Lite uppdatering från mitt liv.

Det är inga konstigheter som hänt i mitt livs på sistone, men upp och ner har det varit. Som vanligt.

Känslorna åker för det mesta berg-och dalbana, inte lika höga toppar och dalar som tidigare under resan men än så länge är det inte direkt någon raksträcka vi färdas längs.

Jag skriver i gåtor - och ja, ibland känns mitt liv som en stor gåta.

Första tiden som A arbetstränat har gått bra men känslomässigt har det varit väldigt jobbigt.

Det är inte bara själva arbetsträningen utan massor med andra saker som kan kännas påfrestande, som kanske inte går att se utifrån utan som enbart vi kan uppleva och förstå. Till exempel så är det svårt att försöka hitta varandra på nytt efter olyckan och rehabilitering, personligen måste jag jobba mycket med att inte vara så orolig och överbeskyddande gentemot A. Det är som utomstående säkert inte så lätt att förstå hur det kan vara ett problem, men som utomstående har man inte heller känt skräcken i kroppen när ens käraste, närmaste ligger svårt skadad. Jag har börjat förstå att vissa saker sitter kvar i kroppen och att det kan ta lång tid att bearbeta en traumatisk upplevelse, även om allt är "som vanligt" till synes. Bara att man själv inte riktigt är den människan man var innan.

Det har (och är) också varit jobbigt med omgivningens reaktioner/beteenden ibland, även i den närmaste familjen. Det råkar vara så att vi just nu lever i helt olika verkligheter än vissa av våra familjemedlemmar. Det kan kännas frustrerande då man känner att familjemedlemmar inte hör av sig i vardagen även om man behöver stödet mer än någonsin och att det är så svårt för andra att förstå vad vi går igenom. Det är självklart roligt att det händer roliga saker i våra familjemedlemmars liv, men det kan bara kännas som att det är svårt för andra att förstå vår vardag som innehåller helt andra saker - till exempel nedstämdhet ibland och oro för framtiden. Som att ens verkligheter krockar totalt.

Samtidigt förstår jag att det inte är enkelt att veta hur man ska bete sig runtomkring oss. Vill vi prata om allt det svåra eller är vi rejält trötta på att tjata om allt det svåra? Sanningen är att vi vill både och. Ibland vill vi prata och bearbeta allt det svåra och ibland är vi så himla trötta på att vara paret med en stämpel i pannan, och längtar enbart efter att få vara ett normalt par.

Hursomhelst så tror jag inte att det blir enklare av att dra sig undan oss. Vilket jag tyvärr upplevt som att det blivit.

Imorse var det en sådan morgon. Kände mig så arg. Arg på allting och alla. Egentligen fanns en liten ledsen M under all ilska.

Arg och ledsen över att jag ibland känner mig så ensam i allt, som en ensam trösterska som ska se hela bilden men andra familjemedlemmar får bara se en tillputsad bild.

Arg för att det är snöstorm ute då jag äntligen har semester i en vecka, kan jag inte få lite sol och värme då? Jag tycker att jag behöver det. Inte ens Kay Pollack och mina andra positiva hjältar kunde hjälpa mig denna morgon. Den stora mentala utmaningen är att ta sig upp en dag som denna. Nu ska jag promenera ut i snöstormen för att möta A som är klar med sin arbetsträning för dagen.

Kay kanske får en till chans senare idag.

/M