det gick sådär för att gråtklumpen infann sig hastigt och faktiskt väldigt oväntat och det kändes väldigt jobbigt att börja gråta inför okända människor. Hursomhelst så blev min presentation väldigt knapphändig kändes det som eftersom all min koncentration gick till att hålla gråtklumpen i styr. I efterhand kom jag på att jag skulle ha berättat mera, det blev så "fattigt" på något sätt.

Som tur är var jag iallafall inte den enda som hade problem med gråten, det var åtminstone två andra som fick kämpa med behärskningen - det var skönt att inte vara ensam.

Alla hade väldigt olika berättelser och situationer - allt ifrån stroke till hjärntumör. Väldigt olika konsekvenser och men. Kändes ibland som att vi kommit lindrigt undan och kanske lite futtigt i jämförelse med någon som samtidigt som varit med om en olycka fått reda på att de ska ha barn, bli mamma i det kaoset efter en hjärnskada.

Samtidigt som alla har sin sorg och jobbigt, tungt på sitt sätt - det går inte riktigt att jämföra erfarenheter/känslor.

Till exempel så har min A inga synliga men utan tvärtom ser frisk ut, frisk som en nötkärna men det betyder inte att vi inte har haft många tuffa månader. Sedan kanske någon har problem med att inte kunna titta på tv i långa stunder, eller ha fått lära sig gå från början men A har en pressad situation på jobbet på grund av att det är en arbetsplatsolycka/ kommande rättsliga åtgärder. Det jag menar är att alla har sin egen börda att bära även om den ter sig olika.

Teman som blev aktuella som jag kände igen mig i är bland annat att ha men som inte syns, hur andra kan tycka att "du som ser så frisk ut!" och att det kan vara väldigt osynligt för andra i familjen att se hur pressad livssituationen är då man inte lever tillsammans med den drabbade utan bara ses då och då.

Där kunde jag känna en samhörighet med en annan anhörig som kände så gällande sin fru och deras gemensamma barn som bara kom hem till dem sällan, att de hade svårt att förstå hela vidden och helheten då de träffade sin mamma sällan och inte levde i deras hela livssituation.

Däremot kunde jag inte känna igen mig i ett par där de kände att makens stroke kändes "futtig" i jämförelse med andras berättelser då han ändå skulle gå i pension nu. Tvärtom, det känns ännu mera tragiskt med tanke på att vi är så unga och att A har många, många år kvar i arbetslivet. Våra gemensamma liv har ju precis börjat.

Tyvärr blev jag också irriterad inombords då en person på träffen (själv drabbad) tyckte att vi skulle försöka vara mera positiva istället för att bara vältra i allt det jobbiga.

Anledningen att jag blev irriterad är för att jag känner att jag har varit positiv till 99% under denna tid. Det är väl det som är dilemmat som nära anhörig att man helatiden ska vara den personen som lyfter, peppar och ger av sig själv (positiv energi) till den drabbade, närstående personen - iallafall som jag känt. Nångång måste det ju finnas ett tillfälle där man får låta den 1% komma fram och luftas.

Det är också varför jag på frågan som vi fick om de drabbade ska få vara med på såna träffar sade nej, på grund av att jag tycker att det behövs ett forum för bara anhöriga. Den drabbade har redan så stort fokus på sig, ofta är man däremot som anhörig lite vid sidan av.

Man fick även anmäla sitt intresse för samtalsgrupper för anhöriga och det skulle bli aktuellt, tyvärr först i höst. Det känns som alldeles för lång tid framåt men jag anmälde mitt intresse iallafall.

Sammanfattningsvis så var det jobbigare än vad jag trodde och väckte mycket känslor och tankar hos mig. Antagligen precis det som var meningen att skulle hända. Kommer att tänka mycket på allas berättelser och vad som blev sagt på träffen. Men jag tror att det behöver bearbetas i mitt sinne innan jag kan säga om det var bra eller inte bra, just nu känns det mest som att det blev känslomässigt kaos i mig efteråt.

/M