I början, dvs. direkt efter olyckan i den akuta fasen kände jag att det fanns väldigt mycket stöd runtomkring mig och jag fick även mycket respons på mina känslor.

När A så småningom kom tillbaka och vaknade gjorde han så otroligt stora framsteg så snabbt att jag knappt hann med mentalt i utvecklingen. Det var också en tid som innebar mycket euforisk glädje då jag innan under nedsövningen inte ens visste om han överhuvudtaget skulle vakna upp. Efter den första lyckoruschen känner jag mig fortfarande otroligt tacksam över att han lever men samtidigt har också andra, jobbiga känslor växt fram hos mig.

Själva rehabiliteringen (som långt ifrån är färdig än) har varit påfrestande på sitt egna sätt. Tyvärr så händer det allt oftare att jag som fru till A kan känna mig bortglömd av familj och bekanta. Det är många som hör av sig till A och undrar över hur rehabiliteringen går och hur han mår, orkar kan kämpa på etc. Jag blir glad varje gång någon kallar A för en kämpe och säger att han är duktig. Bara att jag ibland undrar om människor runtomkring verkligen inte förstår att jag också i högsta grad är drabbad och att jag också försöker kämpa på så gott jag kan.

Att vara den närmast anhöriga har för mig inneburit att ständigt försöka finnas där för A, peppa och stötta honom varenda dag. Att ständigt ha honom i tankarna och vara orolig. Oro över att han ska orka hålla humöret uppe, oro för att han verkligen visar någon annan än mig när han mår dåligt. Att varje vardag när jag går den korta promenaden mellan centralstationen och jobbet hinna ringa ett samtal till A och fråga om hans schema för dagen och önska honom en bra dag. Sitta på jobbet och konstatera att jag visst glömde ringa honom på fikarasten och känna mig som en dålig fru. Vara den som ser och bemöter allt det som ingen annan ser. Alla tankar och känslor - torka alla tårar som fälls bakom stängda dörrar. Alltid orka lyssna på alla detaljer om rehabiliteringen, ställa frågor och vara engagerad. Jag vill göra allt det jag nämner, men det är också väldigt påfrestande psykiskt att ständigt lyckas med allt detta. Lägg därtill att försöka vara en duktig medarbetare och känna att man kan tillföra något på jobbet trots en längre tids frånvaro. Kanske komma ihåg att ta hand om sig själv också.

Därför blir det så konstigt när människor pratar till A som om han var ensam i allt detta och bakom står jag och känner mig som en statist som bara råkar befinna mig där. Jag antar att det är vanligt vid fall av sjukdom att all fokus hamnar på den sjuka och att de anhöriga lätt glöms bort.

De är få personer som vänt sig till mig och sagt något som enbart varit riktat till mig men de gånger de hänt har det verkligen betytt mycket för mig och gett mig enorm styrka. Att någon sett mig och förstått att det inte bara är A som har det tufft just nu. Att vi sitter i samma båt men ror olika åror, tunga bägge två men på olika sätt.

Till exempel är det många familjemedlemmar som ringer A men inte mig. Bara ett litet sms, en hälsning på facebook - bara ett litet hur är det? Det skulle betyda så mycket för mig just nu.