Samtidigt.. stor oro i min kropp. Inte kul att han är där igen, där han senast nästan hamnade i graven. Jag vill aldrig mera vara fru på intensivvårdsavdelningen igen. Jag inser också att det är helt normalt att känna så, att bete sig överbeskyddande. Det är mitt arbete att göra, att försöka "släppa" på kontrollen. Det är bara att jag inser att alla hemskheter kan hända, för att det hände oss en gång och det var helvetet på jorden som jag aldrig mera vill uppleva.

Det är svårt ibland att veta hur man ska göra - hur jag ska göra för att vara M. Det känns så ofta som jag blivit lite av en enstörning, alla min erfarenheter sitter i kroppen på något sätt och gör att jag känner mig lite udda i kontakten med andra människor. Det är det sista jag vill vara, avvikande med en stämpel i pannan! Samtidigt som jag så gärna vill och behöver att någon ska fråga hur det är, förstå och vara intresserad. Jag inser att alla andras liv fortsätter runtomkring men det är också det som är svårt, för att det är så lätt att känna sig så ensam mitt i allting.

Hur gör man? kan ingen komma med en livsmanual med rätt beteende?

Usch, vad deppigt det blev nu..

Dagens glada får bli att solen har varit framme idag igen och framkallat vårkänslor! Det gillar jag.

Dagens andra glada får bli att Svt1 idag börjar sända en dokumentärserie som heter Så levde de lyckliga som skildrar tre (eller var det fyra?) par sju år efter bröllopet. Hur blev livet efter bröllopet - blev det som paren hade tänkt sig? I dagens metro kunde jag läsa om paren och kortfattat vad som hänt i deras liv efter bröllopsdagen. Det var en salig blandning av att bli föräldrar, lägga arbetslivet på hyllan för att ägna tid åt familjen, sjukdomar, kriser etc. Jag tyckte att det lät som en väldigt spännande serie så jag kommer alldeles snart att sätta mig vid tv:n för att titta på programmet. En serie som säkert passar alla som är intresserade av relationer och människor!

Imorse när jag läste tidningen kunde jag inte låta bli att reflektera kring hur våra egna liv sett ut efter vårt bröllop för snart två år sedan. När vi stod när under eken och sa ja så kunde jag aldrig föreställa mig det vi gått igenom det senaste halvåret. Men på något sätt är det ändå häftigt hur det inte alls blir som man tänkt sig, men att man ändå följer varandra genom toppar och dalar.

Det är visst bara blommor i denna blogg:-)

/M