Bloggen - min klagomur

Om man läser min blogg framstår jag förmodligen som en riktig gnällkärring som bara ältar och klagar. Nu kan jag i och för sig avslöja att bloggen inte direkt är välbesökt, om jag förstått statistiken rätt så har jag haft runt två stycken besökare och noll sidvisningar i november. Skulle tippa på att det är de två personerna som läst som jag gett bloggadressen till. Än så länge är det en blogg jag håller lite för mig själv, kanske delar med mig adressen till några få utvalda personer och med tiden kanske det kan bli en blogg som jag inte smusslar med, utan öppet delar med mig för att ge en inblick i hur en hjärnskada kan påverka- inte bara den drabbade utan också de närmaste runtomkring.
Just nu känns det som att bloggen måste få vara min klagomur, min ventil där jag låter alla känslor och tankar finnas fritt utan att bli dömda som löjliga eller överdrivna. Bara vara M, 26 år som har en gått igenom en overklig, tuff höst.
För det mesta är jag ganska positiv eller åtminstone försöker göra mitt bästa för att vara positiv och se ljusglimtarna. Jag försöker så gott jag kan vara en positiv och stöttande fru till min man och sen jag börjat jobba sitter jag inte och pratar rehab eller hjärnskador i fikarummet. Om någon frågar berättar jag men för det mesta försöker jag vara så "normal" jag kan.
Sedan olyckan har jag försökt hitta bloggar, artiklar eller egentligen vad som helst som handlar om anhörigas erfarenheter kring en liknande händelse. Jag har hittat en del, men det är inte så mycket. Kanske är jag dålig på att söka eller så finns det inte så mycket. Det mesta jag hittat är om stroke och oftast handlar det om personer bra mycket äldre än vad min man är. Nu låter jag lite elak och dryg men jag kan inte riktigt identifiera mig i Rune 78 år och hans fru efter en stroke. Även om det givetvis är lika hemskt, men vi är inte ens 30 år fyllda och står i startgroparna av ett gemensamt liv och då känns åldern som en viktig del att identifiera sig med. Det finns en hel del kring personer som fått mycket värre men efter en olycka och det kan jag inte heller riktigt känna igen mig i eftersom min man inte sitter i rullstol och har klarat sig väldigt bra på det viset.
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/kropp-och-halsa/minnet-kvar-men-kroppen-ville-inte-lyda_506889.svd
Denna artikel hittade jag på Svenska dagbladet och den stämmer väldigt bra överens med min mans olycka. Hjärnblödning, nedsövd lika länge på Karolinska universitetssjukhuset och kyldräkten, lunginflammationen känner jag också igen. Däremot inte så mycket efter olyckan.
Kan rekommendera hela artikelserien förresten, väldigt intressant.
Nu ska jag berätta om min dag i korta drag.
Jag är fortfarande sjuk och hemma från jobbet. Dock var jag tvungen att åka ett par tunnelbanestationer till min läkare för att få ett kompletterande sjukintyg. Detta på grund av att försäkringskassan tydligen finner mina sjukintyg otillräckliga och vill ha ytterligare information om varför jag inte har kunnat arbeta efter att min man fått en traumatisk hjärnskada. Jag har alltså fortfarande inte sett röken av den sjukpenning jag borde få för några veckor i september-oktober. Eftersom jag ändå var där och betalade för mitt besök bad jag min läkare skriva ut ett recept för min elaka hosta som de senaste dagarna gett mig riktigt otäcka hostattacker. Jag fick recept på en hostmedicin som jag redan upplever att har gjort min hosta mindre aggressiv. Efter att vi var färdiga postade jag sjukintyget igen till försäkringskassan och nu hoppas jag att de finner kompletteringarna fullständiga och kan fatta ett beslut om att betala ut sjukpenning. Resten av dagen har gått i stillsam takt, jag har verkligen försökt vila upp mig så gott det går. Känner mig fortfarande lite matt av febern men jag hoppas att det går åt rätt håll nu så att jag snart är tillbaka på jobbet igen.
När jag läser det jag skrivit igår märker jag att jag växlat mycket mellan att skriva i presens och i imperfekt vilket gör att texten inte känns helt hundra. Jag tror att det är för att när jag skrev glödde tangenterna för det gick fort och jag återupplevde dagen i mina tankar vilket gjorde att det ibland blev som om det hände i nutid även om tanken var att skriva i dåtid... Hur som helst har jag nu dokumenterat den ödesdigra dagen, det känns viktigt.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Mels blogg

Bloggar om mina mammadagar & små och stora tankar !

RSS 2.0