Hej bloggen,

 

Idag är det exakt åtta år sedan jag och A träffades för allra första gången en kall vinternatt.

Just denna årsdag känns väldigt speciell och väcker väldigt många tankar och känslor i mig.

Jag tänker mycket på våra år tillsammans och hur vi förändrats båda två och format varandra.

Jag tänker också på hur kärleken prövas i motgångarna, och att detta vi drabbats av är en rejäl prövning för en kärleksrelation. En traumatisk händelse och bestående skada, rehabilitering tär väldigt mycket på ett förhållande samtidigt som det stärker det otroligt mycket. Det blir helt nya roller eftersom båda är förändrade.

 

En erfarenhet som satt djupa spår i mig är tiden när A låg nedsövd och kopplad till respirator och allt var ovisst. Den upplevelsen av att stå och hålla i sin makes livlösa hand kommer jag alltid att bära med mig. Jag kan inte riktigt förklara den upplevelsen, inte ens för mig själv. Att ha döden närvarande är en skakande upplevelse.

 

Tiden efteråt har vi fått kämpa (och kämpar fortfarande) och det har vi gjort tillsammans. En skada/sjukdom är en sorg och det är en slags sorgearbete vi har gjort och gör. Vi har aldrig gråtit så mycket, pratat så mycket tillsammans som vi gjort denna höst och vinter. Det har gett en helt ny närhet i förhållandet att ta sig igenom det svåra.

 

Jag skulle kunna skriva en roman, men sammanfattningsvis måste jag ändå konstatera att jag är otroligt stolt över oss båda två.

 

 

 

 

 

 

Andra saker (bland annat) vi hunnit göra under vår tid tillsammans:

- Byta jobb/ta examen

-Flytta ihop

-Förlova oss

-Göra ett par gemensamma resor

- Gifta oss