Idag har det varit en helt ok dag på jobbet, och en mindre bra kväll hemma efter jobbet.

Fick ett sms från A under morgonen om att han skulle gå göra en till synundersökning nu när halvårsdagen efter olyckan närmar sig. Redan då kändes det tråkigt då jag redan visste att det inte skulle vara ett nytt resultat nu.

Om synen hade blivit bättre hade han ju märkt av det.

När jag kom hem och vi åt middag berättade A om att ögonläkaren sagt att han har ett kraftigt synbortfall på höger öga (som vi redan vet) och att chansen att synen blir körkortsbra är på 0,0000001 % (det visste vi också redan). Hon hade också rekommenderat att A undviken att cykla i trafikerad miljö då synbortfallet är så kraftigt. Det var nytt. Om man inte kan köra bil längre kanske man vill kunna cykla åtminstone? Och eftersom körkortet ryker så kommer vi inte att bosätta oss på landet direkt så om det är någon cykling som gäller så är det ju i trafikerad miljö.

Kort sagt så har vi haft en dålig kväll med gråt. Inte helt ovanligt i vår familj nuförtiden.

Det var ett tag sedan jag grät nu, och det kändes väldigt bra att släppa ut sina känslor.

Jag tycker att det med körkortet känns så otroligt sorgligt. Även om det kanske är en skitsak att fästa sig vid. Men på något sätt blir den en sådan tydlig symbol för vårt gamla liv. Det blir så tydligt med vad som var före olyckan och vad som är efter. Jag förstår rent logiskt att det aldrig mera blir som innan olyckan. Men det är också det som känslomässigt är svårast att hantera. Själva känslan av förlust och sorg över det som var och att det inte fick fortsätta så.

Sedan har jag alltid förknippat A med bilkörning. Det är alltid han som kört eftersom jag inte haft körkort.

När jag tänker på förra sommaren och hur glad han var när han äntligen kunde köpa sin drömbil, en gammal Cadillac känner jag att gråtklumpen i halsen växer. Jag känner mig så himla ledsen för hans skull, att han inte ska få köra den längre.