Rapport från nattens bravader.

Jag, min mamma, makens syster med sambo begav oss ut i sommarnatten på Söder för att se maken springa Midnattsloppet på Stockholms gator. Det var en påtagligt nervös make jag hade och i ärlighetens namn var jag också riktigt nervös innan men tyckte att jag lyckades hålla min nervositet i schack.
Vi såg i stort sett inget av själva loppet då det var så himla mycket folk ( 30 000 löpare och publik) och då vi hade målet i sikte. Maken var anmäld till andra startgruppen utav sju och påbörjade sin löpning redan vid halvtiotiden.

Midnattsloppet är en stor folkfest och det var mycket folk, mycket buller och ljud, flera band som spelade runt sträckan, fyrverkerier etc.
När vi väl var där (och det var första gången jag var och såg Midnattsloppet) tror jag att vi alla blev fundersamma över hur det skulle gå. Kort sagt var det massor med intryck och stimuli längs hela loppet och det är extra svårt att behålla fokus då man har svårigheter att koncentrera sig när det är mycket som händer runtomkring en. Lägg till ett kraftigt synbortfall, vilket innebär att du inte alls ser vad som händer till höger om dig och detta i samband med minst 2000 andra som springer med dig - som sillar i en burk. Att dessutom ta ut sig till max fysiskt och förbruka massor av energi till att kompensera för sitt synbortfall gör att det var en utmaning på många plan för min make.

I mål kom han och på den (i mitt tycke helt fantastiska tiden!) på 43 minuter och 19 sekunder. Hans personliga mål var att springa på 45 minuter.

När han kom i mål blev vi dock alla väldigt oroliga, själv blev jag sjukt orolig då han betedde sig precis som efter att ha vaknat upp från sin koma - det var som en flashback, en obehaglig sådan.
Han var vinglig, kroppen lealös och talet sluddrade.
Senare fick vi veta att han precis vid målet blivit plockad åt sidan av personal från sjukhustältet för att han varit nära svimning.
Efter en stunds vila så blev han sitt vanliga jag igen men det var tydligt att alla krafter gick åt.

Det var otroligt många känslor vid mål - för oss alla, efter allt som hänt under snart ett års tid. Det var tårar som sprutade och lyckokänslor.

Jag förstår att det för många andra är en liten grej och inget alls att skryta om, och säkert framstår vi som smått konstiga idag då vi skrikit ut vår glädje och "gjort en stor sak av det hela".

Men för oss var detta enormt stort.
Det går kanske inte att förstå om man själv inte varit den som bevittnat hela resan. För mig kändes det enormt att ha varit med från dagen då jag fick telefonsamtalet, sett min man ligga och andas med hjälp av respirator, hålla den livlösa handen, de första vingliga stegen med gåbord och gåbälte, den onda huvudvärken och alla månader på rehab och sjukhus. Med allt det i vår ryggsäck kändes det helt fantastiskt att se min man gå i mål, att ha sett honom göra resan från botten till topp. Att få midnattsloppmyntet i handen av maken som gav den till "världens bästa fru".

Obeskrivligt! Glömmer aldrig den natten!