Veckorapport

Hej bloggen!
Förra helgen gjorde vi något ovanligt för oss (men ack, så roligt!) nämligen gick på teater! Det var två biljetter som A fick till julklapp av mig som vi nyttjade. Pjäsen vi såg var Fröken Julie och det var första gången för oss båda som vi såg Strindbergs verk på scenen.
Tyckte att pjäsen var riktigt bra och en intressant historia som väckte mycket tankar efteråt.
Nu hoppas jag att vi kommer att bli duktigare teaterbesökare!
Sedan har veckan gått i rasande fart. Fram till onsdagen den 7 mars - då det var på dagen ett halvår sedan dendär hemska dagen då jag pussade min man hejdå vid busstationen på morgonen för att sedan under samma dygn se honom ligga livlös i traumasäng på neurokirurgiska intensivvårdsavdelningen. Dagen då mitt liv på ett ögonblick förvandlades till en mardröm. Tack gode gud fick du komma tillbaka till mig...
Dagen väckte såklart väldigt mycket tankar och känslor hos oss båda. Det känns för oss båda som att den dagen är mycket längre borta än bara ett halvår. Känns snarare som flera år sedan. Ett annat liv på många sätt.
Lite ironiskt kanske så var det också samma dag A fick åka och träffa polisen ytterligare en gång. Känns lite jobbigt att det fortfarande pågår en utredning, önskar bara att det kunde bli klart snart så att vi kan lägga detta bakom oss nu.
På torsdagen hade A ett stort möte på sjukhuset där handläggare från Försäkringskassan närvarade, samt A: s chef och hans team på sjukhuset med överläkare. Ett möte som vi känt oss väldigt oroliga inför. Mycket på grund av att det känns jobbigt för oss båda med tanken att gå tillbaka till samma arbetsplats där olyckan skedde.
Hursomhelst så gick mötet väldigt bra och A kommer nu att gå tillbaka till sin gamla arbetsplats och arbetsträna 25% från och med redan imorgon. Känns samtidigt bra med detta steg som det känns oroligt och läskigt.
Jag kommer att ha ett pickande oroshjärta framöver, inte helt lätt att släppa oron och inte vara överbeskyddande efter allt vi gått igenom. Detta innebär också att A nu är helt utskriven från sjukhus och hjärnskaderehab. Kan inte med ord beskriva vilken lättnad det känns som i min kropp. Jag är otroligt tacksam för all hjälp och stöttning, framförallt kompetens vi mött på avdelningarna 80,83 och dagrehab men det känns väldigt skönt för oss att klippa banden till sjukhus efter detta halvår. Att varje dag åka till ett sjukhus gör ju trots allt att man känner sig som en patient vilket också påverkar båda i en relation. Känns som att vi sakta men säkert nu går mot att vara mera som ett "normalt par".
Jag är också otroligt stolt över oss efter att ha tagit oss igenom detta halvår! Vi har verkligen kämpat tillsammans varje dag och det gör mig alldeles varm i hjärtat.
En bild från vårt kök

Annars - så underbart att våren är här! Nu kan det bara bli bättre!
/M


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Mels blogg

Bloggar om mina mammadagar & små och stora tankar !

RSS 2.0