du har varit försummad en längre tid igen.

Det är för att jag sedan en dryg månad gått tillbaka till att jobba vilket innebär en hel del mindre tid till skrivande och reflekterande. Det har blivit mera av varan stänga av och åka till jobbet, sköta det man ska. Problemet är bara att när man väl stängt av så är det så svårt att öppna portarna till sitt inre och alla känslor som myllrar därinne. För det tar tid att känna och det tar tid att gråta. Jag har på sistone inte orkat ta den tiden på vardagskvällarna efter en jobbdag. Nu har jag gått och blivit sjuk och är hemma från jobbet idag. Inte så lyckat med tanke på att jag under större delen av hösten varit sjukskriven. Jag har inte haft en heltidslön sedan juli 2011, ett konstaterande. Nu är det som det är och min hälsa får gå före. Jag har inte råd med att få någon elak följdsjukdom som gör att jag är sjukskriven en längre period (igen).

Så fort jag är stilla och vilar i mig själv så kommer känslorna ikapp mig. Så var det bara för någon timme sedan imorse då jag gick upp ur sängen, ringde min chef och sedan när jag bredde mina rostade mackor med smör och kokade mitt morgonkaffe så kom tårarna. Dom har runnit under hela morgonen.

Det är sorgen som rör sig därinne, vill ut för att den finns där fortfarande. Det är sorgen över att det hände, att det är min man som fick en traumatisk hjärnskada.

Det känns som en förbjuden sorg och en osynlig sorg. För han fick behålla livet, han överlevde och fick inga fysiska men. Han fick ingen ryggmärgsskada, han kan gå och stå upp, tala etc etc. Varför vara ledsen? Han ligger inte nedsövd längre och nu är allt bra igen. Ja - precis. Nästan så att jag själv börjar tvivla på varför jag ska vara ledsen? Vilken rätt har jag att vara ledsen när allt gick så bra!?

Tyvärr så känns det som att människor runtomkring inte förstår att det inte är över. Det mest akuta skedet är över  men jag och min man lever med konsekvenserna varje dag. Konsekvenserna är abstrakta och det går inte att sätta fingret på vad det är egentligen. Kanske handlar det om att vi båda på varsitt håll och tillsammans håller på och bearbetar en traumatisk kris. Gör ett slags sorgearbete trots att ingen gått bort. Vi sörjer vårt gamla liv, den gamla A och M. Dom vi var innan. För det kommer alltid att finnas ett före och ett efter. Det är det som inte syns utanpå, att det kan framstå som att "men nu är ju allt bra igen". Trots att det inte alls är bra igen och det är definitivt inte som vanligt. Det kan kännas väldigt knepigt att veta hur man själv ska förhålla sig till sin omgivning då det inte känns helt okej att vara öppet ledsen.

Nu blir det bara många ostrukturerade tankar om flyter runt - men det är riktigt skönt och nyttigt att skriva av sig.